I inledningen av Barads artikel Posthumanist Performativity: Toward an Understanding of How Matter Comes to Matter kritiserar hon hur materialitet har negligerats till förmån för kultur, språk och diskurs: ”There is an important sense in which the only thing that does not seem to matter anymore is matter”
(2003, s. 801). Barad argumenterar för att alla former av materialiteter, mänskliga och icke-mänskliga kroppar, språk, kultur och diskurs är ömsesidigt konstituerande för varandra. Begreppet intra-aktion handlar om relationella sammanflätningar som uppstår som en följd av att organismer och materia är beroende av varandra. Materialitet, kultur och diskurs konstituerar varandra ömsesidigt; med andra ord formas mänskliga och icke-mänskliga aktörer i en sammanflätning. Intra-aktion handlar om agentskap i relationer mellan mänskliga och icke-mänskliga kroppar: ” … agency is not something possessed by humans, or non-humans for that matter. It is an enactment”
(Barad, i Dolphijn & van der Tuin, 2012, s. 55). Intra-aktion skiljer sig som
begrepp från det mer etablerade ordet ”interaktion” genom att det med intra-aktion inte existerar självständiga enheter (kroppar, objekt och så vidare).
Barad (2007) lyfter fram sammanflätat tillblivelse som en process där binära uppdelningar som kropp och tanke löses upp, men är ömsesidigt konstituerande krafter i transformation. Då agensen hos både organismer och materia fokuseras kan uppdelning av världen i dikotomier undvikas, exempelvis natur/kultur och subjekt/objekt, (Barad, 2003; Haraway, 1991/2008; Lenz Taguchi, 2004, 2012; Lycke, 2009). Agentisk realism är en ontologisk utgångspunkt som innebär att ingenting existerar ”i sig självt”, som individuella identiteter eller avskilda ting. Istället står sammanlänkade relationer mellan materialiteter och organismer i fokus och bildar utgångspunkten för Barads begrepp agentisk realism (Barad, 2003, 2007).
Vidare omdefinierar och vidareutvecklar Barad Foucaults diskursbegrepp.
Hennes kritik mot poststrukturalistisk forskning handlar i första hand om att språket har tilldelats en alltför stor betydelse. Samtidigt pekar Barad på hur agentisk realism ”… is an account of technoscientific and other practices that takes feminist, antiracist, poststructuralist, queer, Marxist, science studies, and scientific insights seriously…” (s. 810-811). I en immanent ontologi ses diskurser och makt som inneslutna i den fysiska världen (Barad, 2007).
Materialiteten konstituerar diskurserna och sammanflätas i intra-aktioner där subjektet inte kan skiljas från materialitet. Med andra ord finns ingen hierarki mellan diskurs och materialitet; inget av dem kommer ”först”. Skillnaderna mellan diskursiv praktik och språk, eller talhandlingar, betonas. Barad menar att det är den diskursiva praktiken som producerar subjektet, vilket är en skillnad mot att betona språket som konstituerande för subjektet. Hon lyfter fram det sätt som makt materialiseras på genom kroppen hos Foucault, särskilt i den sista delen av Sexualitetens historia (1984/2002), och menar samtidigt att Foucault misslyckats med att ge en bild av kroppens historia där
”… its very materiality plays an active role in the workings of power” (Barad, 2003, s. 809). Detta innebär att Barads sätt att se på kroppen och materialitet skiljer sig åt från Foucaults. Samtidigt som makt och diskurs fortfarande har betydelse, betonas materialitetens agens i detta perspektiv.
Barads posthumanistiska subjektsbegrepp innebär med andra ord att subjektet inte kan separeras från teknologier, och materiellt diskursiva fenomen (Barad, 2007; Højgaard & Søndergaard, 2011). Genom diffraktiva läsningar av Butler (1990, 1993) menar Barad (2003) att språket och subjektet som en effekt av diskurser ges en alltför stor betydelse. Kritiken av Butlers
performativitetsbegrepp består i att materialiteten inte teoretiseras tillräckligt och att det språkligt-diskursiva betonas i Butlers performativitetsbegrepp (Barad, 2003, 2007). Utvecklingen av begreppet innebär för Barad att förflytta det mot Bohrs fysikaliska studier av materialitet, agentisk realism, där materialitet har agens. Det agentiska innebär att allting är performativt, att allting gör något, det realistiska innebär att effekterna av intra-aktion mellan organismer och materialiteter är verkliga. Dessa effekter blir till element i de fortsatta pågående intra-aktionerna (Barad, 2003, 2007; Højgaard &
Søndergaard, 2011). Teorierna om subjektet som materiellt-diskursivt knyter an till förståelsen av subjektivitet och de processer då subjektivitet konstitueras, förskjuts och förändras i en sammanflätad tillblivelse med materialitet. Detta innebär att det kroppsliga och icke-mänskliga ges agens och att det materiella har en medskapande roll (Barad, 2003; Haraway, 1988).
Barads agentiska realism tar sin utgångspunkt i Niels Bohrs partikelfysik där mänsklig och icke-mänsklig materialitet konstitueras genom intra-aktiv tillblivelse. Trots agendan att lösa upp binära motsättningar genom intra-aktion, kan Barads agentiska realism ses som byggd på dessa dikotomier, som exempelvis uppdelningen i det materiella och icke-materiella. Detta leder tillbaka till en ontologisk, filosofisk utgångspunkt där identiteter trots allt är fasta, men där dessa löses upp genom intra-aktion (Hein, 2016). Genom att utgå från uppdelningen av natur och kultur, subjekt och objekt kan Barads intra-aktion endast bilda ett mitt-emellan två poler, eller en överlappning mellan dem. Detta tänkande grundar sig i föreställningen om skillnad som negativt, det vill säga att något (en apelsin) skiljer sig från något annat (ett äpple) och på så sätt får sin identitet (i filosofisk mening). Detta ser jag som en avgörande skillnad mellan Deleuze och Barads posthumanismer, trots att deras begrepp på många sätt liknar varandra. Deleuze skillnadsbegrepp innefattar ett immanent och oändlig skillnadsskapande, där skillnad differentieras från sig självt, och inte som en avgränsning mot något annat.
Med Deleuzes tänkande blir därför skillnadsbegreppet en positiv skillnad. I en affirmativ ontologi är inte brist en utgångspunkt, istället ses begär som något produktivt, en drivkraft som både kopplar ihop och bryter loss assemblage. I ett utbildningsvetenskapligt sammanhang innebär positiv skillnad att inte värdera skillnader som mer eller mindre bristfälliga i relation till någon eller någonting annat. Elever ses inte som otillräckliga eller ofullständiga subjekt som saknar kunskap, bildning och så vidare, utan som subjekt där en mängd potentiella aspekter kan aktualiseras, eller bli till. Vidare medför positiv
skillnad en upplösning av kategoriseringar som exempelvis kön, till förmån för att synliggöra komplexitet och nyanserad variation. Deleuze och Guattari (1987/2004) föreslår exempelvis tusen pyttesmå kön, istället för indelningen i två stora könsgrupperingar; man och kvinna. Med andra ord bygger Barads agentiska realism på ett negativt skillnadsbegrepp och på fasta identiteter som intra-agerar, vilket implicit innebär transcendens snarare än immanens (Hein, 2016). Deleuze skillnadsbegrepp handlar å andra sidan om immanent skillnad, där språk ses som del av immanensen, det vill säga att språk inte är skilt från materialitet.
I denna avhandling använder jag några av Barads begrepp performativt, i meningen att jag tar begrepp som exempelvis intra-aktion i bruk som ett analysverktyg. Barads agentiska realism är därför inte en ontologisk utgångspunkt för denna avhandling. Av denna anledning har jag valt att inte gå vidare med att fördjupa vad Barads agentiska realism innebär i relation till Foucaults och Deleuze & Guattaris teorier, utan fokuserar endast på relationen mellan Deleuze & Guattaris och Foucaults teorier om subjektet.