Konsekvenserna är tydliga. Allt fler anställda arbetar i dag med löst specificerade uppgifter, som de själva måste definiera på för arbetsgivaren bästa möjliga sätt. Det händer t.o.m. att stora företag tar in konsulter för att definiera vad som är den högsta ledningens viktigaste uppgift, nämligen att formulera företagets långsiktiga strategi. Så här kan man inte hålla på, konstaterar Volvos nye vd Martin Lundstedt, och skrotar den strategiska omstruktureringsplan9 som hans föregångare låtit McKinsey utforma (SvD
Näringsliv, 22 mars 2016, DI 21 mars 2016). Förmågan att tänka strategiskt och placera in sin egen uppgift i ett större organisatoriskt sammanhang ställer stora krav på den enskilde individen. Låt mig kalla detta en entreprenöriell förmåga att utan instruk- tioner från förmän eller arbetsledare förstå det totala företagssammanhang han/hon arbetar i. Dessa individer har blivit allt viktigare för hela företagets värdeskapande. Och de extremt duktiga spiller värden till alla i organisationen. Det är socialt omöjligt 9. Bl.a. att slå ihop Volvos lastbilsbolag.
KAPITEL X Gunnar Eliasson
att ge dem en lön som motsvarar deras värdebidrag på marginalen till verksamhe- ten. Bonusarrangemang med långsiktigt utfall kan ibland lösa en del av problemet. Personer högst upp i företagens ledning, ofta själva ägare, har i dag lyckats förhandla sig till betydande löneförmåner, som ibland ligger långt under vad de borde ha tjänat. Inte sällan innebär det dock en rejäl överbetalning av vd:ar som i efterhand visar sig ha förstört sitt företag. En intressant fråga är därför hur ägarna ska kunna undvika att kompensera sina vd:ar för tur (Chiu m.fl., 2014). Högsta ledningen i ett storföretag spelar dock i en helt annan liga än duktiga ”tjänstemän” och entreprenörer på mel- lannivå. För att få rätt betalt, och slippa subventionera lönerna till mindre produktiva arbetskamrater på en stor arbetsplats, måste dessa etablera sig på marknaden för egenföretagande och få betalning i efterhand efter leverans av värdebidrag (Eliasson, 2006a).
Den nya ekonomins digitala teknologier har också visat sig erbjuda stora, i vissa fall enorma förtjänstmöjligheter för begåvade och företagsamma individer. Det har länge funnits skäl att tala om en tredje industriell revolution, som inte bara radikalt ändrat produktionens organisation i de gamla industriländerna, utan även villkoren på mark- naden för kompetens (Eliasson,1992, 2000; 2002; Magnusson, 2000; Magnusson och Ottosson, 2003), och som dessutom inneburit att inkomst och förmögenhetsfördel- ningarna i industriländerna blivit ännu skevare. Det blir något krystat att uttrycka detta i termer av den statiska neoklassiska modellen. Det vi observerar är ju något i allra högsta grad dynamiskt entreprenöriellt10, men den ”marginella värdeproduktiviteten”
hos personer som Bill Gates, Steve Jobs, Jeff Bezos och Elon Musk (om han lyckas) är enorm. Som en erfaren företagare nyligen uttryckte saken: ”Man kan aldrig skapa ett kapital genom lön” (Dan Olofsson i SvD Näringsliv, 28 juli, 2018). Jag brukar också fråga mina studenter i industriell ekonomi hur mycket Ericsson borde ha betalat Åke Lundqvist, den person som inom Ericsson Radio Systems envisades med att i lönndom, på ett militärt konto, trots högsta ledningens försök att få stopp på honom, utveckla Ericssons mobiltelefoni. Han räddade Ericsson över till en ny marknad efter att företa- gets jättelika strategiska satsning på affärsinformationssystem (EIS) hade misslyckats totalt, och högsta ledningen bytts ut (Eliasson, 1995). Men det var på håret. Ingen student föreslog en ersättning på en miljard kronor och uppåt till Åke Lundqvist, eller andra extremt duktiga entreprenörer på jobbet. Sådana belöningar för ett vanligt jobb ligger långt utanför den svenska fördelningsmoralen. Då hänvisas man till den mer osäkra marknaden för entreprenörskap, där man så småningom kan bli uppköpt för sådana belopp, eller utveckla ett företag till en ännu högre värdering. Den intressanta
10. Jag säger så därför att det är tveksamt om begreppet kapitalets marginella värdeproduktivitet, och då särskilt kompetenskapitalets marginella produktivitet, har någon mening utanför den statiska neoklassiska modellen, som inte har något att göra med den strukturella dynamik över sekler som denna uppsats handlar om.
frågan är om det svenska finansiella systemet haft den industriella kompetens, och den kapacitet som krävs för att låta en avhoppad entreprenör bygga upp vad som till sist blev Ericssons framgångsrika mobiltelefoni-verksamhet. Åke Lundqvist hade trots allt svenska Televerket som en mycket kompetent kund i ryggen, men gav till sist upp och förtidspensionerade sig. Med ett industriellt kapabelt och innovativt finanssystem, vilket Sverige inte har, borde marknaden för entreprenörskap ha klarat Åke Lundqvists venture, och gjort honom till en mycket förmögen person. Det amerikanska finanssys- temet har finansierat Elon Musks Tesla som, även om hans bilföretag inte kommer att klara sig, redan har rivit upp strukturerna i en av världens mest konservativa industrier, som tills nyligen, dvs. före Musk, hade till synes oöverstigliga nyetableringströsklar (Eliasson, 2014). En ytterligare intressant fråga är hur – inte bara av vem – finansiering till Sveriges Silicon Valley erfarenhet 1860-1920 arrangerades.
Allteftersom det stora fabriksgolvets förhandlade löner mot tid ersätts med belö- ning baserad på individuella kompetensbidrag ökar spridningen i inkomster. Detta sker delvis i form av högre löner, men alltmer genom att duktiga individer bryter sig loss som egenföretagare, fakturerar sin gamla arbetsgivare, och tar betalt i form av värdestegring på sitt monetariserade kompetenskapital. Eftersom både riskerna med, och förväntad inkomst från sådan entreprenöriell verksamhet är höga, blir utfallet en fördelning av framgångar och misslyckanden som ytterligare sprider ersättningen för kompetensinsatsen.