En av amerikanska Major Leagues grundbultar för sin verksamhet är att kvalitén på varan (matcherna) de säljer ska vara hög. För att få den absolut högsta kvalitén anses en så stor ovisshet som möjligt, angående matchernas utgång, vara en stor fördel. Med detta menas att en match skall kunna sluta hur som helst och ingen klubb får vara för överlägsen i ligan – alla skall kunna besegra alla. Denna grundtanke låter mycket rättvis i sann idrottsanda men upp- stod i grunden från ett rent kommersiellt och kapitalistiskt intresse.
Även om denna tanke innebär ovissa utgångar för matcher och en slutlig vinnare av ligan, så finns där bevis på att klubblag haft ”monopol” på ligatitlar under en rad av år. Exempel finns inom NBA där Chicago Bulls erövrade sex titlar under 90 talet (1991-1993 och 1996- 1998)109, eller NHL laget New York Islanders som vann fyra raka Stanley Cup titlar mellan 1979 och 1983.110 Dessa undantag får dock tillskrivas när lagen får tillgång till speciella och betydelsefulla spelare. I Chicago Bulls fall var det megastjärnan Michael Jordan som var en betydande faktor och i N.Y. Islanders var det lagsammansättningen tillsammans med toppspe- lare som bland annat Mike Bossy, Brian Trottier och svenske Stefan Persson som har tillskri- vits äran för framgångarna. Till Major Leagues försvar mot dessa kortare perioder av domi- nans skall tilläggas att med ligornas draftsystem sker där ständiga förändringar (bland annat så var N.Y. Islanders era hittills deras enda som inneburit vinster i NHL:s Stanley Cup111).
”Draftsystemen” som existerar i de amerikanska proffsligorna har syftet att få jämna ligor. Själva systemet går ut på att klubbarna skall välja nya spelare inför kommande säsong under ordnade, och för alla medvetna, former. Draftsystemen i de olika ligorna varierar men huvud- syftet är att de klubbar som varit mest framgångsrika överlåter till de mindre lyckade att välja först vid ”draften”. Det innebär att de mest lovande talangerna, eller sent ”utblommande” spe- lare112, oftast får starta sina proffskarriärer i sämre lag.113 Såvida inte rättigheten till en draft har blivit såld vilket är fullt möjligt att göra. Till exempel kan ett lag som har rätten att välja de första spelarna i draften avstå från denna möjlighet för att istället sälja rättigheten, eller
109 Vidare information finns på: http://www.geocities.com/prosportshistory/nbahistory.html 110 Vidare information finns på: http://www.newyorkislanders.com/team/history/keyIslesDates.asp
111 Stanley Cup är benämningen på slutspelet i NHL. För vidare information: http://www.nhl.com/cup/cup.html 112 Med detta utryck menar jag spelare som blir framgångsrika i sina idrotter vid en högre ålder än vad som är
brukligt.
113 Som till exempel NHL:s senaste megastjärna Sidney Crosby, som får spela i det sämre laget Pittsburgh Peng-
”trada” till sig en redan etablerad spelare av en annan klubb. Efter att en spelare blivit draftad av ett lag har denna klubb de exklusiva rättigheterna för spelaren och endast detta lag kan påbörja en förhandling för ett kommande kontrakt.114 En spelare kan alltså inte välja var eller
i vilken klubb denne vill spela – detta avgörs genom draftsystemet. Detta system utgör även en klar och tydlig distinktion mellan amatör och professionell idrott i USA.115
Förutom draftsystemet använder sig ligorna av ”verktyg” som reglerande lönesystem och kol- lektiva avtal för nationella TV-rättigheter, för att uppnå sina mål med en så jämn liga som möjligt. TV-rättigheterna är en inkomstkälla av mycket stor betydelse för ligorna. Detta kan påvisas genom en redovisning från 1996 där det visade sig att MLB hade 38 % av sin förtjänst genom TV-rättigheter. Motsvarande siffror för de övriga ligorna var: 37 % för NBA, 15 % för NHL och hela 55 % för NFL.116
Något som är viktigt att påpeka i detta avseende är att det finns en klar distinktion mellan na- tionella och lokala sändningsrättigheter för TV. Från de nationella sändningarna portioneras inkomsten ut till de olika klubbarna. Fördelningen av dessa pengar görs även efter klubbarnas deklarerade förmögenhet. Exempelvis kan det nämnas att 1998 fick de 13 rikaste MLB klub- barna ”släppa” 100 miljoner dollar till de 15 ”fattigaste”. Detta agerande är även lagstadgat efter ett domslut taget 1961 (Sport Broadcasting Act). Domen innebar även ett beskydd för de mindre klubbarna eftersom nationella TV-sändningar förbjöds att sända i de städer som hade hemmamatcher. På detta sätt kunde inte sändningarna missgynna publiktillflödet till matcher- na. Däremot är de lokala TV-rättigheterna fria att förhandlas av de enskilda klubbarna själva. Detta innebär att de stora och attraktiva klubbarna får betydligt större inkomster av dessa TV- bolag än vad mindre attraktiva klubbar får.117
Det andra verktyget som ligorna använder sig av är antingen ett reglerat lönesystem som nor- malt kallas för lönetak (salary caps) eller en lyxskatt (luxury tax). Dessa åtgärder är nog de mest kontroversiella inom Major Leagues. Syftet med både lyxskatten och lönetaken är att hålla nere lönerna för de stora idrottsstjärnorna och att förhindra en eskalering av överbud på spelare mellan klubbarna. Även lönetaken, liksom draftsystemen, varierar till sin utformning i
114 Halgreen (2004) s. 174 - 175
115 The Balance between the game and the money, (2000) Rapport from The Netherlands Ministry of Health,
Welfare and Sport. i: Caiger & Gardiner [RED] (2000) s. 339
116 Ibid. s. 338 117 Ibid.
de olika ligorna men ett genomgående och generellt drag är att de alla är mycket omfattande och komplexa system. Detta på grund av de överenskomna kollektivavtalen mellan ligorna och spelarfacken, som har varit tvungna att ta hänsyn till tidigare domslut fastställda genom the antitrust law (kan jämföras med den europeiska competition law).118
Ett exempel på ett lönetak är att ligan fastställer en högsta summa som skall användas till lö- ner, inte bara till spelare utan även all annan personal som ingår i laget. Ur denna fastställda summa kan sedan laget själv bestämma hur pengarna skall fördelas internt inom lagets bud- get. Det är helt fritt och upp till var och en klubb att till exempel använda 70 % av den totala summan för löner till stjärnspelare och låta de andra spelarna dela på resten, eller att ha en jämnare fördelning av pengarna till en ”lika lön för alla” princip. Ett lönetak innebär dock generellt lägre löner för spelarna i en jämförelse mot vad de hade fått på en fri marknad. Sam- tidigt hindrar det många spelarövergångar mellan klubbar då detta skulle kunna äventyra klubbarnas gränser för lönetaken. Även den genomsnittliga spelaren kan tänkas tjäna på ett lönetak om klubben väljer att följa ”lika lön för alla” principen.119 I lönetaken förekommer det även variationer i form av ”hard caps”, vilket innebär att inga ursäkter eller undantag från fastställda gränser i lönetaket tillåts, eller ”soft caps” som innebär att undantag kan göras. Dessa undantag förekommer då ett lag vill anlita en äldre spelare eller ersätta spelare som blivit skadade.120 MLB är den enda ligan som inte använder sig av lönetak utan nyttjar en lyx- skatt istället. Denna är utformad för att kunna begränsa/fördela inkomsterna för klubbarna med en fastställd procentsats vilken är avsedd för spelarlöner. Överskridande av både lönetak och lyxskatt innebär ekonomiska eller idrottsliga sanktioner i form av antingen dryga böter, eller rejäla poängavdrag.121
De amerikanska klubbägarna har även regler och klausuler som har till uppgift att skydda deras verksamheter. Innan Bosmandomen fungerade transfersystemet i Europa på ett snarlikt sätt som det amerikanska reserv- och optionssystemet. Regeln ”the reserve clause” (klausul för reservation av spelare) är en av de regler som ifrågasattes först inför det amerikanska rätts- systemet. Anledningen till regelns uppkomst var att klubbägarna ville förhindra andra klubbar att ”stjäla” deras spelare, och den tillkom redan i slutet av 1800 talet inom basebollen. Klau-
118 Halgreen (2004) s. 175 119 Ibid s. 176
120 Sharp, Linda A, Moorman, Anita M & Claussen, Cathryn L (2007) Sport Law – A managerial approach. s.
339
sulen innebär att en klubb kan hålla kvar en spelare år ut och år in genom att åberopa sin rätt till reservklausulen om och om igen. Klausulen ingår än idag i bland annat NHL-klubbarnas standardkontrakt. Regeln är också orsak till återhållsamheten av så kallade free agents i de amerikanska proffsligorna. Free agents är de spelare som inte blir kvarhållna av sina klubbar på grund av reserv klausulen, utan blir fria att förhandla med andra klubbar och gå vart de vill. Dessa free agents förekommer i första hand hos de äldre spelare som klubbarna är villiga att släppa efter lång och trogen tjänst.122
The option clause är inte lika vanligt förekommande men den innebär att den klubb som äger spelaren har en förtur (option) att förhandla fram ett nytt kontrakt med spelaren. Optionen är oftast under ett år och om spelaren genomför detta år utan att komma överens med sin klubb blir han en free agent. Givetvis har inte klubbägarna nöjt sig med att en spelare skall kunna ”spela av” ett år och att de inte skall få någon form av ersättning för sin spelare. De skapade för detta ändamål en intern regel, ”Rozelle rule”, som innebar att alla klubbar som tecknar ett avtal med en free agent skulle betala en kompensationssumma till klubben spelaren sist hade tillhört. Ytterliggare en skyddsåtgärd från klubbägarnas sida är ”the tampering rule”, vilken i huvudsak förbjuder alla klubbar att förhandla eller erbjuda kontrakt till spelare som redan är kontrakterade av en annan klubb. Dessa fyra regler bildar tillsammans ytterliggare ett skydd för klubbägarna, nämligen att spelarna har mycket små möjligheter till att kunna förhandla till sig lönsamma kontrakt.123
I samband med ovanstående regler skall det nämnas att en spelare under kontrakt när som helst kan bli utsatt för en så kallad ”trade”. Detta innebär att en spelare kan bli såld/utbytt (inom bland annat ishockeykretsar brukar en försvenskning av detta benämnas som: att bli tradad) under en pågående säsong mot en provision till klubbägaren som äger kontraktet, oavsett vad spelaren anser om detta. Tradesystemet kan alltså även detta jämföras med det europeiska transfersystemet och i en jämförelse med den europeiska idrottsmarknaden kan det nämnas att när FIFA/UEFA fick omreglera sitt transfersystem, efter Bosmandomen 1995, ingick inte någon rättighet till de europeiska fotbollsklubbarna att kunna trada spelare.124 Där- emot förekommer det utlåningar av spelare mellan klubbar med bibehållet kontrakt för spela-
122 Halgreen (2004) s. 171 123 Ibid. s. 172
ren. Dock med den viktiga skillnaden att utlåningen endast kan göras med spelarens godkän- nande.