I och med att instruktionerna för museets intendent godkändes 1954 så godkändes också viss kulturminnesvårdande uppgifter som var anknutna till den statliga verksamheten. Inflytandet från staten var alltså både önskvärt och formaliserat. Även Sundsvalls museiutredare ansåg att det var önskvärt med influenser från staten. Den nya statliga kulturpolitiken var till och med en av orsakerna till att utredningen över huvud taget kom till. Under utredningens gång skedde samråd med Riksantikvarieämbetet. En offensivare kulturminnesvård och kulturnämndens nya roll, var två saker som statliga utredare tryckte på och som också Sundsvalls museiutredare ansåg vara viktiga.
Min fråga var: Vad hade de statliga initiativen för betydelse? Jag menar att de statliga
initiativen hade betydelse som inspiration för kulturnämnden och museet. Dessutom var det ju så att Sundsvalls museiutredning ville att den statliga kulturpolitiken skulle få betydelse i arbetet med kulturmiljövårdens framväxt. Det gällde till exempel formella frågor som att kulturnämnden skulle bli remissorgan för plan- och bygglovsfrågor, vilket den också blev. Det statligt organiserade byggnadsvårdsåret 1975 hade väsentlig betydelse för
kulturmiljövårdens framväxt. Som ordförande för länskommittén satt byggnadsnämndens ordförande Sture Jansson. I kommittén satt också museets chef Jan-Bertil Schnell.
63
Synen på Östra Stenhammarens bebyggelse förändrades framför allt under år 1975. Det skedde gradvis. I dispositionsplanen stod det att det hade ”ansetts” att stadsdelen hade ett värde. Under året växte stadsmiljörörelsen fram och det hölls möten och gjordes utställningar. I slutet av året tillsattes tjänstemannagruppen och arbetet inleddes med hårda diskussioner mellan å ena sidan museifolk och å andra sidan tjänstemän från fastighets- och
stadsbyggnadskontoren. Museifolkets linje segrade så småningom. Med de nya stadsplanerna för området var förändringen fullbordad. Den första planen kom 1980. Förändringen skedde gradvis och under diskussioner. Kunskapen om Östra Stenhammaren ökade under resans gång, framför allt genom museets arbete.
Konklusion
Kulturmiljövården i Sundsvall institutionaliserades alltså i en process där både
stadsmiljörörelsen och de statliga initiativen hade betydelse. I opinionsstrider och i praktiska byggnadsvårdsfrågor hade stadsmiljörörelsen avsevärd betydelse. Stadsmiljörörelsen utgjorde ett tryck underifrån, som i rivnings- och bevarandefrågor under lång tid gjorde sig påmint. När det gällde de statliga initiativen gällde de dels formella frågor, dels övergripande kunskaps- och informationsspridningsfrågor.
Med min undersökning kan jag styrka Jonas Grundbergs uppfattning att den folkliga opinionen hade inflytande på institutionerna, eller i mitt fall snarare på
institutionaliseringsprocessen. I Sundsvall fanns det ett opinionstryck underifrån som hade betydelse. Ulf Stahre skriver att det i Stockholm skedde en förändring av
stadsbyggnadspolitiken kring 1972. Även i Sundsvall skedde en förändring, men den kom lite senare. Jag skulle vilja säga att den startade i och med att tjänstemannagruppen tillsattes i slutet av 1975. Stahre diskuterar inte kulturmiljövårdens institutionalisering. Därför kan ingen jämförelse göras på det området mellan Stockholm och Sundsvall. Jag konstaterar i alla fall att institutionaliseringen föregicks i Sundsvall av en omfattande folklig opinionsverksamhet, och att institutionaliseringen fullbordades 1977.
Avslutningsvis vill jag anknyta till Eyermans och Jamisons teori om sociala rörelser. E/J menar att sociala rörelser måste röra vid något grundläggande i samhällslivet och nudda vid underliggande spänningar i samhället. Inte varje socialt problem genererar en social
64
rörelse. En social rörelse är inte bara en enfråge-organisation. Stadsmiljörörelsen i Sverige hade inte den omfattning och styrka som miljörörelsen hade, och framför allt hade
stadsmiljörörelsen ingen nationellt organisation, det fanns bara lokala grupper.
Stadsmiljörörelsen hade dock många drag av en social rörelse, enligt Eyerman och Jamisons teori. Men stadsmiljörörelsen bör kanske snarare ses som en del av en större rörelse, antingen som en del av miljörörelsen eller kanske snarare som en del av vänsterrörelsen.
De drag av social rörelsen som gick att se i Sundsvall var, att stadsmiljörörelsen väsentligen var utomparlamentarisk, den var kunskapsuppbyggande och den formulerade nya tankar och idéer allt eftersom den utvecklades. Rörelsen skapade sina egna arenor genom möten och inte minst tidningen Träkåken. Oavsett om stadsmiljörörelsen i Sundsvall var en del av en egen social rörelse eller om den borde betraktas som en del av vänsterrörelsen, så hade den avsevärd betydelse vid kulturmiljövårdens institutionalisering. Över hela Sverige
institutionaliserades kulturmiljövården under 1970-talet. Frågan om de var stadsmiljörörelsen som var upphovet och drivkraften i institutionaliseringen i sin helhet kan bara besvaras genom nya undersökningar av andra kommuner.
65
Sammanfattning
På 1960- och 70-talen pågick en omfattande rivningsverksamhet i de svenska städerna. Rivningarna gav upphov till stora protester och ett växande intresse för äldre bebyggelse. Det uppstod en stadsmiljörörelse i Sverige. Den offentliga kulturminnesvården, det gällde både stat och kommuner, var dåligt utbyggd och resurserna var små. Inriktningen var mot monumenten. Kunskaperna var bristfälliga.
Men i början av 1970-talet skedde en förändring. En statlig utredning konstaterade att det fanns ett ökande intresse för sammanhängande bebyggelsemiljöer och kulturlandskap. I kommunerna började det långsamt växa fram en lokal kulturminnesvård.
I Sundsvall växte kulturminnesvården fram inom Sundsvalls museum. Ända fram till mitten av 1970-talet var dock verksamheten mycket begränsad. Museet hade liten personal och små resurser och sysslade i huvudsak med utställningar och programverksamhet.
I Sundsvall fanns det en opinion mot rivningen av Norrmalm på framför allt 1960-talet. När sedan även delar av stadsdelarna Södermalm och Östermalm i mitten av 1970-talet hotades av omfattande rivningar uppstod det en stadsmiljörörelse. Samtidigt med stadsmiljörörelsen framväxt ökade också intresset inom Sundsvalls museum för bevarandefrågor.
Stadsmiljörörelsen fortsatte sin verksamhet och museet började samarbeta med rörelsen. Från båda håll riktades ett stort intresse mot trähusområdet Östra Stenhammaren i Södermalm. Det skedde en förändring av synen på Östra Stenhammaren, från att ha varit ett saneringsområde till att bli ett bevarandeområde. 1977 hade kulturmiljövården institutionaliserats i kommunen.
Institutionaliseringen var en process som började i mitten av 1970-talet, och i denna uppsats är en av de viktigaste frågorna: Vad hade stadsmiljörörelsen för betydelse för
kulturmiljövårdens framväxt i Sundsvall? Stadsmiljörörelsen hade en avsevärd betydelse under kulturmiljövårdens framväxt i Sundsvall. Det gällde både enskilda opinionsstrider och långsiktigt. Museet samarbetade med stadsmiljörörelsen. I en artikel om Östra
66
vid sidan av museets egna. När det gällde just Östra Stenhammaren arbetade museet och rörelsen i symbios.
Min andra viktiga fråga var: Vad hade de statliga initiativen för betydelse? Jag menar att de statliga initiativen hade betydelse som inspiration för kulturnämnden och museet. Dessutom var det ju så att Sundsvalls museiutredning ville att den statliga kulturpolitiken skulle få betydelse i arbetet med kulturmiljövårdens framväxt. Det gällde till exempel formella frågor som att kulturnämnden skulle bli remissorgan för plan- och bygglovsfrågor, vilket den också blev. Det statligt organiserade byggnadsvårdsåret 1975 hade väsentlig betydelse för
kulturmiljövårdens framväxt.
Min undersökning styrker tidigare forskares uppfattning att den folkliga opinionen hade inflytande på institutionerna. Statliga initiativ hade också betydelse som inspiration i framväxten av kulturmiljövården.
67