Invandrade personers arbetsvillkor

Under 1980-talet genomfördes olika förändringar i Lagen om anställningsskydd (LAS) vilket bland annat innebar att det blev lättare för arbetsgivaren att tillfälligt anställa personer under begränsade perioder. Integrationsverket visar på att antalet behovs-, säsong och vikariat ökat markant under 1990-talet och framåt. Antalet tillfälligt anställda ökade från 378 000 år 1990 till 527 000 det första kvartalet år 2001. Främst handlar det om okvalificerade arbeten inom till exempel Hotell och restaurang, Kommunal och Handels. Det är främst utrikes födda kvinnor som återfinns i den här typen av tjänster, men det finns även en stor del utrikes födda män. Av utrikes födda personer hade år 2000 26 % av kvinnorna och 23 % av männen

visstidsanställningar, jämfört med 14 % av infödda av vilka kvinnor är den största delen. (Rapport integration 2001:98-99)

I Rapport integration diskuteras vidare om dessa visstidsanställningar fungerar som en inkörsport på den svenska arbetsmarknaden och att de i sin tur leder till fast anställning. Rapporten redogör för Kristina Håkanssons undersökning ”Språngbräda eller segmentering?” (i Rapport integration 2001:99ff) vilken visar på att de tillfälliga anställningarna sällan leder till fast anställning. Den största delen av de tidsbegränsade anställningarna består av behovs- och säsongsanställningar och inom en period på två år var det mindre än en tredjedel av personer med denna typ av anställning som fick fast jobb. Håkansson menar att en ökning av denna typ av anställning inte nödvändigtvis resulterar i en hög grad av rörlighet på

arbetsmarknaden. Undersökningsresultaten visar på att cirka hälften av personerna under denna tidsperiod enbart hade en arbetsgivare under året, och under de perioder tjänsten inte behövs sker inget byte av arbetsgivare utan personerna blir istället arbetslösa. Studien visar också på att tillfälliga anställningar oftare leder till fasta anställningar för män än vad det gör för kvinnor, främst då för infödda män, aningen mindre för utrikes födda män och allra minst för utrikes födda kvinnor. Som illustration går det att sammanfatta det som så här att om du har en provanställning, är hög tjänsteman med eftergymnasial utbildning, man, mellan 25-44 år och svensk medborgare – då är möjligheterna stora för att en tidsbegränsad anställning leder vidare till en fast anställning och då har den tillfälliga anställningen fungerat som språngbräda. Tvärtom är det om du har ett behovs- eller säsongs arbete, lågutbildad, kvinna,

mellan 16-24 år gammal och född utomlands – då är risken stor att anställningen inte leder någonstans och du fortsätter att leva med stor ekonomisk osäkerhet. (Rapport integration 2001:99-100)

I AMS studie ”Rätt man på fel plats” (2001) undersöks arbetsmarknaden för utlandsfödda akademiker som invandrat till Sverige under 1990-talet. Rent generellt finns det en skillnad i sysselsättning beroende på en persons utbildningsbakgrund och undersökningen visar på att en persons arbetsmarknadssituation är bättre om personen innehar en längre utbildning jämfört med en person med högst förgymnasial utbildning, och detta stämmer även för invandrade personer oberoende invandringsår. I gruppen utlandsfödda (exklusive personer födda inom EU15/EES) med högst förgymnasial utbildning har 50 % sysselsättning jämfört med 66 % av de personer med eftergymnasial utbildning. Motsvarande siffra för inrikes födda är 78 respektive 90 %. Rapportens syfte är att undersöka arbetsmarknadssituationen för utrikes födda personer med en minst treårig högskoleutbildning, vilket sedan sätts i relation till inrikes födda. Vidare undersöks också i vilken mån denna grupp är sysselsatta och om deras sysselsättning motsvarar deras utbildningsnivå. (AMS 2001:7-10) Resultaten visar på att det finns stora skillnader för utrikes respektive infödda akademikers situation på

arbetsmarkanden. Andelen med ett arbete i gruppen inrikes födda är 93 % medan den för utrikes födda ligger på 64 %. Denna skillnad växer genom att särredovisa de utrikes födda med ett yrke som inte kräver högskoleutbildning, dvs som innehar ett okvalificerat yrke. Då blir siffrorna för utrikes födda 40 % och för inrikes födda 90 % som har en anställning vilken kräver en högskoleutbildning. Vidare är gruppen utrikes födda akademiker i jämförelse med infödda betydligt högre representerade i grupperna arbetslösa eller inskrivna i

arbetsmarknadspolitiska program genom Arbetsförmedlingen vilket 15 % av de utrikes födda uppgav jämfört med inrikes föddas 2 %. Sammanfattningsvis går det att säga att andelen med ett arbete är lägre bland de utrikes födda i relation till de inrikes födda och andelen med ett okvalificerat arbete, arbetslösa eller deltar i ett arbetsmarknadspolitiskt program är mycket högre bland de utrikes födda deltagarna. (AMS 2001:14-16) De utrikes födda personer i undersökningen som svarat att de har ett arbete som inte kräver en högskoleutbildning fick vidare frågan om vilket deras nuvarande arbete är. Av de deltagare med teknisk eller naturvetenskaplig utbildningsbakgrund visar resultaten på att en tredjedel arbetar inom industri/teknik/bygg. Av de med utbild ning inom vård och omsorg arbetade ca hälften inom detta område, och de personer med en pedagogisk utbildning arbetade även där en stor andel, ca en tredjedel, också inom vård och omsorg. Ungefär 70 % av de med humanistisk eller

samhällsvetenskaplig utbildningsbakgrund återfanns inom serviceyrken. Den slutsats som drags av detta är att det är en stor andel utrikes födda personer som arbetar inom den sektor som deras utbildningar riktar sig till, men själva arbetsuppgifterna eller själva tjänsten kräver inte högskoleutbildning. (AMS 2001:21-22)

Rapporten har också undersökt skillnaderna mellan de utrikes födda med utländsk respektive svensk utbildning, dvs sannolikheten att få ett kvalificerat arbete om personen har en

högskoleutbildning från Sverige jämfört med en från ett annat land. Resultaten visar på att chanserna till ”rätt” arbete ökar om en utrikes född person har en svensk utbildning, 64 % jämfört med en person som inte har det, 40 %. Detta bör sättas i relation till personer födda i Sverige med en svensk utbildning där samma siffra är 85 %, vilket ger en indikation på att det även finns andra faktorer som spelar in. (AMS 2001:28-31)