Låt oss börja med en kort utvikning om hur entreprenören gick från att vara en självklar del i den ekonomiska förståelsen till att hamna i skymundan under 1900-talets första hälft, för att successivt återkomma i såväl ekonomisk teoribildning som i den förda ekonomiska politiken. Det minskade intresset för entreprenören och entreprenör- skapets förringade betydelse sammanföll med den makroekonomiska revolutionen under efterkrigstiden och framväxten av de storskaliga ”moderna” industriföretagen. Entreprenörens återintåg under framförallt 1990-talet sammanfaller med Pontus kar- riär som ekonom. Pontus bidrag kan därför ses i ljuset av såväl den doktrinhistoriska utvecklingen från 1990-talet och framåt men även utifrån modern svensk ekonomisk historia och den förändrade synen på ekonomisk politik som skett sedan dess.
Det tidiga ekonomiska tänkandet från Adam Smith och framåt präglades av en förståelse av och intresse för vad vi idag skulle kalla mikrofundament. För Adam Smith var det arbetsdelningen som drev på tillväxten, medan distinktionen mellan entrepre- nören och kapitalisten förblev vag. Cantillon (1755) betonade entreprenörens förmåga att hantera risker.
Det var emellertid först i 1900-talet kanske viktigaste ekonomiska böcker – Theorie der wirtschaftlichen Entwicklung – som Joseph Schumpeter (1911, eng. översätt- ning 1934) identifierade entreprenören som motorn i den dynamiska industriella utvecklingen och noterade att ”i hjärtat av kapitalismen finns kreativ förstörelse”. Schumpeter såg att stimulansen till ekonomisk utveckling kommer från innovationer som entreprenören introducerar. Schumpeter menade att “The entrepreneur and his function are not difficult to conceptualize; the defining characteristic is simply the doing of new things or the doing of things that are already being done in a new way” (Schumpeter, 1947) .
Den definition som genomsyrar Pontus forskning ligger nära Schumpeters syn: ”Entreprenören använder sig av ny kunskap eller kombinerar befintlig kunskap på innovativa sätt för att få fram nya eller förbättrade varor, tjänster, affärsmodeller och organisationsformer. Entreprenören är avgörande för förnyelse, ekonomisk dynamik och ett högre välstånd genom sin unika förmåga att hantera risk, utmana existerande strukturer och bygga värden. Entreprenörskapet återfinnes inom såväl nyetablerade som existerande företag” Entreprenörskapsforum (2018).
Entreprenörens funktion glömdes dock bort till stora delar under 1930/1940-talen fram till 1990-talet. Under 1970-talet fanns det knappast ens ett akademiskt intresse för entreprenörskap (Se Audretsch, 2014). En viktig förklaring till detta var framväxten av moderna storskaliga industriella företag i kombination med den makroekonomiska revolutionen.
Denna utveckling hade Schumpeter förutsett. I Capitalism, Socialism and Democracy (1942) kom han att dra slutsatsen att entreprenören skulle komma att ersättas av stor- skalig produktion och att innovationer skulle rutiniseras inom ramen för det moderna industriföretaget. Storföretagen skulle helt enkelt ersätta entreprenören som motorn i den teknologiska utvecklingen. Schumpeter menade att: ”What we have got to accept is that (the large-scale establsihment or unit of control) has come to be the most powerful engine of … progress.” (Schumpeter, 1942). På samma sätt drog John Kenneth Galbraith (1967) i New Industrial State slutsatsen att entreprenören ”…is a diminishing figure in the planning system. Apart from access to capital, his principal qualifications were imagination, capacity for decision and courage in risking money, including, not infrequently, his own. None of these qualifications is especially important for organizing intelligence or effective in competing with it” Galbraith (1967). David Audretsch (2014) har påpekat att både Schumpeter och Galbrait gav eko till Marx före- bud om att kapitalismen är självförstörande genom: ”a constantly diminishing number of the magnates of capital, who usurp and monopolise all advantages of this process of transformation.” (Marx, citerad av Audretsch, 2014).
Efterkrigstiden förde med sig ett makroekonomiskt fokus där många ekonomer, politiker och beslutsfattare på olika nivåer trodde sig kunna styra ekonomin med begå- vad utformning av den aggregerade efterfrågan i en ekonomi. Denna undanträngning av den ”entreprenörsdrivna tillväxtsynen (Braunerhjelm, m.fl. 2012) sammanföll med den djupa ekonomiska krisen på 1930-talet, de häftiga konjunktursvängningarna och den höga arbetslösheten. Keynes (1936) – på många sätt storartade – verk ”allmän teori” kom att utgöra startskottet på en makroekonomisk revolution som initialt präg- lades av en stark tilltro till politikens förmåga att styra den ekonomiska utvecklingen och de aggregerade ekonomiska utfallen. I synnerhet fanns det bland Keynesianer en stark tilltro till makroekonomisk stimulans av den aggregerade efterfrågan genom expansiv finanspolitik. Denna bild av den ekonomiska utvecklingen kom att prägla såväl de svenska socialdemokraterna som svensk ekonomisk politik under stor del av 1900-talets andra hälft. Allt från löntagarfonder till Rehn-Meidner-modellen ska ses i detta ljus. I Sverige drevs denna utveckling på av ekonomer som Gunnar Myrdal och Erik Lundberg och den s.k. Stockholmsskolan.
När den ekonomiska politiken som kom ut av dessa teorier inte längre visade sig vara hållbar föddes motreaktioner. Från den initiala makroekonomiska revolutionen föddes flera olika makroekonomiska skolor fram, bl.a. den s.k. monetarismen med Milton Friedman som sin främsta företrädare. Möjligheterna att styra den ekonomiska utvecklingen med hjälp av aggregerad efterfrågan och andra makroekonomiska styr- medel ifrågasattes.
Entreprenörens frånvaro följt av det succesiva återtåget syns särskilt tydligt inom de nationalekonomiska teorierna kring ekonomisk tillväxt. Robert Solow (1956, 1957)
KAPITEL X Johan Eklund
kom att lägga grunden för de tillväxtteoretiska modellerna som vi idag känner dem för vår förståelse av tillväxtens drivkrafter. Solow visade att på lång sikt kan inte tillväx- ten drivas av faktorackumulation (kapital och arbetskraft) utan det krävs teknologisk utveckling (dvs. innovationer). Solow-modellen ger oss dock ingen insikt om hur tillväxten går till eller varifrån de teknologiska landvinningarna kommer. Det upplevs snarast som ”manna från himlen”. Den stora insikten från dessa modeller är att en betydande del av den ekonomiska tillväxten förblir oförklarad och erhålles som den s.k. Solow-residualen.
Nästa generation av modeller var de s.k. endogena tillväxtmodellerna som försökte inkorporera den oförklarade tillväxten i teorierna. De endogena tillväxtmodellerna betonar betydelsen av kunskap och kunskapsinvesteringar för den långsiktiga tillväx- ten. Teoribildningens förgrundsgestalter är Paul Romer och Robert Lucas. De visade hur endogena kunskapsinvesteringar i tillväxtmodellerna kunde driva långsiktig tillväxt. Dessa modeller lämnar dock mycket till övers att förklara hur de faktiska mekanis- merna för hur kunskaper omvandlas till innovationer och teknologiska landvinningar.
Modern tillväxtteori kan därför sägas domineras av insikten om att den långsiktiga tillväxten i ekonomin bygger på kunskapsinvesteringar som omvandlas till samhällsnyt- tiga aktiviteter via innovationer. Sambanden är dock långtifrån så enkla som dessa modeller först ger vid handen. Vi har alla hört talas om framväxten av ”kunskapssam- hället” och att kunskap är allt viktigare såväl för individen som för samhället som hel- het. Vilken typ av kunskapsinvesteringar som krävs och hur denna kunskap omvandlas till samhällsnytta lämnas dock outtalat i de tidiga generationerna av tillväxtmodeller.
Pontus (t.ex. Braunerhjelm, 2012) har i sin forskning kritiserat dessa enkla tillväxt- modeller på empirisk grund och pekat på att det inte finns något enkelt samband mellan offentliga FoU-investeringar och produktivitetstillväxt inom OECD. I stället har han argumenterat för – och i analyser visat – att det krävs mekanismer för att kunskap ”omvandlas till någon samhällsnyttig aktivitet”. Den centrala mekanismen för denna kunskapsomvandling och introduktion av värdefulla innovationer är entreprenören.
En ytterligare utveckling inom tillväxtmodellerna skedde med de s.k. Neo- Schumpeterianska tillväxtmodellerna som först utvecklades av bl.a. Aghion och Howitt (1992, 1998). I dessa modeller drivs tillväxten av innovationer som kommer till stånd genom en kreativ förstörelseprocess där ett företag introducerar en innova- tion (som kommer från kunskapsinvesteringar/FoU) och ger upphov till ett temporärt monopol. Modellerna kan dock inte sägas fånga den fulla entreprenöriella dynamiken även om delar av den sk Solow-residualen har endogeniserats. Tillväxtmodellerna kan – med de Neo-Schumpeterianska tillväxtmodellerna – sägas alltmer inkludera mikrofundament. På detta område har Pontus gjort såväl teoretiska som empiriska bidrag till forskningen. Tillsammans med tre andra välrenommerade ekonomer har Pontus utvecklat den s.k. ”knowledge spillover theory of entrepreneurship” där de
vidareutvecklar mikrofundamenten till den endogena tillväxtteorin. Teorin innebär att den kunskap som genereras endogent ger upphov till spillover-effekter som entre- prenörer kan identifiera och utnyttja. Författarna skriver själva att: ”While the new growth theory enhance our understanding of the growth process, the essence of the Schumpeterian (1934) entrepreneur is missed. As a result, endogenous growth models fails to incorporate a crucial element in the process of economic growth: Transmission of knowledge spillover through entrepreneurship. This implies that knowledge by itself is the only necessary condition for the exercise of successful enterprise in a growth model” (Acs m.fl. 2009).
Detta forskningsbidrag har idag nära 1300 citeringar, vilket får betraktas som ett betydande antal och visar på genomslaget av teorin.
Den nationalekonomiska teoribildningen kring ekonomisk tillväxt illustrerar tydligt hur entreprenören och likaså mikrofundamenten i ekonomin har gjort ett återintåg. Under slutet av 1970-talet och början av 1980-talet började studier om vilka företag som genererar mest sysselsättningstillväxt att dyka upp. En studie av Birch (1979) visade att det främst var de små företagen som skapade nya sysselsättningstillfällen och inte de stora företagen. Denna studie utmanade med andra ord den rådande före- ställningen om att entreprenören och de små företagen var en marginell ekonomisk företeelse.
I Sverige sammanföll entreprenörskapets återintåg med 1990-talskrisen och insik- ten om att svensk ekonomi hade ett behov av förnyelse och reformer. Detta var under den period som Pontus disputerade, 1994 avlade han en doktorsexamina vid Graduate Institute of International Studies i Genevé, Schweiz.