När Sundsvalls museum skapades 1956 var kulturminnesvårdens uppgifter besiktningar, inventeringar och bevakning av att lagar och regler efterlevdes. De kulturhistoriska minnesmärkena stod i centrum. Nästan tjugo år senare, 1975, var de kulturmiljövårdande uppgifterna ganska annorlunda. Enligt kommunens museiutredning skulle kulturmiljövården vara med i kommunens planeringsarbete och vara remissinstans i bygglovsärenden. Det var inte längre enskilda minnesmärken som stod i centrum, utan bebyggelsemiljöer. Det enda som var som var kvar från 1956 var behovet av inventeringar.
Den här förändringen avspeglade förändringar inom kulturminnessektorn i hela landet. Men den var också resultatet av stegvisa förändringar i Sundsvalls kommun. Från 1956 och ända fram till början av 1970-talet var kulturminnesvården ingen stor fråga för museet. Ingenting om kulturminnesvården nämndes i verksamhetsberättelserna. Rivningen av Norrmalm satte inga spår i museets verksamhet och museichefen Björn Hallerdt verkade, av tidningsartiklar att döma, inte se Normalmsbebyggelsen som värdefull. I museiutredningen från 1975 gjordes en tillbakablick, men inte heller där nämndes annat än inventeringarna. Den bevarandeopinion som fanns under och efter rivningen av Norrmalm ser alltså inte ut att ha haft någon betydelse för museets verksamhet.
Journalisten Helge Höglund kan ha påverkat museet att göra inventeringar. Den första inventeringen, om Södermalm, tog han initiativ till själv, och fick handledning av museet. Den andra inventeringen, om Stenstaden, fick han i uppdrag av museet att göra. Höglund tillhörde knappast bevarandeopinionen, men med sina många artiklar om människor och bebyggelse kan han ha påverkat opinionen.
När Bo Grandien skrev sin artikel i DN 1972 om Stenstaden framgick det att
kommunstyrelsens ordförande Ivar Nordlander ansåg att Stenstaden var värdefull och värd att bevara. Dessutom framgick det av artikeln att kommunen på olika sätt försökt påverka
fastighetsägarna att vårda sina hus. Vid den här tidpunkten fanns det alltså en uppfattning inom kommunen att åtminstone Sundsvalls Stenstad var värd att bevara och vårda. Någon
60
senare i mars 1973 visade det sig dock att kommunens styrande var beredda att eventuellt riva magasinsbyggnaderna i Stenstaden för att bygga parkeringshus. De styrande backade så småningom och alla magasinsbyggnader utom en bevarades. Till och med dåvarande museichefen uttalade sig för ett bevarande, och gick emot kommunledningen. Men tanke på den massiva opinionsstorm som uppstod och framgången den hade, menar jag att opinionen hade betydelse för utgången. En konkret sak, som att kulturnämnden fick ärendet på remiss var en trolig orsak av opinionen.
Det här var år 1975. Samma år som museet började samarbeta med stadsmiljörörelsen i Södermalm och Östermalm. Samarbetet visade att stadsmiljörörelsen hade betydelse för museet och för den kulturmiljövårdande verksamhet som började växa fram i museet.
Samarbetet gällde utställningar, möten och åtminstone ett gemensamt informationsblad.
Kulturminnesvården/kulturmiljövården blev så småningom en stor fråga för museet. I museiutredningen som kom 1975 skissades en strategi för kulturnämndens och museets verksamhet som om den genomfördes skulle innebära en institutionalisering av
kulturmiljövården.
I arbetet med Östra Stenhammaren kunde man se att museet inte bara samarbetade med stadsmiljörörelsen, utan också att museets bevarandestrategi växte fram nästan i symbios med stadsmiljörörelsens utveckling. Som exempel kan jag nämna händelsen med Tornvillan. I mitten av juni 1976 föreslog den nya opinionsgruppen Södermalmsgruppen att den av kommunen ägda Tornvillan borde kunna få användas av södermalmsborna. Knappt två månader senare öppnade museet en utställning om Östra Stenhammaren i just Tornvillan. Utställningen kan ju ha varit planerad under en längre tid, men det är inte alls osannolikt att det var just Södermalmsgruppens initiativ som gjorde att museet valde Tornvillan.
Barbro Björk började 1975 arbeta med karaktärisering av Östra Stenhammaren och hon skissade också vissa råd för hur stadsdelen skulle bevaras och vårdas. Det var ungefär samtidigt som stadsmiljörörelsen aktiviteter var som intensivast. Björk nämnde senare i en artikel att det var första gången hon arbetade med byggnadsfrågor. Det förefaller ganska troligt att hennes nyvaknade engagemang var påverkat av stadsmiljöopinionen. I en
tillbakablickande artikel från 1977 nämner hon dessutom stadsmiljörörelsens aktiviteter vid sidan av museets egna.
61
I slutet av 1976 efterlyste redaktören för tidningen Träkåken material om stadsdelen
Östermalms historia. I början av 1977 hade Inger Liliequist, i tidningen Träkåken, en artikel om Östermalms historia. 1977 var också det året Inger Liliequist anställdes som intendent på museet och kulturmiljövården etablerades som en verksamhet i Sundsvalls kommun. Därmed var kulturmiljövården institutionaliserad.
I tjänstemannagruppens planeringsunderlag som godkändes 1977 skrev man att Östra Stenhammaren uppskattades av många människor och att stadsdelen av den anledningen borde få leva vidare. Den här uppskattningen hade många gånger uttryckts av
stadsmiljörörelsen. Så det verkar troligt att det var stadsmiljörörelsens engagemang man bland annat syftade på.
En av mina viktigaste frågor i denna uppsats är: Vad hade stadsmiljörörelsen för betydelse för kulturmiljövårdens framväxt i Sundsvall? En samlad bedömning av vad jag hittills tagit upp i detta avsnitt visar att stadsmiljörörelsen hade avsevärd betydelse för museet under
kulturmiljövårdens framväxt. Men det finns också saker som pekar mot att stadsmiljörörelsen hade mindre eller ingen betydelse. Jag tänker på två dokument. Det ena är Bengt Bygdéns och Jan-Bertil Schnells skrift om Östra Stenhammaren. I detta dokument ges kommunen
huvudrollen. Kommunen var, enligt Bygdén och Schnell, redan från början inriktad mot bevarande och vårdande. De boende i stadsdelen var i det närmaste passiva. Det andra dokumentet var det som skrevs om hela stadsförnyelseprojektet omkring 1980. I det
dokumentet nämns visserligen stadsmiljörörelsen, men den viktigaste aktören var Sundsvalls museum. Det var museet som var opinionsbildare.
Bygdéns och Schnells uppfattning, att kommunen redan från början var inriktad mot bevarande och vårdande kan var riktigt. Däremot är det inte riktigt att de boende var i det närmaste passiva. De boende var tvärt om väldigt aktiva, vilket framkommer i min uppsats. Att Sundsvalls museum var den viktigaste aktören och opinionsbildaren, vilket hävdas i dokumentet från stadsförnyelseprojektet, är knappast en riktig bedömning. I till exempel striden kring magasinsbyggnaderna deltog visserligen museet i debatten, men var inte den viktigaste aktören och opinionsbildaren, den rollen innehade snarare Torbjörn Lindgren.
62
Stadsmiljörörelsen hade en avsevärd betydelse under kulturmiljövårdens framväxt i
Sundsvall. Helge Höglund kan ha påverkat museet att göra inventeringar. Utgången av striden om magasinsbyggnaderna var en frukt av bevarandeopinionens aktiviteter. Museet
samarbetade med stadsmiljörörelsen, en god indikation på dess betydelse. När det gällde Östra Stenhammaren arbetade museet och rörelsen i symbios. Barbro Björks engagemang var troligen påverkat av stadsmiljörörelsen, i en artikel nämner hon rörelsens aktiviteter. Jag menar också att stadsmiljörörelsens betydelse låg i dess långa verksamhet, ända från 1960-talet när Norrmalm revs, fram till 1970-talets senare del. Det är troligt att dessa ständigt uppblossande bevarandeopinioner så småningom fick betydelse för kulturmiljövårdens framväxt.