Från arbetskrafts till flyktinginvandring under den svenska strukturomvandlingen

Parallellt med den svenska modellens upp och nedgångar samt kvinnors frammarsch skedde också stora förändringar i den svenska invandringspolitiken. Lundh och Ohlsson (1999) beskriver detta i ”Från arbetskraftsimport till flyktinginvandring” där de menar att den svenska invandringspolitiken går att dela upp i två faser. Den första fasen börjar under

efterkrigstiden år 1945, då arbetskraftsbristen i Sverige var stor samtidigt som den industriella sektorn expanderade explosionsartat. Mellan 1959 och 1965 var den årliga tillväxten i

industrin nästan 8 %, och denna period refereras till som ”rekordåren”. Det inhemska arbetskraftsutbudet räckte inte till för att fylla den ekonomiska tillväxtens behov och därför genomfördes en liberalisering av invandringspolitiken för att möjliggöra för

utländskarbetskraft att komma till Sverige. Tre stora institutionella förändringar genomfördes med start år 1954 då de nordiska länderna slöt sig samman och kom överens om att skapa en gemensam nordisk arbetsmarknad. Det gjordes också gemensamma ansträngningar för att dra till sig utomnordisk arbetskraft samtidigt som Sverige allmänt liberaliserade både

utlänningslagstiftningen och praxis i hand läggningsärenden. Tillsammans gjorde dessa insatser att arbetskraftsinvandringen till Sverige ifrån 1950-talets början till slutet av 1960- talet i stort sett var fri.(Lundh & Ohlsson 1999:11,55-57) Trots denna liberalisering av invandringspolitiken och det stora behovet av arbetskraft hade invandrade personer inte många rättigheter. Det var endast svenska medborgare som ovillkorligt hade rätt att vistas i landet och invandrade kunde aldrig likställas med svenskar i det avseendet. Samtidigt gjordes vissa förändringar i lagstiftningen i hopp om att ge invandrade personer några garantier när det kom till avvisnings och utvisningsbeslut så att dessa inte skedde godtyckligt. Om en invandrad person saknade tillstånd att vistas eller arbeta i landet skedde förpassning mer godtyckligt då dessa tillstånd var konjunkturellt betingade och skulle kunna variera efter behov. För att stärka utländska medborgare och familjer som vistats länge i landet introducerades det i den nya lagen ett uppehållstillstånd utan tidsbegränsning så att deras tillstånd inte skulle kunna dras in om förhållandena på arbetsmarkanden försämrades. Tanken som kom var att det på arbetsmarknaden inte skulles göras några åtskillnader mellan en invandrad person och en person med svenskt medborgarskap. (Lundh & Ohlsson 1999:60-62) Under mitten av 1960-talet ansågs det både inom näringslivet och bland politiker att

arbetskraftsbristen fortfarande vara ett stort problem och att det framförallt rådde brist på yrkesarbetskraft. I arbetsmarknadsutredningens betänkande år 1965 diskuterades det dock mycket huruvida det gick att använda sig av andra arbetskraftsreserver såsom gifta kvinnor, handikappade och äldre, samtidigt som utredningen också rekommenderade en aktiv

invandringspolitik. Under denna tid började fackföreningsrörelsen kritisera den fortsatta fria arbetskraftsinvandringen och ifrågasatte om den rådande arbetskraftsbristen inte gick att tillgodose genom att utnyttja ovan nämnda inhemska arbetskraftsreserver. Fackföreningarna menade också att invandrade exploaterades inom vissa låglönebranscher samt att de

missgynnades på bostadsmarknaden och att många levde i misär, då det svenska samhället inte kunde erbjuda invandrade personer rimligt boende och social service. På LO-kongressen år 1962 framhölls den fortsatta invandringen som ett hot för den stundande ekonomiska strukturomvandling och varnade för att det skulle uppstå motsättningar mellan svenskar och invandrade i arbetslivet och i samhället då invandrares lönedämpande effekt och konkurrens om arbetstillfällen och bostäder skulle vändas emot dem. Bakgrunden till denna diskussion var att invandringen ökat markant och nettoinvandringen år 1964 låg på 28 000 personer per år vilket var tre gånger så mycket som långtidsutredningarna kalkylerat för, och år 1965 nåddes en toppnotering på 34 000 personer. Samtidigt hade den nordiska invandringens

betydelse minskat och invandringen från Sydeuropa och Balkan ökat. (Lundh & Ohlsson 1999:64-66)

Detta leder fram till den andra fasen i svensk invandringspolitik, där arbetskraftsinvandrings politiken blev mer restriktiv för att minska den utomnordiska invandringen eftersom den låga ekonomiska tillväxten och den krympande industrisektorn innebar att behovet av extra

arbetskraft försvann. Under 1980- och 1990-talet sjönk antalet beviljade arbetstillstånd till om kring 200 stycken per år. (Lundh & Ohlsson 1999:69ff) Samtidigt som

arbetskraftsinvandrings politiken blev mer restriktiv blev flyktingpolitiken liberalare. Sverige blev under 2:a världskriget mer generös med sin flyktingpolitik och 1937 slogs det fast att politiska flyktingar hade rätt att försörja sig genom arbete, vilket inte varit självklart

dessförinnan. När sedan Sverige ratificerade FN:s Genèvekonvention, år 1954, innebar det att Sverige förband sig till att ta emot politiska flyktingar som söker asyl och att inte avvisa politiska flyktingar utan synnerliga skäl. (Lundh & Ohlsson 1999:74-77) År 1967 – 68 lades invandringspolitiken om i syfte att reglera arbetskraftsinvandringen och i stället prioritera flyktinginvandringen då det fortfarande ansågs finnas ett behov av en fortsatt

invandringsström till arbetsmarknaden. Dock blev det så att krig och motsättningar i världen förändrade och ökade flyktingströmmarna på slutet av 1960-talet vilket skapade konsekve nser som politiker och myndigheter inte förutsett. (Lundh & Ohlsson 1999:79,82,83) Under 1980- talet ökade antalet asylärenden ifrån ca 3 000 till ca 20 000, och ökningen fortsatte in på 1990-talet och nådde år 1992 en toppnotering på 84 000 varav nästan 70 000 var flyktingar från kriget i före detta Jugoslavien. (Lundh & Ohlsson 1999:86) De svenska myndigheterna försökte bemöta de stora mängderna av asylsökande genom olika åtgärder. Bland annat tillfördes det ökade resurser till asylprövningen i syfte att effektivisera flyktingmottagandet och flyktingdygnskostnaden halverades. Invandringspolitiken skärptes bland annat genom att vissa medborgargrupper fick viseringskrav, Sverige anpassade sig till internationell praxis för transitvisering och i vissa fall skärptes flyktingpolitiken till den grad att den inskränkte på asylrätten. Flyktingpolitiken ifrågasattes starkt i Sverige och det uttalades kritik både från dem som efterfrågade en mer restriktiv politik och från dem som ansåg den inhuman. Etik och humanism ställdes gentemot 1990-talets ekonomiska kris. (Lundh & Ohlsson 1999:89-95)

De strukturella förändringarna på arbetsmarknaden har varit till nackdel för invandrade personer på flera sätt. I första hand har bortrationaliseringen av okvalificerade arbetsuppgifter lett till nya kompetenskrav och att tidigare okvalificerade tjänster försvinner. Detta har skett

genom en strävan efter att mekanisera så mycket som möjligt, skapa flexiblare arbetslag genom arbetsrotation och ökat ansvar för den anställde. Denna förändring försämrade

visserligen förutsättningarna för all okvalificerad arbetskraft, men det slår extra hårt gentemot den del av denna grupp som invandrat. Detta eftersom invandrare i relation till svenskar anses ha ett språkhandikapp och för vissa inom denna grupp kan det vara svårt att lära sig ett nytt språk så pass väl att det räcker för de nya kompetenskraven. Det är just språkförbistringarna arbetsledare syftar till som problem i frågan om att anställa invandrade personer. De uttrycker oro över att kunna förmedla kunskaper om till exempel ny teknik, nya arbetsformer eller förmåga att delta i vidareutbildningar. (Broomé mfl 1996:53-55, 57)

Som tidigare nämnts visar utvecklingen på att fler och fler verksamheter främst fokuserar sig på en verksamhet. Etablerade företag ”lägger ut” vissa servicetjänster på andra företag, sk ”outsoursing”, vilket leder till att det växer fram nya verksamheter som i sin tur säljer dessa tjänster till förtagen. Dessa företag fokuserar också till stor del på en verksamhet och detta leder till specialisering och professionalisering av verksamheterna, samt att befattningarna i sig innebär nya saker. Städning är ett bra exempel på hur ett tidigare okvalificerat yrke kunde förändras. Företag säger upp sin städpersonal och anlitar istället en städfirma. Att arbeta som städare på ett städföretag innebär inte enbart att behärska den praktiska städningen för att leva upp till ett städföretags förväntningar. Ofta innebär det också att den anställda skall kunna administrera och rapportera för sitt arbete, kunna skriva offerter och förhandla med kunderna, allt i syfte att minska de administrativa kostnaderna. Arbetet är självständigt och ofta krävs körkort och lokalkännedom. Den anställda förväntas också ha god kommunikativ förmåga och social kompetens, vara ”service minded” och säljande. Detta eftersom personen i sitt dagliga arbete skall agera som representant för företaget och är den som skall marknadsföra företagets tjänster, föreslå utökningar och förändringar till kunderna. Eftersom företagen köper tjänsten av ett specialistföretag förväntas allt fungera perfekt ifrån dag ett, vilket inte lämnar mycket utrymme för upplärning eller anpassning. Därför i en rekryteringssituation hos städförtaget förväntas en nyanställd kunna hantera alla dessa saker så fort som möjligt.

(Broomé mfl 1996:58-61)

Att organisationerna blivit plattare och att arbetet blivit mer självstyrt har också förändrat förutsättningarna för invandrade personer på arbetsmarknaden. Framförallt inom

processindustrin har det skett en organisationsutveckling där personal arbetar i lag och har ett gemensamt ansvar för arbetsprocessen. Detta ställer krav på personlig och social förmåga att

delta i ett lagarbete, att lag medlemmarna kan kommunicera väl och fungera bra tillsammans. Det som främst drabbar invandrade personer är att också anställningsbesluten decentraliseras vilket innebär att det är arbetslagen i en rekryteringssituation som själva i allt större

utsträckning bestämmer vem som skall anställas. Undersökningar visar att – oberoende på vilken nivå inom företaget det handlar om – personer tenderar att välja någon som är så lik en själv som möjligt. Det vill säga någon som kanske har samma skolerfarenheter, samma favoritlag i fotboll eller som kanske bor i samma bostadsområde. Denna tendens kan bli starkare när det handlar om att finna någon till det egna arbetslaget. Därför kan det bli svårt för invandrade personer att få anställning på avdelningar med svensk majoritet, vilket är fallet på de flesta arbetsplatser, eftersom man inte delar modersmål och kanske inte heller

skolbakgrund eller bor i samma område. (Broomé mfl 1996:62-64)

Edin och Åslund (2001) undersöker utrikes födda personers förvärvsinkomst och grad av koppling på den svenska arbetsmarknaden efter strukturomvandlingen i jämförelse med inrikes födda. I undersökningen delas gruppen utrikes födda personer upp i två delar beroende på om personen är född inom eller utom Europa. Resultaten visar på att förvärvsinkomsten i början av 1990-talet sjönk för alla tre grupper, men att inkomsten sjönk mest för gruppen utom européer. Detta gick inte att förklara genom t ex utbildningsgrad, det som kunde fastställas var att tidpunkt för invandring spelar roll på så vis att skillnaderna i inkomst var mindre för dem som invandrat innan 1970. (Edin & Åslund 2001:23-27) Vidare visar Edin och Åslund även på skillnader i inkomstmönster och sysselsättningsgrad. Genomgående har gruppen inrikes födda högst inkomst och starkast koppling till arbetsmarknaden, ett steg ned kommer personer födda inom Europa och ännu ett snäpp ned hamnar personer födda utom Europa. Undersökningen visar på att alla grupperna påverkas av konjunktursvängningar. (Edin & Åslund 2001:27-36)

3.3 Sammanfattning

Det som framgått är att hela 1900-talet kännetecknats av stora förändringar, både positiva och negativa. Det svenska samhället har gått från att vara ett land människor migrerade från till ett land som importerar arbetskraft från utlandet för att sedan vara ett av de länder som tagit emot flest flyktingar. Vidare gick Sverige från att vara ett agrarsamhälle till ett av de snabbast utvecklade industrisamhällena och för att sedan ganska plötsligt bli ett informations- och tjänstesamhälle. På arbetsmarknaden har Sverige gått från full sysselsättning till stor

arbetslöshet bara på några årtionden. Under andra halvan av 1900-talet förändrades också befolkningssammansättningen, från att ha varit ganska homogent blev Sverige mångkulturellt. Krisen under 1990-talet och strukturomvandlingen drabbade alla väldigt hårt och inte minst personer som redan hade invandrat och som invandrade under 1990-talet. Edin och Åslund visar på att både sysselsättningsgrad och inkomst sjönk kraftigare för invandrade personer än för personer födda i Sverige, och en grupp som tidigare haft en ganska stark förankring på arbetsmarknaden får under denna period en allt svagare ställning både på arbetsmarknaden och i förlängningen även i samhället. Det är även under denna period invandrade personer börjar beskrivas som ett problem och en mer restriktiv flyktingpolitik efterfrågades.