Till att börja med skiljer sig Foucaults teorier om diskursiv praktik från Deleuzes empiriska transcendens genom den ontologiska utgångspunkten.
Transcendens refererar till det som ligger ”utanför” subjektet, som exempelvis
”världen” eller ”den Andre”. Immanens innebär att det inte finns någonting
”bortom”, ”ovanför” eller ”högre stående” som exempelvis Gud inom kristendomen eller ”det goda” i Platons filosofi (Lind, 2010/2013; Smith, 2012). Deleuzes empiriska metod, som han kallar transcendental empirism, är till för att skapa nytt tänkande och därmed nya handlingar. Deleuze uppmanar oss inte att tänka rätt, utan att kreativt överskrida, eller transcendera, det vi redan vet eller tänker (Colebrook 2010; Deleuze & Parnet, 1977/2002).
Denna transcendens sker inom immanensplanet och aktualiseras i processer över tid. Deleuzes transcendentala empirism är alltså inte i första hand knuten till specifika rum, platser eller diskurser, utan i ständigt rörliga, immanenta processer över tid (Deleuze, 2001). På detta sätt placerar Deleuze transcendensen inom immanensen, genom att exempelvis tala om språkliga representationer som interventioner eller till och med som kroppar (Colebrook, 2010).
Makt är oskiljaktigt från kunskap och subjektsskapande i Foucaults teorier, men det handlar om en makt som nästan alltid materialiseras i kroppen i form av styrningsrationalitet. Kroppen och subjektet undersöks, ”bryts sönder” och sätts ihop på nytt i de institutioner som skola, sjukhus och fängelse utgör.
Dessa rum kan ses som en sorts laborativa utrymmen, avskilda från samhället, där subjektet konstrueras (Foucault, 1975/2009). Ur detta perspektiv är subjektet en produkt av makt, vilket då betyder att makt inte kan ses som en följd av individuella subjekts ageranden. Foucaults senare arbeten (1983, 1984/2002) innebär dock att subjektet kan skapa handlingsutrymmen där motstånd mot makten möjliggörs. Foucaults makt- och subjektsbegrepp kan framförallt förstås utifrån historiska, genealogiska undersökningar. Subjektet vävs in i historiska och kulturella praktiker och teknologier, som analyseras och dekonstrueras i detalj. I den sista delen av Sexualitetens historia (1987/2002) hämtar Foucault begreppet enkrateia från den hellenistiska kulturen i romarriket och använder det för att tänka kring subjektet (1984/2002).
Omsorgen om sig var i romarriket knuten till kunskap om sig själv. Foucault utvecklar utifrån denna tanke självets teknologier (technologies of self) som innebär:
…permit individuals to effect, by their own means, or with the help of others certain number of operations on their own bodies, and souls, thoughts, conduct and way of being so as to transform themselves, in order to attain a certain state of happiness, purity, wisdom, perfection or immortality (Foucault, Martin, Gutman & Hutton, 1988, s. 18) .
Självbehärskning (selfmastery, eller enkrateia) blir det sätt som Foucaults subjekt kan undkomma relationen mellan makt och kunskap (power/knowledge).
Produktionen av självet (selfproduction) sker genom motstånd, som en reflexiv handling att försöka tänka annorlunda. Genom att införa produktionen av självet i relationen till makt och kunskap skapas förflyttningar i Foucaults subjektsteori (Wang, 2011). Förflyttningen innebär ett visst agentskap för subjektet, där motstånd blir möjligt. I de grekiska texterna antogs det att man behöver omsorg om sig för att kunna skapa kunskap om sig själv. För Foucault innebar det att kunskap underordnades omsorg, vilket även förflyttade innebörden av kunskapsbegreppet i relationen mellan makt och kunskap, genom att överordna omsorg. Wang (2011) refererar till senare texter med intervjuer och föreläsningar av Foucault (2002), och beskriver hur Foucault söker ett utrymme ”utanför” språket, som ett frirum:
He wishes to create a space where one is freed from dependence upon power/knowledge, such that the outside becomes a place where self is liberated from this closure. Namely, it is a place outside normalisation and outside the disciplinary manipulation of power relations. In Foucault´s terms, it pulls oneself free of oneself and prevents oneself from being the same (Foucault, 2002). (Wang, 2011, s. 151).
Detta utrymme utanför normaliserande maktrelationer handlar om ett utrymme där självet kan omskapa sig eller ”refabriceras”. Det rör sig dock inte om en politisk emancipation, utan om skiljelinjen mellan in- och utsida, mellan tolerans och motstånd. Om diskurser ”talar oss”, snarare än att det är vi som talar så att diskurser skapas, handlar detta om distinktionen mellan yttre och inre, mellan subjektet och diskursen (Wang, 2011). Foucaults begrepp omsorgen om sig (1984/2002) har kritiserats och problematiserats inte minst från feministiskt håll, dels som ett fokus på självupptagenhet snarare än förändring och politik, och dels som en maskulin tradition av mästare och mästerskap genom självdisciplin (Fraser, 1997; Tamboukou, 2003). Men omsorgen om sig kan också tolkas som konsten att leva, där självets teknologier är en del av maktflöden, kunskap och social praktik (Tamboukou, 2003).
I Deleuzes läsning av den senare Foucault identifierar han problemet som berör subjekt och diskurs, vilket handlar om distinktionen mellan yttre och inre, utsida och insida. Deleuze (1986/1990) formulerar sig på följande sätt om Foucaults subjekt:
…the relation to oneself assumes an independent status. It is as if the relations of the outside folded back to create a doubling, allow a relation to oneself to emerge, and constitute an inside which is hollowed out and develops its own unique dimension: 'enkrateia', the relation to oneself that is self-mastery, is a power that one brought to bear on oneself in the power that one exercised over others' (how could one claim to govern others if one could not govern oneself?) to the point where the relation to oneself becomes 'a principle of internal regulation' in relation to the constituent powers of politics, the family, eloquence, games and even virtue (Deleuze, 1986/1990, s. 100, kursivering i original).
Genom Deleuzes begrepp vecket upplöses en dikotomisk relation mellan insida och utsida, de sammanflätas istället genom att det inre och det yttre ses som sidor av samma veck, eller veckningar. Med Deleuzes veck blir utsida och insida just sidor av samma sak, det inre och det yttre veckas som olika sidor i samma immanensplan (Deleuze, 1988/2004). Deleuze ser därmed Foucaults subjekt som skapat genom ett veck där det yttre konstituerar det inre. Makt i det diskursiva ”yttre” konstituerar subjektet och blir till en självreglering (i det inre) i relation till en mängd diskursiva fält. Därmed blir subjektivering liktydigt med vecket för Deleuze (Wang, 2011). Subjektivering förstås då som en relationell process till självet. Den transcendens som kan sägas finnas hos Foucault, i betydelsen en uppdelning mellan subjekt och diskurs, upplöses av Deleuze genom att förflytta ”utsidan” eller det yttre, till immanensen, genom begreppet vecket. I vecket är relationen till utsidan även relationen till självet.
I relation till Foucaults subjekt hävdar Deleuze: ”There is no subject, but a production of subjectivity: subjectivity has to be produced, when its time arrives, precisely because there is no subject.” (Deleuze, 1995, s. 113-114).
För Deleuze och Guattari finns självet bara som ett utrymme för tillblivelse mellan multipliciteter: ”… only a threshold, a door, a becoming between two multiplicities” (1987/2004, s. 275). Dessa mellanrum eller utrymmen mellan multipliciteter skapas genom sammankopplade assemblage, där subjektet, eller subjektivitet, produceras.