I och med framväxten av visuella kulturstudier har fler studier kring äldre barn och ungdomars bildskapande producerats. Visuell kultur handlar om blickpositioner i bemärkelsen hur bilder positionerar oss i relation till socialt konstruerade kategorier som kön, klass, etnicitet och abilitet. I detta perspektiv blir det viktiga inte vad en bild betyder, utan vad den gör med betraktaren. När det gäller ungdomar och visuella kulturer ligger betoningen ofta på vardagens bilder, där ingen åtskillnad görs mellan populärkulturella och konstnärliga uttrycksformer (Mirzoeff, 1998/2013; Rose, 2001/2016).
I flera studier undersöks elevers bilder som visuella kulturer och kunskapsformer. I Linds studie (2010/2013) bildar visuell kultur en utgångspunkt för att diskutera sociala och kulturella arenor för kunskap och lärande. Elever i grund- och gymnasieskolan uppmanades att berätta i bild om hur det är att vara elev i skolan. Elevers estetiska produktioner bildar ett informellt bildspråk som synliggör diskursiv praktik i en skolkontext. Studien synliggör hur elever navigerar i skolan genom de särskiljande
subjektspositioner som erbjuds där. Jönsson (2010) undersöker kulturens betydelse och populärkulturens bildspråk, när barn och unga skapar egna bilder. En tydlig skillnad mellan äldre och yngre elevers bilder kommer fram i materialet. De yngre eleverna berättar framförallt om hur det ser ut i klassrummet, medan de äldre elevernas bilder i högre grad utgår från tankar och personliga erfarenheter. De äldre elevernas bilder visar och berättar visuellt om trötthet, stress, leda och oro inför framtiden. Bägge studier synliggör de sätt som visuell kultur utgör en resurs för elevers subjektsskapande och hur kunskap uttrycks och konstrueras i barns och ungas bilder. Welwerts studie (2010) är närliggande då visuell kultur synliggörs som en viktig meningsskapande och identitetsskapande praktik. I studien undersöks de bilder som ungdomar producerar i skolan samt de bilder de omger sig med, eller är konsumenter av, i hemmet. Ungdomarna blandar drömmar om framtiden med framställningar av upplevelser och erfarenheter från verkligheten i sin bildproduktion. Bilder och bildframställning synliggörs både i nuet och för framtiden som viktiga för identitetsskapandet. En didaktisk slutsats är att elevernas erfarenheter och resurser måste få större plats i skolan, vilket betonas som en demokratisk fråga.
Elevers arbete med digitala medier i skolan undersöks som visuella kulturer i två studier. Öhman-Gullbergs undersökning (2006) handlar om elevers arbete med rörlig bild i ett ämnesintegrerat projekt om EMU (Europeiska Monetära Unionen) i årskurs 6. I elevernas filmer synliggjordes hur de arbetade med kunskapsinnehållet i skoluppgiften genom att blanda populärkulturella uttrycksformer, meningsskapande och skolans kunskapsmål.
Genom filmarbetet skapades förändrade möjligheter till makt och styrning för eleverna. De elever som i klassrumsundervisningen hade svårt att ta ansvar för skolarbete framträdde som ansvarstagande och drivande i arbetet med rörlig bild. Resultaten visar hur visuell kultur fungerade både som verktyg för omvärldsorientering, samt som en betydelsefull del av subjektsskapande praktiker. Visuell kultur och bildkommunikation var en utgångspunkt även i Björcks studie (2014). I studien undersöktes vad som skedde i bildundervisningen då högstadieelever använde datorn som verktyg. I ett exempel med valaffischer visas hur elever hade möjlighet att uttrycka de åsikter som var viktiga för dem. Samtidigt positionerades eleverna som mindre kunniga när det gällde kunskaper om programvaror och teknik. Resultaten indikerar att arbetet i bildämnet aktivt bör utgå från ungdomars visuella kulturer. Genom att ta utgångspunkt i och lyfta fram elevers kunskaper om
visuella kulturer kan undervisningen bli mer inspirerande och möjliggöra en mer jämbördig dialog i klassrummet. Detta innebär en förflyttning av subjektspositioner i en undervisningskontext, vilket möjliggör att ny kunskap kan genereras i undervisningen.
Gatukonst som visuell kultur och ungdomskultur behandlas i flera studier.
Andersson (2006) undersöker gatukonst som informellt lärande och som en demokratisk och estetisk praktik i det offentliga rummet. Unga människors gatukonst ses i Andersons avhandling som både ett meningsskapande och ett kreativt motstånd. Vidare diskuteras gatukonst som en estetisk lärprocess, ett lärande som ungdomarna sällan medvetandegör. I relation till skolans bildundervisning menar Andersson att skolan behöver ta vara på gatukonsten som uttrycksform eftersom den behandlar såväl identitetsskapande och demokratiska frågor som makt över det egna bildskapandet och ett sällan uttalat kunnande. Gatukonstens visuella och kulturella koder undersöks av två studenter på bildlärarprogrammet i Göthlund & Linds studie (2010).
Studenterna arbetade såväl visuellt och praktiskt som med text i ett undersökande fältarbete med gatukonst. Studenternas arbete beskrivs som en performativ kunskap och en omförhandling av den visuella gatukonst- kulturen. Performativitet förstås här som kunskap som kan möjliggöras genom handlingar, där görande och tänkande förenas genom att agera och reagera med andra människor såväl som med tingen. Undersökningen visar hur visuella och textuella kunskapsformer framträder performativt, och att studenternas projekt innebar ett utrymme där meningsskapande konstruerades, omförhandlades och transformerades.
Freedman, Heijnen, Kallio-Tavin, Kárpáti & Papp (2013) undersöker ungdomars informella lärande i gemensamma visuella kulturer som gatukonst, manga, dataspel, och fan art. Studien genomfördes i fem olika städer runt om i världen med visual culture communities (intresseföreningar) där ungdomar deltog på frivillig basis med sina visuella produktioner, videodokumentationer och i intervjuer med forskarna. Communities för ungdomars intressen och visuella kulturer visade sig vara kraftfulla verktyg för kreativt informellt lärande, både autodidaktiskt och mellan ungdomar (peer initiated learning). Vidare synliggjordes ungdomars önskan om att lära sig sådana visuella kulturformer som ofta är uteslutna i skolans ämnesplaner för bildämnet. Forskarna pekar på betydelsen av att elevers visuella lärande, kunnande och skapande utanför skolan förs in i bildundervisningen i skolan. Genom att knyta samman lärande
i och utanför skolan kan ett komplext och mer autentiskt lärande ske, menar forskargruppen.
Kropp och visuell kultur undersöks av Buhl (2009) i en studie om hur virtuella kroppar och självrepresentationer får betydelse för social praktiker, meningsskapande och kreativa innovativa kompetenser. Den virtuella kroppen innebär ”en mulig krop for en tid” (s. 68). Utgångspunkten är tre fotografier som visar klänningar med referenser till olika former av asiatisk kultur.
Studien synliggör komplexiteten i självrepresentationer och produktion av sociala konstruktioner genom visuella kulturer. I analyserna framträder kroppen som en plattform för kreativt subjektsskapande. Kroppen som yta för subjektsskapande undersöks även i forskningsprojektet More than a body’s work (Bianchi, 2008). Ungdomar från England och USA involverades i projektet för att utforska de sätt som ungdomar konstruerar identitet genom visuella uttryck. Ungdomarna kom från socialt och ekonomiskt utsatta områden, och deltog i frivilliga workshops och intervjuer, samt en utställning där deras bilder visades. Analyserna synliggör hur kroppen utgör en plattform för identitetskonstruktion där ungdomars kreativa uttryck med kläder, tatueringar och piercing är en viktig del av identitetsskapandet. Vidare diskuterar Bianchi bildämnets potential att integrera och inkludera ungdomar från utsatta områden genom konstnärliga och kulturella aktiviteter.