Den svenska modellen och Sveriges strukturomvandling

Begreppet ”den svenska modellen” används både av svenska och utländska forskare för att beskriva det som varit specifikt för Sveriges samhällsutveckling under 1900-talet.

Internationellt sett så har Sveriges utveckling ifrån ett fattigt agrarsamhälle till modern välfärdsstat skett väldigt snabbt och relativt fredligt jämfört med andra länder. Dock är detta begrepp inte klart definierat inom vetenskapen, men det går att urskilja tre viktiga delar som begreppet oftast syftar till och som uppfattas som typiskt svenskt. Först och främst den moderna välfärdsstaten, vilket också går under benä mningen ”Folkhemmet”. För det andra syftar det till det institutionaliserade samarbetet mellan arbetsmarknadens parter, och för det tredje menas formerna för det politiska beslutsfattandet vilka är specifika för Sverige på så sätt att denna procedur syftar till samförstånd och kompromiss. Målet för detta system och dess olika former har varit att försöka undvika uppslitande politiska strider och resultatet har blivit en långt gången korporativism. Ur detta perspektiv går det att anta att det inte är folket genom att rösta som avgör vad arbetsmarknadspolitiken skall innehålla, utan det bestäms i mångt och mycket av intresseorganisationer så som SAF, LO/TCO och SACO. (Tullberg & Österberg 1994:5ff) Som startskott för ”Folkhemstanken” ses bland annat Alva och Gunnar Myrdals bok ”Kris i befolkningsfrågan” (1934) vilken lade upp riktlinjerna för en modern välfärdspolitik med betoning på vikten av preventiv socialpolitik och sysselsättning. Dessa omsattes sedan i konkreta socialreformer av den socialdemokratiska socialministern Gustav Möller. Men tanken om folkhemmet fanns redan tidigare hos Branting 1895 där

socialdemokratin skulle bli en samlande kraft för ”småfolket” (arbetare och småbönder). Den stora brytpunkten kom dock 1928 där Per Albin Hansson under valet presenterade

folkhemstanken som att: ”Den framväxande (socialdemokratiska) staten skulle vara som ett hem, en familj, inom vilken omsorgen om allas välbefinnande var en självklarhet, och inom vilken solidariteten utvecklats till en social instinkt.” (Esping-Andersen i Tullberg &

Österberg 1994;82) I jämförelse med andra välfärdsstater är det inte de sociala utgifternas omfattning som är det speciella med den svenska välfärsmodellen utan själva uppbyggnaden där Sverige är unikt genom sin inriktning på produktivitetsbefrämjande och preventiva socialpolitik. Staten investerade främst i sysselsättning, omskolning, utbildning, familjestöd, arbetsmarknadsrörlighet och förebyggande av sjukdomar och olyckor. En relativt liten del av de sociala utgifterna lades på arbetslöshetsunderstöd. En minimering av social nöd och

maximering av sysselsättningen är en förutsättning för välfärdsstaten. Detta visade sig fungera framgångsrikt då Sverige fram till 1960-talet i högre grad än någon annan industrination

lyckats utplåna fattigdom och ekonomisk otrygghet. Samtidigt som klassklyftorna blev betydligt mindre och under denna period lyckades staten upprätthålla full sysselsättning på arbetsmarknaden. Det som växte fram ur detta var inte en större arbetarklass utan en heterogen och allt större medelklass av olika tjänstemannagrupper vilket framtvingade en politisk omgruppering. Utvecklingen gick ifrån 1930-talets folkhem till medelklassens nya välfärdsstat. (Esping-Andersen i Tullberg & Österberg 1994;76,77)

För att ge ett mer rättvist perspektiv på arbetsmarknadssituationen i denna utveckling är det viktigt att lyfta fram ett genusperspektiv. Yvonne Hirdman i Tullberg och Österberg (1994) redogör för kvinnornas del i välfärdsstatens utformning. När riksdagen 1919 införde

demokrati och parlamentarism fick äntligen också kvinnor formellt fulla medborgerliga rättigheter. Det innebar att kvinnor fick rösta samt att de var valbara och fick tillgång till de flesta statstjänster3. Det som oftast nämns som orsak till varför kvinnor gavs rösträtt var att kvinnorna ansågs till sin ”natur” vara konservativa och därför skulle bli till hjälp i

förhindrandet av den radikala vänstervåg som uppstod i krigets slutskede. Men

grundförutsättningen för rösträttens genomförande var det arbete som både de militanta suffragetterna och de mer ödmjuka kvinnosakskvinnorna hade gjort i sina krav på

medborgerlig rättvisa. (Hirdman i Tullberg & Österberg 1994;181-182) I slutet av 1920-talet började frågan om hur det skulle gå att lösa föreningen mellan förvärvs- och hemarbete uppstå. Den dominerande retoriken var att låta olika kvinnor leva olika liv, vilket i praktiken betydde att ogifta kvinnor skulle ha fulla medborgerliga rättigheter medan gifta kvinnor skulle ge upp dem för de ”riktiga” plikterna i hemmet. När folkhemmet på allvar började byggas under 1930-talet kom samhällets svar på genuskonflikten i form av ”husmoderskontraktet”. Det osynliga husmoderskontraktet gällde främst under perioden 1930-1960 och innebar att männen skulle svara för det stora hushållet och kvinnorna för det lilla. I praktiken innebar detta att kvinnor på arbetsmarknaden inte sågs som likvärdiga då det gjordes stora

ansträngningar för att tvinga ut de gifta kvinnorna från arbetsmarknaden. Ogifta kvinnors varande på arbetsmarknaden ansågs tillfälligt då de endast skulle arbeta tills de gifte sig. (Hirdman i Tullberg & Österberg 1994;184-185) Mellan åren 1950-1965 ökade dock antalet gifta förvärvsarbetande kvinnor från 15,6 % till 36,7 %, men husmodersnormen var så stark att trotts att dessa kvinnor lönearbetade kallades de för ”förvärvsarbetande husmödrar”. Även skattesystemet motarbetade gifta kvinnors förvärvsarbete genom att de sambeskattades med

3

Den allmänna rösträtten tillämpades för första gången 1921 och då valdes 5 kvinnor in i riksdagen. (Hirdman i Tullberg & Österberg 1994;181)

sina makar. (Hirdman i Tullberg & Österberg 1994;186,187) Kvinnors arbete i hemmet värderades inte särskilt högt och de anklagades ofta för vad som upplevdes som en abnorm trötthet. Redan vi 30-års ålder ansågs en kvinna vara medelålders och ett liv som upplevdes tomt utfylldes endast av den dagliga städningen. Kvinnor som förvärvsarbetade trots att de var gifta blev dubbelarbetande vilket innebar en annan sorts fysisk trötthet samtidig som dessa kvinnor ständigt bar på vad Hirdman kallar normbryterskans dåliga samvete. (Hirdman i Tullberg & Österberg 1994;188,189) Därför går det att ifrågasätta tidigare nämnt påstående att det under denna period var full sysselsättning på den svenska arbetsmarknaden, då en stor del av kvinnorna inte räknades dit utan arbetade gratis i hemmet istället.

Ur ett ekonomiskt perspektiv anges perioden 1950-60 som den svenska modellans höjdpunkt. Sveriges ekonomiska högkonjunktur under efterkrigstiden möjliggjorde de omfattande sociala reformprogrammen, arbetsmarknadens parters samarbete fungerade bra. I slutet av 1960 talet börjar dock modellen av olika anledningar att vackla. Hans De Geer i Tullberg & Österberg (1994) visar på olika förändringar som ligger bakom modellens uppluckrande. Han menar att det växt fram nya vad han kallar konfliktdimensioner vilka den klassiska modellen med skiljelinje mellan kapital (SAF) och arbete (LO) inte är byggt för att hantera. De två polerna inte bara kämpar mot varandra utan är också varandras förutsättningar och detta har passat väl med den tidigare svenska arbetsmarknadens organisationsstruktur. Under 1970-talet får Sverige stagflationsproblem, det vill säga både inflation och ekonomisk stagnation samtidigt, och arbetsmarknadsklimatet förändras. (De Geer i Tullberg & Österberg 1994;108)

Detta var början på den strukturomvandling som ledde fram till krisen under 1990-talet i Sverige och är den förändring som har satt störst prägel på arbetsmarknadssituationen idag. Den svenska industrins strukturomvandling under mitten av 1970-talet kan på en makronivå förklaras genom oljekrisen och en ny internationell konkurrens som till viss del var

anledningen till de stora tillbakagångarna inom vissa av industrisektorns tidigare expansiva områden såsom transport och stål industrierna. Samtidigt expanderade till exempel

elektroniksektorerna, men dessa företag sökte en annan typ av arbetskraft. Detta ledde till en strukturomvandling för de svenska basindustrierna där företagen främst satsade på

marknadsföring och kvalitets- och produktutveckling, medan själva produktionen skars ned och omorganiserades. (Bevelander 2000: 57,58) Mellan 1987-1993 lämnade en tredjedel av den lågutbildade arbetskraften arbetsmarknaden och de nya arbeten som skapades var främst för högutbildade och detta var gemensamt för alla branscher under denna tidsperiod.

(Bevelander 2000:60) Hårdast slog det dock mot den industriella sektorn som gick från att ha sysselsätta 45 % av förvärvsverksamma personer år 1960 till att år 1995 sysselsätta 26%. Vilket innebär en minskning av 450 000 personer under en tid där den totala arbetskraften ökade med 600 000 personer. (Lundh & Ohlsson 1999:131ff)

Medan stora områden av industrisektorn minskade så växte den tjänsteproducerande sektorn och år 1996 arbetade två tredjedelar inom tjänstesektorn. Denna nya samhällsekonomi går under många namn, t ex det postindustriella samhället, tjänstesamhället,

informationssamhället eller kunskapssamhället där var och ett namn beskriver samhällets nya fokusering. (Broomé mfl 1996:38) Detta förändrade anställnings- och arbetsförhållandena såväl för den nya som för den gamla arbetskraften. Det uppkom nya anställningsformer och nya kompetenskrav. Temporära anställningar ökade då företagen började ta in extra

arbetskraft vid tillfälliga behov och för att sänka sina rekryteringskostnader började de istället anlita rekryteringsföretag. Det blev också vanligare med ”outsoursing” av olika

servicefunktioner som företagen tidigare tillhandahållit. Detta innebar att tjänster för lågutbildad arbetskraft minskade kraftigt både genom att kompetenskraven förändrades och att tjänsterna i sig försvann. (Bevelander 2000:59,60)

3.2 Från arbetskrafts- till flyktinginvandring under den svenska