De nyliberala värderingarna om individualisering och konkurrens i skolan har genom målrationell styrning kommit att ta överhanden och territorialiserar lärares arbete (Atkinson, 2015; Davies & Gannon, 2009; Lind, 2010/2013).
Starka normer råder i både skola och samhälle om hur exempelvis kön bör ageras. I skolan produceras och konstrueras könade elevkategorier, där det finns vissa normer om den ideala eleven. Subjektivering sker då elever
förväntas bli formade av utbildningen till föreställningen om den ideala eleven, och även vilja reglera sig själva efter denna norm. Samtidigt producerar skolan mening och kunskap; genom tillgång till ny kunskap kan elever aktualisera nya sätt att förstå och orientera sig i omvärlden, och få tillträde till nya eller andra subjektspositioner och kunskapsområden. Som delaktig i skolans utbildningssystem finns det stora risker att jag själv och andra lärare identifierar och uppmuntrar vissa uttryck för elevers tillblivelser och subjektspositioneringar. Vissa uttryck av elevsubjektivitet får erkännanden i skolan, medan andra ses som mer problematiska. Det handlar om hur elevpositioner produceras och reproduceras i gymnasieskolans institutionella praktik. I studien kan de kännas igen som exempelvis duktiga tjejer eller omotiverade estetelever. I gymnasiereformen 2011 ökade särskiljande och isärhållning av elever på en strukturell nivå, genom den nämnda indelningen i lärlingsprogram, yrkesprogram och högskoleförberedande program, samt ökade skillnader i innehåll mellan dessa utbildningsval. Därigenom blir elever inordnade i konstruerade kategorier i samhället redan som 16-åringar då de väljer gymnasieprogram. Det maskiniska assemblage som stratifierar och inordnar elever i subjektiviteter på politisk och samhällelig nivå är en kraftfull komponent, som verkar konstituerande för elevers möjligheter till subjektsskapande. Genom mer eller mindre omedvetna performativa handlingar i vardagen är det lätt att som lärare befästa kategoriseringar av elever i skolan, hellre än att utmana dem. Elever förväntas reglera sig själva och samtidigt inordnas i kategorier som svag/stark eller motiverad/omotiverad genom en neoliberal sanningsregim i skolan. Det är därför angeläget att i en lärarposition ständigt återkomma till dessa frågor, och att utveckla strategier för att ta fasta på de produktiva potentialer och framtida möjlighetsutrymmen som samtidigt existerar genom skolans maktrelationer.
Studiens resultat innebär att det i en lärarposition är viktigt att vara medveten om komplexiteten i hur maktstrukturer både verkar ordnande och begränsande samtidigt som undervisningen innebär möjligheter, kontingens och transformativt lärande.
Resultatet av denna studie visar att pedagogiskt arbete med medieinriktad bildundervisning gör det möjligt att åtminstone tillfälligt går att sätta subjektspositioner i gymnasieskolans praktik i rörelse. Isärhållning innebär stratifierande rörelseriktningar som kan verka låsande för subjektiviteten, exempelvis genom stereotypa föreställningar om hur en elev på estetiska programmet förväntas vara och bete sig. Samtidigt är det möjligt att genom
differentiering destabilisera begränsande kategoriseringar genom att fokusera på elevers skillnadsskapande praktiker. Estetiska uttrycksformer erbjuder en sådan differentiering, genom elevers oändliga variationer av uttryck och innehåll, som alltid både har likheter och skillnader i relation till befintliga estetiska uttryck. Det finns därmed en stark demokratiserande potential i arbetet med medieundervisning, bilder och visuell kultur. De medieinriktade arbetssättens demokratiska potential och möjlighet till omvärldsreflexion lyfts även fram i tidigare forskning (Danielsson, 2002; Öhman-Gullberg, 2008;
Hickey-Moody, 2013; Springgay, 2008). De stratifierande krafterna i skola och samhälle är starka, av den anledningen är det viktigt att som lärare bli öppen och känslig för det som händer i undervisningen, och att ta tillvara de tillfällen och ögonblick då subjektsskapande processer möjliggörs och sätts i rörelse.
Elevers tillgång till möjliga subjektspositioner och tillblivelser kan öka genom estetisk praktik. Genom rörlighet i processer av tillblivelse produceras nya eller andra plattformar som utgångspunkter att betrakta omvärlden från.
Genom arbetet med videodagböcker som simulakra möjliggjordes ”tusen platåer” (Deleuze & Guattari, 1987/2004) för elevernas tillblivelser.
Undervisning med virtuella miljöer eller simulakra i analoga former, kan aktivera och ge tillgång till en mängd plattformar för möjliga eller framtida självbilder. När elever får tillgång till dessa plattformar kan de också aktualisera flera olika former av lärande och tankar, som öppnar upp för ny kunskapsproduktion och nya eller andra handlingar än tidigare. De demokratiska potentialerna med bild och media är alltså ihopkopplade med tillgången till kunskap och lärande, och därmed till makt. Differentiering av elevpositionen möjliggörs genom elevers estetiska uttrycksformer, där den demokratiska potentialen innebär att elever själva kan formulera och utmana vuxnas föreställningar om vad det innebär att vara elev, tjej, kille och så vidare.
Sammanfattningsvis sker tillblivelse och lärande i studiens samtliga delar i veckningarna mellan det inre och det yttre, mellan kroppar och omvärld.
Intensiteten i lärandet med bilder, medier och materialitet skapar tillblivelse även i en pedagogisk mening, vilket innebär att pedagogiken blir till i denna process. Elevers perspektiv på medieundervisning skiljer sig inte bara från en elev till en annan, de skiljer sig också för var och en av eleverna, som en skillnad inom sig själv. Deleuze (1968/2014) beskriver denna som en positiv skillnad, ett oändligt skillnadsskapande, som inte handlar om skillnaden från eller i jämförelse med något annat. Konkret sker detta genom elevers gestaltande arbete, som alltid både skiljer sig från och liknar andra bilder. När
elever skapar bilder sker en differenciering (med c), det vill säga att skillnadsskapande materialiseras. Genom bilderna skapas också differentiering (med t), det vill säga att konkretiseringen av skillnadsskapande blir till processer av förändring virtuellt. De idéer som kommer till uttryck i elevers bilder möjliggör för tankesätt och uppfattningar förändras. I en bild och mediepedagogisk praktik innebär detta att elevers olika framställningar och gestaltningar kan ses som ett materialiserat skillnadsskapande, som är tätt sammanflätat med skillnadsskapande i tänkande och uppfattningar om omvärlden och självet. Subjektsskapande processer med bild och media är sammankopplade med tillgången till lärande och kunskap, vilket innebär förflyttningar och nya perspektiv och kunskaper, som sedan kan komma att konkretiseras och aktualiseras i nya och andra bilder och medieproduktioner.