Europarådet proklamerade att 1975 skulle vara det europeiska byggnadsvårdsåret. I Sverige bildades Nationalkommittén för Europeiska byggnadsvårdsåret 1975. I byggnadsvårdsårets sekretariat satt överantikvarie Margareta Biörnstad på Riksantikvarieämbetet. Över hela landet genomfördes massor av aktiviteter. I Västernorrland bildades en länskommitté med byggnadsnämndens ordförande i Sundsvall, Sture Jansson, som ordförande. I kommittén satt också bland andra länsarkitekten Birger Åström, länsbibliotekarie Anita Bräck,
landsantikvarie Bo Hellman och Sundsvalls museums chef Jan-Bertil Schnell.109
Sture Jansson var som byggnadsnämndens ordförande en tung politiker i Sundsvall. 1973 försvarade han kommunens planer på att eventuellt riva magasinsbyggnaderna för att bygga ett parkeringshus. Men 1975 beslutade kommunen att bevara magasinsbyggnaderna, vilket innebar att politikerna lyssnat på opinionen och svängt. Jansson försvarade vid ett tillfälle rivningen av Norrmalm. Samtidigt var han beredd att lyssna på, och låta bevarandeopinionen påverka beslut. Det sade han uttryckligen vid flera tillfällen under diskussionerna kring Södermalm och Östermalm under 1975.110
Under byggnadsvårdsåret hölls en rad arrangemang och aktiviteter i länet och i Sundsvall. Museet hade tre utställningar om byggnadsvård. Debatter och föreläsningar anordnades. Studiecirklar drogs igång och verksamheter för skolorna anordnades. En kurs om
108 Schnell tillträdde sin tjänst den 1 januari 1974. Museum i centrum 1975, sid 1. 109 Sundsvalls museums arkiv, Kulturmiljövård, Pärm: Europeiska byggnadsvårdsåret. 110 Sundborg 2015, sid 35 och 42.
37
byggnadsvården i den kommunala planeringen hölls, med bland andra Göran Lindahl som föreläsare.111
Länskommittén gav skriften Byggnadstraditioner i Västernorrland. Syftet med skriften var att öka kännedomen om typiska drag i den äldre bebyggelsen och främja intresset för att bevara och vårda den. I förordet skrev landshövding Bertil Löfberg: ”Bostadsbyggandet i vår tid kännetecknas av snabba växlingar i byggmetod, material och mode. Det är inte lätt för människor att i denna föränderliga situation skaffa sig en säker uppfattning om vad som är praktiskt, vackert och i samklang med omgivningen. Utformningen av nya hus och ändringar av äldre hus blir därför ofta ett resultat mera av tillfälliga idéer och reklamens makt än av den byggandes lugna eftertanke.”112
Skriften hade en tydlig inriktning mot vårdande och bevarande, samtidigt var inställningen långt ifrån dogmatisk eller rigid. I byggnadsvården borde man sträva efter sköta löpande underhåll, enligt författarna, och avlägsna nytillskott som var störande för helheten. Men detta behövde inte drivas för långt. Ibland kunde även sent tillkomna förändringar mycket väl förenas med ett prydligt byggnadsskick.113
Man skulle studera och bygga vidare på den traditionella byggnadskonsten. ”Då nybebyggelse sker i närheten av befintliga hus bör man betrakta dessa som normgivande för det nya. Att ta hänsyn till äldre bebyggelse behöver dock inte nödvändigtvis innebära att det nya ges ett gammaldags utseende.” … ”Det väsentliga är att nybyggandets storlek och färg samverkar med den äldre bebyggelsen och att sådana material och husdetaljer undvikas som verkar påträngande och främmande för omgivningen.”114
I ett studiehäfte länskommittén gav ut gick man så långt att man kritiserade den moderna byggindustrin. Studiehäftet hette Vårda Västernorrland och gavs ut i samband med en vandringsutställning. I häftet stod det, att en orsak till många felaktiga restaureringar var att byggproduktionen var allt för inriktad på nyproduktion istället för återanvändning. Man
111 Sundborg 2015, sid 42. Sundsvalls museums arkiv, Kulturmiljövård, Pärm: Europeiska byggnadsvårdsåret och Pärm: Byggnadsvårdsåret 1975.
112 Byggnadstraditioner i Västernorrland 1975, sid 3. 113 Byggnadstraditioner i Västernorrland 1975, sid 32. 114 Byggnadstraditioner i Västernorrland 1975, sid 39.
38
uppmanade sina läsare att se upp med reklamen, den var ofta ensidig och uttryck för
modenycker. Reklamen hävdade att det fanns underhållsfria material, men det var en utopi.115
Texterna i studiehäftet och skriften Byggnadstraditioner i Västernorrland visade att det fanns en genomtänkt uppfattning inom länskommittén om vikten av att bevara kulturhistoriskt värdefulla miljöer och dessutom att det fanns en uppfattning om hur det nya skulle samspela med det gamla. Länskommittén gav dessutom ut boken Byggnader och kulturmiljöer i Västernorrland. I den presenterades olika kulturhistoriskt värdefulla hus och miljöer i länet. Boken kom ut 1977.
På ett nationellt seminarium om byggnadsvården i den kommunala planeringen var Sundsvall representerat av stadsarkitekt Bengt Bygdén och Jan-Bertil Schnell. Till seminariet var ett 20-tal kommuner inbjudna. Kriteriet var att de skulle ha haft bevarandefrågorna uppe på den kommunala agendan. Resultatet av seminariet publicerades i en rapport som kom ut 1976.116 Att just Sundsvall valdes ut att delta kan ha berott på stadens påbörjade arbete med
planeringen av Östra Stenhammaren i Södermalm. Östra Stenhammaren presenterades i den rapport som gavs ut. I rapporten stod det: ”Stenhammarens specifika miljö uppskattas idag av tillräckligt många människor för sin egen skull för att det bör vara förnuftigt och användbart att låta den leva vidare både i äldre befintliga hus och i nybyggen.”117 Inte minst
stadsmiljöopinionen uttryckte denna uppskattning av Stenhammarens miljö.
115 Vårda Västernorrland 1975, sid 9 och 12.
116 Byggnadsvården i den kommunala planeringen 1976, sid 5 och 79. 117 Byggnadsvården i den kommunala planeringen 1976, sid 29.
39
Östra Stenhammaren i fokus
1968 gjorde vänsterrörelsen entré i utställningsverksamheten på Sundsvalls museum. Under upprorsåret hade man i januari en utställning med Lars Hillersberg och tidningen Puss och i september en utställning med revolutionsaffischer. Året efter hölls en Vietnamvecka på museet i maj månad. Under 1970-talet fortsatte museet ha utställningar som var inspirerade av vänsterrörelsens politiska agenda, bland annat en om kulturrevolutionen i Kina och en om storstrejken i Sverige 1909.118
Museets personal deltog gärna i samhällsdebatten, framför allt Jan-Bertil Schnell och Barbro Björk. De skrev artiklar och böcker. Museet anordnade också debattmöten med bland annat kommunpolitiker inbjudna. I diskussionen om rivning eller bevarande var museets personal direkt engagerade och samarbetade med stadsmiljögrupper. Det här sättet att arbeta var inte ovanligt inom offentliga kulturinstitutioner.119 Vänsterrörelsen ifrågasatte auktoriteter och skapade debatt. Sundsvalls museum speglade vänstern och samarbetade med delar av den.