1973 tillsatte Sundsvalls kommun en utredning om Sundsvalls museums framtid. Den blev färdig 1975. Ledamöter i utredningen var bland andra Stig Zaar och Lars Dixelius.98
Sakkunnig i utredningen var museichef Jan-Bertil Schnell, sedan han tillträtt sin tjänst den 1 januari 1974. Utredningen skulle ta ett brett grepp om verksamheten och diskutera en rad olika frågor. En av orsakerna till utredningen var kommunsammanläggningen under 1974, då Indal, Liden, Matfors, Njurunda och Stöde föreslogs inkorporeras i Sundsvalls kommun.99 En annan orsak, som spelade större roll, enligt utredarna själva, var den nya statliga
kulturpolitiken. Direktiven till museiutredningen färgades av statliga utredningar och propositioner. Utredarna samrådde med en rad instanser, bland andra Svenska
kommunförbundet, Riksantikvarieämbetet och de statliga museiutredarna.100 Den nya statliga kulturpolitiken, Riksantikvarieämbetet och de statliga museiutredarna hade alla betydelse för Sundsvalls museiutredning.
De statliga museiutredarna, som lade fram SOU 1973:5 (Museerna), ville ha en offensivare kulturverksamhet i kommunerna. Kulturnämnderna och de lokala museerna skulle ta ett större ansvar för att bygga ut kulturen. Ett kraftigare ekonomiskt stöd, kulturens andel av
kommunernas budget växte, gjorde det möjligt för kommunerna att ta egna initiativ och svara för ledningen av kulturverksamheten.
97 Sundborg 2015, sid 41.
98 Övriga ledamöter var Bengt Ljusberg, Torsten Sundin, Torsten Nordlander, Sven Blom, Olof Andersson, Ivar Lundström och Klas Åslund. Museum i centrum 1975, sid 1.
99 Museum i centrum, sid 102 och Sundsvalls historia, Del II, sid 366. 100 Museum i centrum 1975, sid 8.
34
Med de nya kulturnämnderna hade kommunerna fått en särskild institution för
kulturminnesvården, enligt de statliga utredarna. Kulturnämnderna kunde få stor betydelse som remissorgan till byggnads- och fastighetsnämnderna.101 Det här innebar att de tunga byggnads- och fastighetsnämnderna skulle vara skyldiga att samråda med kulturnämnden i ärenden som rörde kulturhistoriskt intressant bebyggelse. Det sågs som ett stort steg framåt för kulturminnesvården.
Svenska kommunförbundet var inne på samma linje. Förbundet hade i sitt förslag till normalreglemente för kulturnämnder skrivit in att de skulle vara ansvariga för frågor som rörde kulturhistoriskt intressant bebyggelse.102
Den här nya statliga inriktningen redogjorde Sundsvalls museiutredare utförligt för. Man citerade också kulturpropositionens ord; ”Ett av målen för den statliga kulturpolitiken är att garantera att äldre tiders kultur tas till vara och levandegörs.” Med det viktiga tillägget; ”Museerna spelar en central roll när det gäller att nå detta mål.”103
Sundsvalls kommuns museiutredare ville uppenbarligen inte använda begreppet kulturminnesvård, som stod för den gamla typen av monumentvård. Men begreppet
kulturmiljövård var ännu inte allmänt vedertaget. Därför hittade utredarna på ett eget begrepp, nämligen kulturhistorisk miljövård. Detta var ett tecken så gott som något på den
förändringsprocess som pågick. När det gällde museets organisatoriska uppbyggnad ingick den kulturhistoriska miljövården i den så kallade yttre verksamheten.
Utredarna var inte nöjda med den kulturhistoriska miljövård museet dittills hade bedrivit. De skrev: ”Även den yttre verksamheten som berör inventering, dokumentation och medverkan i den fysiska planeringen har måst eftersättas. Visserligen har genom åren genom museets personal och extra arbetskraft en del inventeringsmaterial insamlats bl a från Stenstan, Södermalm och Skönsmon. Framför allt har här värdefulla insatser utförts av journalisten Helge Höglund. Detta material är dock i första hand av dokumenterande art och kan inte utan
101 Museum i centrum 1975, sid 12-13. 102 Museum i centrum 1975, sid 13. 103 Museum i centrum 1975, sid 20.
35
vidare bearbetning användas i planarbetet. Under alla omständigheter krävs väsentligt ökade insatser.”104
Vilken var då den nya strategin för museets arbete med den kulturhistoriska miljövården? Utredarna föreslog en rad åtgärder. För det första ville utredarna att kulturnämnden i Sundsvall skulle ansvara för den kulturhistoriska miljövården. För det andra ville man att kulturnämnden skulle få remisser i plan- och bygglovsfrågor och att det skulle skapas fasta regler för detta. För det tredje skulle museet utveckla arbetet med inventeringar och
undersökningar av kulturhistoriskt intressant bebyggelse och dessutom ge råd i samband med restaureringar. För att klara detta, ville utredarna, för det fjärde, att en ny tjänst skulle inrättas. Den skulle tillsättas med en museiutbildad person med erfarenheter från antikvariska
arbetsuppgifter.105
Om den nya strategin genomfördes skulle det innebära att en kulturmiljövårdande verksamhet institutionaliserades i Sundsvalls kommun. Verksamheten skulle få fasta rutiner och en tydlig inriktning. Den nya strategin var påverkad av såväl statliga utredningar och propositioner som av institutioner som Riksantikvarieämbetet och Svenska kommunförbundet. Influenserna gällde hur arbetet skulle formaliseras. Men också att Sundsvalls kommun, liksom alla andra kommuner i landet, borde bli mer offensiv i arbetet med kulturhistoriskt värdefull bebyggelse. Den statliga Kulturminnesvårdsutredningen (SOU 1972:45) var förespråkare för en offensiv kommunal verksamhet.106 Det var även Museiutredningen (SOU 1973:5). Som jag tidigare tagit upp förändrades hela den dåvarande offentliga kulturminnesvården under början av 1970-talet. Den nya offensiva inriktningen var en del av denna förändring. Flera forskare har påpekat att denna förändring i sin tur var påverkad av stadsmiljörörelsens framväxt. Ulf Stahre tar till exempel upp att byalagsrörelsen i Stockholm bidrog till, att en ökad
medvetenhet om den äldre stadsbebyggelsens värde, växte fram hos kommunpolitiker. Jonas Grundberg menar att den folkliga opinionen mot rivningsraseriet svängde först, sedan svängde det politiska etablissemanget.107 Influenserna gick under den här
förändringsprocessen i olika riktningar.
104 Museum i centrum 1975, sid 33.
105 Museum i centrum 1975, sid 92-98. 106 SOU 1972:45, sid 77-78.
36
1975 var ett händelserikt år. Opinionen för magasinsbyggnaderna segrade. En stadsmiljöopinion för Södermalm och Östermalm växte fram. Museet hade en rad utställningar under det europeiska byggnadsvårdsåret. Museiutredningen blev klar. Den nytillträdde museichefen, Jan-Bertil Schnell, hade blivit varm i kläderna.108 Schnell satt som sakkunnig i museiutredningen. Museet deltog i debatten om magasinsbyggnadernas framtid. Museet samarbetade också med stadsmiljörörelsen i Södermalm och Östermalm. Just dessa två stadsdelar, och framför allt Södermalm, stod i fokus för museets intresse.