I Sverige har forskning inom det bildpedagogiska området beskrivits ha karaktären av ”… a vigorous production of beliefs and hopes, rather than by the advancement of knowledge that is theoretically plausible and empirically well-founded” (Lindström, 2009, s. 73). Citatet är hämtat från Vetenskapsrådets forskningsöversikt författad av Lars Lindström, där han
refererar till en rapport om kultur i skolan skriven av Thavenius (2002). Redan på 1990-talet formulerade sig Trondman (1996) om ansökningar för projektmedel till ”Kultur i skolan”:
Det finns något som är oproblematiskt gott och det är den goda kulturen.
Den kan omöjligt ifrågasättas. Den är i profan himmelsk bemärkelse taget-för-given god och behöver därför varken problematiseras eller legitimeras.
Den bara är god. Det är bara att säga det, följa dess logik, retorik och strategi. Då får man åtminstone pengar till något gott, som i en ansökan kan lösa de flesta, om inte alla, samhällsproblem (s. 15).
Dessa uttalanden artikuleras av män i utvärderande positioner och handlar om de till övervägande del kvinnliga aktörer som är verksamma i det bildpedagogiska fältet. Det är inte svårt att förstå varför det inom fältet finns motstånd mot att rikta kritik mot den verksamhet som redan är gravt marginaliserad, som bildämnet är i utbildningssystemet. Å andra sidan kan kritiken tolkas som att bildpedagogisk forskning ensidigt lyfter fram positiva aspekter av ämnet, och att kritiska studier saknas när det gäller det egna fältet.
Det kan ses som problematiskt att många studier lyfter fram bild och mediepedagogiska aktiviteter som kreativa, överbryggande och demokratiserande, där utgångspunkten ofta är att ämnet bär på dessa potentialer innan undersökningen genomfördes. Liknande mönster lyfts även fram i en anglosaxisk kontext (Hickey-Moody, 2013). O’Brien och Donelan (2008) synliggör vuxnas begär att positionera sig som goda genom att engagera och hjälpa marginaliserade unga genom olika former av estetiska projekt:
It seemed to us that the belief in the transformative power of the arts locked artist and community workers into an unwavering position of advocacy that prevented them from reflecting critically on the young people’s responses to the arts programs and the difficulties they encountered (O’Brien & Donelan, 2008, s. 183).
Hickey-Moody (2013) beskriver vuxnas vilja till godhet som del av en diskurs om ”ungdomar i riskzonen”. Dessa ungdomar behöver ”räddas” från isolering, ohälsa, ungdomsbrottslighet med mera. Kultur och estetiska praktiker får då en åtgärdande funktion som syftar till ungdomars normalisering. Lind & Borhagen (2000) använder begreppet kulturprofylax för att sammanfatta föreställningen om att kulturinslag är förebyggande och skapar bättre och godare människor. Begreppet kulturprofylax beskriver parallella rörelser av att stimulera och tillfredsställa ungdomars behov, och en
starkt övervakande och kontrollerande funktion. Ett sätt att gå vidare från en sådan dominerande diskurs om ungdomar i riskzonen kan vara att analysera hur det system som producerar unga som riskfyllda är uppbyggt och fungerar.
Ett annat sätt är att använda differentiering för att synliggöra att den föreställda gruppen ”marginaliserade riskungdomar” består av en mängd skilda individer med olika intersektionella bakgrunder, erfarenheter och omständigheter omkring sig.
I den här avhandlingen har jag använt mig av kritiska och affirmativa perspektiv för att undersöka diskursiva och strukturerande villkor för unga människors subjektsskapande såväl som potentialer och möjligheter i subjektsskapande med bild och medieundervisning. Vidare har jag differentierat elevers röster och perspektiv genom att lyfta fram skillnader mellan deras berättelser, artikulationer, positioner och uttrycksformer, snarare än att försöka ringa in vad ett föreställt elevperspektiv kan vara. Ett förslag till fortsatt forskning utifrån detta resonemang kan vara att studera ungdomars egna estetiska praktiker och arenor. Den demokratiska potentialen i estetiska praktiker ligger då i synliggörandet av mångfald och pluralism i ungdomars uttrycksformer, samt hur dessa utmanar och omformar vuxnas förståelse av ungdomar som på olika sätt marginaliseras.
I linje med den senare bildpedagogiska forskningen i Sverige (Björck, 2014;
Lind 2010/2013; Wikberg, 2014; Öhman-Gullberg, 2008) har jag valt att undersöka bild och medieundervisningen kritiskt. Problematiska situationer i den bildpedagogiska praktiken har lyfts fram, analyserats och diskuterats samtidigt som studien affirmativt bidrar med förslag på en metodik för visuella möjlighetsrum. Denna avhandling bidrar med kunskap om bild och mediepedagogik på gymnasiet som en könad praktik, med ett fördjupat fokus på maskulinitet och materialitet. Vidare problematiseras diskursen om bild och medieundervisning som en ensidigt positiv praktik. Det sker tydligast i delstudie två där maskulina elevpositioner synliggörs som begränsade i den bildpedagogiska praktiken. Som bildlärare räcker det kanske inte med viljan att vara god, det krävs ett mer kritiskt förhållningssätt för att utveckla och förändra den bildpedagogiska praktiken. Som forskare räcker det långt med att vara kritisk, men från ett etiskt perspektiv krävs också en affirmativ analys, som kan bidra med kreativa tillägg till och dialog med den praktik som utsätts för kritiskt studium.
Avsaknaden av forskning inom det bildpedagogiska fältet har synliggjorts i denna studie, i synnerhet när det gäller maskulina positioner i bild och
medieundervisning i alla åldrar. Gymnasiets medieundervisning ser dessutom ut att vara i det närmsta outforskad. Det finns med andra ord en hel del forskningsområden att arbeta vidare med inom det bild och mediepedagogiska fältet!
Summary
Introduction
In the present thesis I investigate upper secondary school pupils’ processes of subjectivation, resistance and creative becomings in visual art and media education. By using visual methodologies, pupils’ subjectivity is explored as relational and transformative, and as distributed in networks of power and desire. The empirical material was produced through pupils’ video diaries and a visual ethnographic classroom study.