Sundsvalls museums synpunkter på Östra Stenhammaren och förslagen till bevarandeinsatser var långt ifrån fastställda på ett tidigt stadium. Tvärtom, de växte fram allt eftersom. Råden om hur husen skulle bevaras och vårdas blev allt mer detaljerade. Det var heller inte så konstigt, museet hade inte sysslat med konkreta bevarandeinsatser tidigare. Man fick pröva sig fram. Det var inte bara i Sundsvall kulturminnesvården trevade sig fram.
Bevarandearbetet i landets kommuner hade inte kommit särskilt långt. Den statliga byggnadsvårdsutredningen (SOU 1979:17) gjorde en enkät till landets kommuner om bevarandeläget. Många kommuner ansåg sig inte ha resurser att ens besvara enkäten.
Resultatet var därför magert. Men av det material som kom in, fick utredarna det intrycket att många kommuner höll på med inventeringar av bebyggelsen. När det gällde det konkreta bevarandearbetet verkade kommunerna däremot inte ha kommit så långt. ”I förhållandevis liten omfattning engagerar sig kommunerna i direkta bevarandeuppgifter…”131 skrev man. Intrycket var att kommunerna var tveksamma inför nya satsningar.132
Under framför allt miljonprogrammet (1965-1975) genomgick byggbranschen en
industrialisering. Sättet att bygga hus förändrades. Förtillverkningen ökade. Man tillämpade element- och monteringsbygge.133 Kranar, hissar och olika typer av maskiner blev
vanligare.134 Byggbranschen försökte efterlikna tillverkningsindustrin så långt det gick.135 Samtidigt började man använda nya material, till exempel gipsplattor och spånskivor. Plastvaror i byggnaderna ökade. Dörrkarmar och lister, som tidigare varit i trä, gjordes nu i plast.136 Traditionella material som taktegel och tegelsten försvann nästan, istället användes betongtakpannor och betong.137
Från mitten av 1970-talet startade dessutom en omfattande ombyggnadsverksamhet i Sverige. Då var byggindustrin i huvudsak utformad för nybyggnadsverksamhet. Projektörer, byggare
131 SOU 1979:17, sid 91.
132 SOU 1979:17, sid 92. 133 Bladh 1991a, sid 48. 134 Bladh 1991b, sid 57: 135 Bladh 1991b, sid 331. 136 Bladh 1991a, sid 28 och 38. 137 Bladh 1991b, sid 58.
44
och materialtillverkare utgick vid ombyggnad vanligen ifrån en nybyggnadssituation och använde nybyggnadsmetoder även vid ombyggnad. Kunskapen om äldre hantverksmetoder höll på att helt gå förlorad och äldre material, färger, virkesprofiler var nästan omöjligt att få tag i. En ointresserad eller t o m negativ inställning till äldre byggnader och
bebyggelsemiljöer förekom hos både fastighetsförvaltare och byggare.138
Att få tag på kunniga hantverkare var alltså ett problem. Ett annat problem var vilka råd man skulle ge husägare som funderade på att själva rusta upp sina hus. Det kom under början av 1970-talet enstaka böcker om byggnadsvård,139 men det var först under och efter
byggnadsvårdsåret 1975 som Riksantikvarieämbetet satsade på informationsverksamhet i större skala.140
Möjligheterna för en kommun som Sundsvall att skaffa teoretiska och praktiska kunskaper om byggnadsvård var begränsade. Under 1975 började Sundsvalls museum, framför allt Barbro Björk, ett arbete med att karakterisera Östra Stenhammaren och komma med förslag på bevarandevårdande insatser.
Barbro Björk lilla skrift Stenhammaren: historia och framtid, var ett första försök att socialt och kulturhistoriskt karakterisera området. Björk redogjorde inledningsvis för vilka källor hon haft och hur hon gått tillväga. Hon hade gjort en fotografisk dokumentation av Stenhammaren under sommaren 1975. Som källor använde hon äldre fotografier i museets arkiv,
adresskalendrar, äldre kartor och Helge Höglunds inventering från 1963. Hon läste om Stenhammaren i Gregor Paulssons verk Svensk stad och läste dessutom skönlitterära verk av Lars Ahlin, Karl Johan Rådström och Ludvig Nordström.141
Tonen var ganska försiktig i Björks skrift. Hon skrev ”Om man vill låta Stenhammaren behålla sin förstadsmiljö…” och ”…om man nu skulle vilja bevara denna förstadskaraktär.”142
Den försiktiga tonen var förståelig, med tanke på att stadsmiljörörelsen just kommit igång och att kommunpolitikerna ännu inte bestämt sig vad som skulle hända med Östra Stenhammaren.
138 SOU 1992:107, sid 43.
139 En bok var till exempel Råd i byggnadsvård från 1973, utgiven av Dalarnas museum. 140 Edman 1999, sid 144-145.
141 Sundsvalls museums arkiv, Kulturmiljövård, Topografiska arkivet, Södermalm; Stenhammaren – historia och framtid, sid 1-2.
142 Sundsvalls museums arkiv, Kulturmiljövård, Topografiska arkivet, Södermalm; Stenhammaren – historia och framtid, sid 3.
45
Hon drog sig dock inte för att kritisera de nybyggda villorna i området, som hon inte tyckte hörde ihop med områdets karaktär.
Barbro Björk avslutade sin skrift med några försök till råd vid förnyelse av Östra
Stenhammaren. Hon betonade den enkla arkitekturen och menade att den borde behållas. Villor och lyxupprustning borde undvikas. Även gårdshus, staket och grindar var viktigt att vårda. Äldre inredningsdetaljer borde få vara kvar.143 Det här var första gången Björk arbetade med ett byggnadsärende, berättade hon vid ett senare tillfälle.144
I december 1975 tillsattes en arbetsgrupp med tjänstemän från stadsbyggnadskontoret, fastighetskontoret och museet. Arbetsgruppen skulle arbeta med sanerings- och
bevarandefrågor inom Södermalm. Målet var att förbereda en ny stadsplan för stadsdelen. För museet satt Barbro Björk, Jan-Bertil Schnell och Inger Liliequist med i gruppen. Liliequist var då ännu inte anställd på museet, utan arbetade på projekt. Motsättningarna i gruppen var från början stora. Under de första mötena hade man långa och omfattande diskussioner om hur bevarandet skulle genomföras.145
Det var inte konstigt att motsättningarna i gruppen var stora. Just tjänstemännen från
stadsbyggnads- och fastighetskontoren var de som ivrigast förespråkade rivningar.146 Museets tjänstemän däremot, var inställda på ett långtgående bevarande.
Gruppens arbete resulterade i ett planeringsunderlag som skulle användas vid
bygglovsärenden och vid planering av ny bebyggelse. Att Sundsvalls museum fick ett stort inflytande på gruppens slutresultat var uppenbart. Endast nio av husen ansågs, efter en ny fastighetsekonomisk undersökning, vara för dyra att rustas upp. Fyra hus skulle ha klarat ombyggnadskostnaderna om de inte hade varit för skuldsatta.
I ett avsnitt av planeringsunderlaget redogjorde museet för Östra Stenhammarens historia och dagsläge. Utvecklingen inom byggbranschen hade satt sina spår på några av byggnaderna.
143 Sundsvalls museums arkiv, Kulturmiljövård, Topografiska arkivet, Södermalm; Stenhammaren – historia och framtid, sid 12.
144 Stadsbyggnad 7-8, 1977, sid 110.
145 Sundsvalls museums arkiv, Kulturmiljövård, Topografiska arkivet, Södermalm; Östra Stenhammaren – Stadsförnyelseprojektet.
46
Men i stort var stadsdelen välbevarad, konstaterade museet. I Västra Stenhammaren hade en ny stadsplan resulterat i att hus av främmande karaktär byggts. Detta borde undvikas i Östra Stenhammaren genom en stramare styrning.
Förutom den egna motiveringen för bevarande skrev museet också: ”Dessutom uppskattas Stehammarens egenart idag av tillräckligt många människor för att den också av den anledningen borde få leva vidare som bostadsmiljö, försiktigt anpassad till modern
bostadsstandard och de boendes önskemål.”147 Att museet menade stadsmiljörörelsens och de boendes engagemang för stadsdelen verkar troligt.
Ett hus borde byggnadsminnesförklaras, tyckte museet. Det var ett ordenshus från 1900. Ett annat välbevarat hus, Tornvillan, borde K-märkas i stadsplanen. Huset skulle kunna användas till offentlig verksamhet, till exempel föreningslokal, daghem eller fritidshem. Museet kom med en rad detaljerade förslag på vad som borde skrivas in i stadsplanen när det gällde hur husen skulle vårdas. Förslaget om att en ombyggnadskonsult skulle anställas återkom även här. Östra och Västra Stenhammaren borde återfå sina gamla namn, ansåg museet.148 Kommunens mark- och planutskott godkände 1977 i huvudsak museets rekommendationer och fastslog att man skulle sträva efter största möjliga bevarande av Östra Stenhammaren.149