tio år senare
/Lars Leijonborg
Hösten 2006 tillsatte regeringen ett Globaliseringsråd. Pontus Braunerhjelm utsågs till dess huvudsekreterare.
Min avsikt med detta kapitel är att i ett tioårsperspektiv diskutera tre aspekter på rådets slutrapport. Är analysen fortfarande relevant, nu när globaliseringen avtagit och det snarare är protektionism som vinner terräng i världen? Hur stor politisk bety- delse fick egentligen rådets rekommendationer? Och finns det, bland det som inte genomförts, sådant som fortfarande är angeläget?
Globaliseringsrådets tillkomst
Nya fenomen kräver nya ord. Ordet globalisering blev vanligt på 1990-talet. Det behövdes för att beskriva en förändrad situation i världsekonomin. Handel och investeringar över nationsgränser hade ökat så kraftigt att det förändrade världen i grunden. Människor på alla kontinenter påverkades.
Under femtonårsperioden 1992 och 2007 ökade den internationella handeln i genomsnitt med häpnadsväckande sju procent per år i volym. Trenden hade pekat uppåt ända sedan andra världskrigets slut. Handeln ökade under dessa decennier ungefär dubbelt så snabbt som BNP.
Det blev också allt vanligare att företag gjorde direktinvesteringar i produktions- kapacitet i andra länder. Klassisk handelsteori om länders komparativa fördelar illustrerades väldigt tydligt. Personalintensiva element i produktionskedjan flyttades till länder med lägre lönekostnader. En torsk som fångats i Nordsjön frystes ner och transporterades till Kina för att fileas, för att sedan skickas tillbaka till Europa. Varje sådan transport registreras som gränsöverskridande handel, vilket alltså är en del av den redovisade kraftiga ökningen.
Att utvecklingen accelererade – för att inte säga exploderade – åren kring sekelskif- tet kan hänföras till ett antal samtidiga händelser och processer runtom i världen. Kinas
KAPITEL X Lars Leijonborg
starke man Deng Xiaoping hade öppnat landet för utländska investeringar och landet var nu redo att låna ut av dess enorma bytesbalansöverskott för att finansiera en sådan utveckling. Länder som Ryssland och Indien hade slopat socialistiska regleringar och fått fart på tillväxten. De hade därmed på allvar tagit steget in i världsekonomin. Flera andra folkrika länder, som Brasilien, Indonesien och Malaysia, hade också hög tillväxt. Internetanvändningen ökade exponentiellt. Transporter av både varor och människor blev billigare. Att studera utomlands blev allt vanligare. Det var en realitet att en ny värld höll på att växa fram.
Själv fick jag upp ögonen för dramatiken i det som var på väg att ske genom Thomas Friedmans bok ”The Lexus and the Olive Tree – Understanding Globalization”, som jag 1999 fick i present på min 50-årsdag.
Det nya var alltså inte utvecklingens riktning – handeln hade som sagt ökat under hela efterkrigstiden. Det nya var takten. Gradskillnader som blir tillräckligt stora blir till sist artskillnader. Den ekonomiska världskartan var på väg att ritas om. Det mest signifikanta i allt det nya var att Folkrepubliken Kina var redo att ta – eller återta, som kineserna själva ofta påpekar – en ledande roll i världens utveckling.
Men vad skulle hända med länderna i ”den gamla världen”, tyngda som de var av budgetunderskott och åldrande befolkningar? Fler och fler framsynta politiker såg utmaningarna och började ställa frågor om hur väst skulle klara den nya situationen. Fabriker i Asien tillverkade diskmaskiner och mobiltelefoner till priser som europeisk industri omöjligt kunde konkurrera med. Och det var inte alls bara låga löner som utmanade Europa. Det började också komma betydande inslag av kvalitetstänkande, innovation och entreprenörskap i det nya som mötte oss. Visst innebar utvecklingen också möjligheter. I den höga tillväxtens spår växte en stor medelklass fram, som efterfrågade kvalitetsprodukter och gärna västerländska ”brands”. Men var Europa rustat att ta upp konkurrensen på dessa marknader? De flesta insåg att det i så fall krävde djupgående förändringar. Den holländske premiärministern Wim Kok fällde ett ofta citerat yttrande: ”Vi vet vad som behöver göras, men vi vet inte hur vi ska bli omvalda efteråt”. För andra var problemet ännu större och de erkände att de inte ens visste säkert vad som borde göras.
Vid denna tid var Göran Persson statsminister i Sverige och hade, efter idogt arbete med budgetsanering efter 1990-talskrisen, blivit omvald ännu en gång i riksdagsvalet 2002. Jag var partiledare i dåvarande Folkpartiet, som också gjort ett bra val men inte nått regeringsmakten.
I Folkpartiets idéutveckling spelade globaliseringsfrågorna en stor roll. Vi glad- des åt de fantastiska möjligheterna, men oroades av att så pass lite gjordes för att rusta Sverige för den nya situationen. Det startades för få nya företag, vi var inte i topp när det gällde patentansökningar och det fanns tecken på att svensk forskning tappade i kvalitet. När Alliansen bildats 2004 kanaliserade vi en del av intresset för
globaliseringen genom de arbetsgrupper alliansledarna tillsatt vid mötet hemma hos Maud Olofsson i Högfors. 2005 skrev jag en bok som hette ”Global utmaning - så blir också Sverige vinnare” efter resor i flera tillväxtländer, bland andra Kina och Indien.
En av arbetsgrupperna som tillsattes i Högfors kallades ”Tillväxtregion Sverige” och fick centerpartisten Åsa Torstensson som ordförande. Därutöver ingick Sven Otto Littorin (M), Anna Grönlund Krantz (FP) och Per Landgren (KD). I sin slutrapport före- slog gruppen att en ny alliansregering borde tillsätta ett Globaliseringsråd.
Inspirationen kom inte minst från Danmark, där ett sådant råd tillsatts med den dynamiske, liberale statsministern Anders Fogh Rasmussen som ordförande. Jag kände honom sedan flera år och tyckte idén var utmärkt. I Danmark hade rådet fått stor inrikespolitisk betydelse.
Att tillsätta ett Globaliseringsråd blev också ett löfte i Alliansens valmanifest. När vi vunnit valet och förhandlade om fördelning av poster blev ordförandeposten i rådet en bricka i förhandlingsspelet. I ett skede kastade jag fram att jag kunde tänka mig ordförandeskapet själv, och som en del i en stor kompromiss om flera personfrågor accepterades det.