De moderna europeiska välfärdsekonomierna har som politisk ambition att inte bara lyfta de fattigas levnadsstandard, utan också att generellt utjämna inkomster mellan rika och fattiga. Reaktionen från de ”politiska kvarteren” på Pikettys (2013) och andras dokumentation av en utveckling som varit statistiskt bekant sedan decennier, har därför varit indignation och uppmaningar till den offentliga makten att i första hand skattevägen åtgärda situationen (se t.ex. Calmfors, 2018; Andersson, 2018, Molander 2018). Den medicineringen fungerar dock inte på gig-ekonomins marknader för kompetens.
De skandinaviska ekonomiernas välfärdsbudgetar handlar till största delen (Fölster (1993) talar om två tredjedelar eller mer) om att utjämna individens inkomster över hans eller hennes livscykel, medan den enda meningsfulla jämlik- hetsambitionen är att utjämna livsinkomsterna. Ett jättelikt administrativt system finansierat av skatteinkomster har under årtionden byggts upp för att finansiera och bedriva utbildning, sjukvård, samt arbetslöshets-, och pensionsförsäkringar, allt till stora delar en fråga om ren försäkringsverksamhet och privat konsumtion, som bör kunna skötas privat (Ysander, 1979). Frågan är hur ett sådant jättelikt institutionellt system ska kunna riktas om för att fokusera på en utjämning av livsinkomster mellan individer.
Det kanske t.o.m. varit tur att ambitionerna tills vidare varit att socialisera pri- vat försäkringsverksamhet, eftersom en utjämning av livsinkomster är en mycket svårare uppgift. De realekonomiska sidoeffekterna av de skattekilar (Södersten och Lindberg, 1983; King och Fullerton, 1984) som ambitiösa försök att med Keynesianska metoder försöka utjämna livsinkomster över en offentlig budget skulle skapa, kunde ha blivit katastrofala. Utjämningen av livsinkomster behöver därför inte bli lidande om de tunga omfördelningarna över individens livscykel läggs på privat försäkringsbasis (nästa avsnitt), samtidigt som den politiska ambitionen fokuseras på försiktiga försök att utjämna livsinkomsterna utan att bygga in destruktiva skattekilar i ekonomin. Det stora hindret mot en socialt kon- struktiv omläggning är förmodligen att en väsentlig del av den skattefinansierade offentliga budgeten då skulle kunna bantas bort, och med detta den motsvarande byråkratin. Invändningen att de administrativa skalekonomier - som kan uppnås med ett nationellt sjukförsäkrings-, arbetslöshetsförsäkrings- och pensionsförsäk- ringssystem - gör det effektivare än fragmenterade privata lösningar (Diamond, 1998; 1999), har ingen kraft förrän motargumentet att konkurrens skulle reducera den dödviktskostnad som en jättelik offentlig byråkrati kan förorsaka, utretts
KAPITEL X Gunnar Eliasson
ordentligt. De mera marknadsmässiga lösningarna med bättre fokus på utjämning av livsinkomsterna, som i Tyskland och Schweiz, kan tjäna som vägledning. Där drivs en större del av verksamheten i privat regi, och finansieringen har ett bety- dande privat inslag jämfört med t.ex. i Sverige, men med större bidrag från det offentliga för låginkomsttagare.11 Skolan har också fått en klarare yrkesorientering
för de som inte klarar ”akademiska krav”.12 I många länder har privatisering av
socialförsäkringssystemet därför diskuterats, kanske särskilt i USA, som redan har till stora delar privata lösningar.
Medan den nya ekonomins avancerade produktion gör att anställning mot lön alltmer sällan utgör den optimala kontraktsformen för högpresterande (Eliasson, 1992), tvingas lågpresterande i gig-ekonomin alltmer acceptera korta och osäkra arbetskontrakt. Att utvecklingen mot en gig-ekonomi ogillas av den gamla ordningens företrädare är därför inte förvånande. Försök att hejda den utveckling som pågår med politik innebär dock att beröva samhället i stort de stora positiva ekonomiska värden som skapas av den nya ekonomins teknologi. Fackföreningsrörelsen och andra intressegrupper som profiterar på den gamla ordningen bör i stället för att försvara den, reformera sig själva och göra sitt bästa att underlätta en institutionell anpass- ning till det nya. Det tekniskt och ekonomiskt oundvikliga som äger rum i den reala ekonomin, dit flertalet individer snart kommer att höra, kommer annars att drabbas av en föråldrad institutionell samhällsstruktur. Denna struktur, grundad i en gammal produktionsteknologi, försvaras med näbbar och klor av de intressegrupper i samhäl- let som profiterar på den gamla ordningen. Här, om någonstans, har det politiska etablissemanget möjlighet att agera innovativt och till nytta för alla. För att tvinga fram innovation i samhällets institutioner bör därför dessa marknader öppnas upp och utsättas för entreprenöriell konkurrens.
11. Ett acceptabelt argument för ett universellt, offentligt försäkringssystem som sköter stora delar av finansieringen av s.k. merit goods (Musgrave, 1959), som utbildning, sjukvård och pensioner, är att kortsiktiga människor då skulle underinvestera i såväl sitt humankapital och sin hälsa, som sin framtid, med som konsekvens de ännu högre sociala kostnader som en undermålig arbetskraft skapar. Den svenska välfärdspolitiken har därför, fram till den extrema inkomstutjämningspolitikens början under 1960-talets andra hälft varit inriktad på att skapa en befolkning av friska och utbildade människor som inte behöver oroa sig för sin ålderdom, och som bör ha haft betydande positiva externaliteter på den svenska ekonomin (Ysander, 1979). Detta minskar dock inte problemet med skattekilarnas effektivitetssänkande påverkan, när stora delar av den i grund och botten privata konsumtionen av försäkringstjänster blir felaktigt prissatt. Ett motiv för det skandinaviska systemet med universell försäkring, jämfört med det tyska och framför allt det schweiziska, med stora privata direktbetalningar, är att de fattiga som inte har råd slipper utsättas för att bli utpekade. Välfärdsstaternas sociala skyddsnät utsätts för övrigt av de skäl jag anger ovan för allt mer kritik. Se en utmärkt översikt i The Economist (14 juli 2018, “Repairing the safety net”), som har en utomordentlig journalistisk förmåga att uttrycka sig tydligt även i politiskt känsliga frågor.
12. Även om det måste tilläggas att de nya jobben i den nya ekonomin ställer växande krav på arbetstagarens abstraktionsförmåga (arbetslivet blir mer teoretiskt, Eliasson, 1992; 2000). Heckman (2002) hävdar t ex att det amerikanska utbildningssystemet i det långa loppet är klart överlägset det tyska. Det senare konserverar ungdomens jobbmentalitet i den gamla ekonomins produktionsstrukturer. Huvudargumentet i denna uppsats är för övrigt att sinnelaget hos välfärdsekonomins politiker och rådgivare har konserverats i den gamla ekonomins sociala institutioner.