Dialog och scaffolding

Av särskilt intresse är de intrapersonella dialoger i deltagarnas skisser som återspeglar hur de med ord (och andra tecken) reflekterar över val och överväganden under arbetet med att formulera och lösa komposi- toriska problem. Enligt Bruner (2002) avspeglar den intrapersonella

dialogen hur individer ”initiera[r] och genomför[] handlingar på egen

hand” och skapar en ”lista över aktiva möten med eller ingripanden i världen” (Bruner, 2002, s. 54). Dessa dialogers funktion kan förstås utifrån två huvudsakliga utgångspunkter: dialog som upprättar en be-

greppslig ram och resonerande dialog.

6.1.2.1. Dialog som upprättar en begreppslig ram

Den första utgångspunkten är att den intrapersonella dialogen aktive-

rar baskunskaper om komposition så att de kan komma till använd- ning under kompositionsprocessen (Mazzola, Park och Thalmann,

2011). I deltagarnas skisser är det till exempel möjligt att se hur de gjort anteckningar om hur de förhåller sig till etablerade konvention-

er, exempelvis omfång och möjliga spelsätt för olika musikinstrument

samt tekniker för att generera och arrangera ett musikaliskt material. Detta innebär att deltagarna upprättar en begreppslig ram att utgå ifrån när de senare ska fördjupa sin intrapersonella dialog.

Håkan betonar hur viktigt det är att använda sig av konventioner för att staga upp sitt arbete, i synnerhet om man komponerar inom en genre där spelreglerna är oklara. Enligt honom är det problematiskt att det finns en utbredd föreställning hos unga kompositörer om att det inte är nödvändigt att lära sig att arbeta med konventioner (jmf. 5.1.2.7.). Även Hurd (1968) lyfter fram betydelsen av att lära sig kon- ventioner eftersom de disciplinerar tänkandet vid arbete med fritt strukturerade problem. DeLorenzo (1989) framhåller betydelsen av att unga komponister lär sig att arbeta med musikteoretiska begrepp för att processen inte ska begränsas till ett utforskande av intressanta ljud.

Detta kan ställas i relation till Menards och Rosens (2016) resultat som visar att otillräckliga förkunskaper (och tid) är begränsande fak- torer för att komponera.

Enligt Sanguinetti är uppfattningen om att det går att komponera musik på ett fritt sätt utan att understödja sitt tänkande med hjälp av musikteoretiska konventioner ett arv från romantikens myter om det

skapande geniet44_{. Under ett föredrag vid Uppsala Universitet då han}

presenterar en nyskriven bok om partimento-tradition (Sanguinetti, 2012) berättar han att Beethoven som länge varit känd som ett skap-

ande geni som inte behövt ta hjälp av konventioner, arbetat med kon-

ventioner i högre utsträckning än vad som tidigare varit känt. Till ex- empel förekommer i Beethovens musik ackordformler som är om- skrivna i samtida musikteoretisk litteratur. Enligt Sanguinetti har Be- ethoven använt sig av ackordformler från partimento-traditionen som ett strukturerande verktyg men han har arrangerat sin musik så att an- vändningen ska bli mindre uppenbar. Troligen har detta bidragit till att han har kunnat hålla en hög produktionstakt45 _{men ändå uppfattats}

som en nyskapande kompositör. Även Donins och Férons (2012) stu- die av en nutida kompositörs arbetssätt – som arbetar med seriell mu- sik – visar att kompositören utgår från konventioner som han senare i sin process har maskerat. Enligt Sanguinetti framställer den roman-

tiska genimyten ofta kompositörer på ett sätt som antyder att de arbe-

tar utifrån fri inspiration, utan att ta hjälp av etablerade konventioner för att strukturera musik. Om yngre kompositörer anammar den ro-

mantiska genimyten kan deras utveckling hämmas. Om de däremot lär

sig att arbeta med etablerade konventioner för att strukturera musik, exempelvis partimento-tradition kan de utvecklas snabbare.

Enligt den kulturpsykologiska teorin bidrar användning av väldefi- nierade begrepp – såsom etablerade konventioner för att strukturera musik – till att tänkandet kan utnyttja de högre funktionerna. Därmed

är det möjligt att tänka i större mönster än att kombinera ton för ton.

(2.2.1.). Av denna anledning är det betydelsefullt vilken begreppslig

ram som kompositörers intrapersonella dialog utgår ifrån.

6.1.2.2. Resonerande dialog

Den andra utgångspunkten är att dialogen kan användas för att reso-

nera om hur det framväxande verket ska utformas. Enligt Tarricone

(2011) är en intrapersonell argumentation som väger olika lösningsal-

44 _{Personlig korrespondens med Sanguinetti 01-12-2014.}

45 _{Distinktionen mellan att vara kreativ i bemärkelsen att överskrida konventioner och att vara}

ternativ mot varandra kännetecknande för avancerad problemlösning. Resonerande (verbal) dialog är mest förekommande i Bengt skisser men förekommer även hos Håkan och i viss mån hos Erik. Det är emellertid viktigt att framhålla att samtliga deltagare resonerar munt- ligt om utformningen av sina verk under intervjuer; denna diskussion handlar om användningen av skriftlig resonerande dialog i deltagarnas skisser.) I likhet med resultatet i Collins och Dunns (2011) studie visar resultatet i föreliggande studie att deltagarna, genom att arbeta med frågor, formulerar olika (del-)problem till sig själva som de därefter löser.

Hur dialogen är utformad tycks även ha ett samband med vilken styrfart processen får. Bengt, vars skriftliga dialog i hög grad utgår från frågor som utformas med utgångspunkt från etablerade konven- tioner för att strukturera musik håller genomgående en hög styrfart. Hos Håkan och Erik förekommer mindre skriftlig dialog som utgår från etablerade konventioner och de berättar vid flera tillfällen att de fastnar i sina processer. Bengts detaljerade skriftliga dialog innebär att han skapar en utvecklingszon att röra sig genom (jmf. 2.4.) De utför- liga nedskrivna dialogerna hjälper honom att synliggöra vilka problem som ska lösas och olika lösningsalternativ. Möjliga steg för att ta sig vidare blir tydliga vilket medger en hög styrfart under hela processen.

Detta kan sättas i relation till Gadamers, Weinsheimers, och Mars- halls (2004) diskussion om att frågor är värdefulla verktyg för kun-

skapssökande och att det är betydelsefullt hur de är utformade (jmf.

2.4.). Frågor som är öppna och samtidigt tillräckligt specifika bidrar till en framåtrörelse i kunskapssökandet. För att ställa en öppen fråga krävs både en ovisshet om vad svaret innebär och en avgränsning i frågan så att den blir tillräckligt specifik för att kunna generera ett an- vändbart svar. I enlighet med föreliggande studies resultat underlättas detta om frågor utgår från väldefinierade begrepp, exempelvis musik- teoretiska konventioner.

I avsnitt 4.5.5. beskrevs att deltagarnas stöttor analyserades med avseende på om de huvudsakligen presenterade idéer eller om de överskred idéer. Ovanstående diskussion om de två utgångspunkterna för verbal dialog fördjupar detta tema. Verbal dialog kan i enlighet med resonemanget i 4.5.5. användas både som ett verktyg för att åter-

kalla tidigare kunskaper och för att koppla samman dem så att de kan

användas på ett kreativt sätt. Verbalt resonerande (i skrift) är därmed betydelsefullt även för skapande inom en icke-verbal konstart som musik. Därför kan det med fördel uppmuntras redan i ett tidigt skede

av kompositionsutbildningar, som en förberedelse för de skriftliga ex- amensarbeten som studenterna skriver i slutet av sina utbildningar.

6.1.2.3. Scaffolding och self-scaffolding

I Bengts skisser går det att se att läraren föreslagit att han ska arran- gera en passage med hjälp av hoquetus-teknik. Enligt Hurd (1968) är det vanligt att kompositionslärare inom ramen för enskild undervis- ning kommer med förslag på hur studenten kan arbeta. Detta innebär att den intrapersonella dialogen utökas till en interpersonell dialog. Enligt Mazzola, Park & Thalmann, 2011) kan den intrapersonella dia- logen behöva impulser utifrån. Annars finns det enligt Lum, Strom- berg och Xueyan (2014) en risk att studenten fastnar i sina egna reso- nemang. Enligt Cook (1998) är en konstruktiv dialog mellan lärare och student särskilt betydelsefull vid arbete med fritt strukturerade

problem. En sådan dialog kan sätta igång studentens intrapersonella

dialog och bidra till att utveckla ett självständigt förhållningssätt till komposition.

Utifrån studiens teoretiska perspektiv innebär detta en form av

scaffolding: en mindre erfaren medlem i en kulturell kontext kan un-

der vägledning av (språkliga stöttor) från en mer erfaren medlem ut- föra handlingar som vore svåra att utföra på egen hand. Enligt Tar- ricone (2011) kan rätt stöd – scaffolding – bidra till att förenkla stu- dentens rörelse genom den proximala utvecklingszonen för att uppnå lärandemålet (s. 23) – i detta fall komponera ett musikkulturellt verk i enlighet med relevanta estetiska kriterier.

Eftersom resultatet i föreliggande studie även visar att deltagarna skapar egna stöttor för att uppnå lärandemålet presenterades begreppet

self-scaffolding (jmf. sista stycket i 5.2.8.). Dessa stöttor uppstår när

deltagarna självständigt, genom att föra en intrapersonell dialog for- mulerar och löser problem under arbetet; de upprättar en egen kun-

skapsutvecklingszon.