Sammanfattning av de sju stöttorna

De sju stöttorna presenterades på ett sammanfattat vis redan i metod- kapitlet (jmf. 4.5.4.), eftersom de användes som ett verktyg för fortsatt analys av datamaterialet. I detta avsnitt presenteras en mer fördjupad sammanfattning.

Konceptualiserande stöttor avspeglar hur deltagarna an-

vänder sig av utommusikaliska idéer som en ram för sitt komponerande. Dessa stöttor härleds ofta ur kollektiva idébyggen, tertiärartefakter såsom berättelser (skönlitteratur), biogra- fier om andra kompositörer, vetenskapliga modeller och andra världs- åskådningar (jmf. 2.1). Stöttornas struktur kan översättas till musik ef- tersom deltagarna urskiljer en metaforik i dem. De utgör också en re- torisk inramning – en brygga mellan det begreppsliga och klingande – och kan därmed användas i deltagarnas verbala kommunikation med konsertpubliken, i programblad och muntliga presentationer av ver- kens innebörder. Därmed bidrar de till att deltagarnas verk bildar ima-

ginära världar som knyter samman olika konstformer (jmf. 2.5.2).

Den konceptualiserande stöttan är symboliserad med en glödlampa.

Avgränsande stöttor avspeglar hur deltagarna upprättar ett

sammanhängande tonspråk så att verket får en konsistent struktur (jmf. 4.3.2.). Deltagarna definierar tonspråkets teck- en och de regler som ska användas för att kombinera tecknen till me- ningsbärande gester. Detta innebär också ett medvetandegörande av tonspråkets gränser och möjliga sätt att överskrida det (jmf. 2.2.1 och 2.2.2.). Avgränsningen innebär också att färre val behöver fattas se- nare i processen vilket frigör uppmärksamhet för att kunna kombinera tecken i realtid, exempelvis under en improvisation. Den avgränsande stöttan är symboliserad med ett staket.

Instrumenterande stöttor avspeglar överväganden där del-

tagarna förhåller sig till eller skapar nya musikinstrument,

fysiska artefakter avsedda för att alstra ljudmönster med sär-

skilda klangliga kvaliteter. Ofta handlar det att deltagarna formulerat frågor och svar kring hur musikinstrument kan användas för att de ska kunna uppnå vissa klangliga intentioner. Deltagarnas (experimentella)

interaktion med musikinstrumenten (som primärartefakter) är också i

sig en källa till idéer om vilka gester och motiv som ska ingå i deras verk. Detta eftersom dessa artefakter har en fysisk konstruktion med vissa begränsningar och även deltagarna spelar på musikinstrumenten med utgångspunkt från sina förkunskaper och (motoriska) vanor (jmf. 3.2.1.). Den instrumenterande stöttan är symboliserad med en flöjt.

Schematiserande stöttor avspeglar hur deltagarna represen-

terar tidiga idéer av sina verk genom förenklade notations-

scheman (jmf. 3.2.7.). Genom att representera tonhöjd och rytm på ett ungefärligt sätt går det snabbare att notera musi- kaliska händelseförlopp. Därigenom frigörs arbetsminne så att delta- garna kan skapa en helhetsbild av sina framväxande verk innan de mejslar ut dess detaljer. Ytterligare en väsentlig aspekt är att de moto- riska aspekterna av att rita på ett fritt sätt kan vara en källa till nya idéer om vilka motiv och gester som ska ingå i deltagarnas verk. Den schematiserande stöttan är representerad med en symbol som liknar ett formschema.

Modaliserande stöttor avspeglar begreppsliggöranden av

vad musiken ska uttrycka för emotioner och de medel som ska användas för att uppnå det önskade uttrycket, exempel- vis att strukturen ska modaliseras – genom användning av relevanta akustiska koder – för att den ska väcka vissa emotioner hos lyssnaren (jmf. 2.1.2.). Kompositören kan också använda sitt eget känsloliv som en källa till idéer vid utformandet av dessa stöttor (jmf. begreppet

intranalisering i 2.2.3). Den modaliserande stöttan är representerad

med två teatermasker.

Elaborerande stöttor avspeglar hur deltagarna intranali-

serar ett givet musikaliskt material genom arbete med sym- bolisk lek (jmf. slutet av 2.1.4.) inom musikens passiva di- mension. Stöttorna visar sig i kommentarer om att dela upp, organi-

med konventionaliserade sätt att strukturera musik, såsom att arbeta med heterofona arrangemang eller hoquetus-teknik. Detta innebär att också att deltagarna rekontextualiserar stilistiska konventioner inom sina kompositionsprocesser. Den elaborerande stöttan symboliserad med en sax.

Proportionaliserande stöttor avspeglar hur deltagarna be-

greppsligör frågor som handlar om dynamisk och tidsmässig balans. Till exempel för deltagarna anteckningar om musi- kens proportioner när de lyssnar på sina verk, vilka ligger till grund för senare revideringar. Den omedelbara klingande återkoppling del- tagarna får under sitt lyssnande innebär en förnyad internaliserings-

process där tidigare erfarenheter (kännedom om estetiska kriterier)

och även mer instinktiva förhållningssätt (smakomdömen) till musik aktiveras (jmf. 2.2.3 och slutet av 2.4). Den proportionaliserande stöt- tan är symboliserad med matematikens proportionalitetstecken. Eftersom deltagarna upprepade gånger reviderar sina verk består deras processer egentligen av kortare cykler då de fokuserar på viktiga del- problem att lösa. Ovanstående uppställning av stöttor avspeglar den ordningsföljd varmed stöttorna oftast uppträder i en revideringscykel. De avgränsande stöttorna skapar betingelser för att improvisera fram strukturer med hjälp av musikinstrument (instrumenterande stöttor), varefter deltagarna representerar sina improvisationer med hjälp av schematiserande stöttor som i sin tur föregår representation i tradition- ell notation. Denna utgör i sin tur en förutsättning för att vissa kon- ventionaliserade tekniker ska kunna användas (elaborerande stöttor). De proportionaliserande stöttorna kommer i regel sist i en cykel ef- tersom de förutsätter att det finns en struktur vars balans kan behöva justeras.

Stöttorna avspeglar hur deltagarna formulerar och löser problem som är angelägna under olika skeden av kompositionsprocessen. De är artefakter som bidrar till att deltagarna kommer allt närmare sitt mål: att komponera ett personligt färgat verk på sju minuter för en blandad ensemble med blås, stråk och slagverksinstrument.

I vissa fall har läraren hjälpt deltagarna att skapa stöttor, vilket stämmer väl överens med teoribildningen om scaffolding (jmf. 2.4.). Det som gör att resultatet bidrar med något nytt till teorin är det visar

att deltagarna på egen hand skapar stöttor för att driva sina proces- ser framåt. Därmed kan begreppet scaffolding utökas med prefixet self: self-scaffolding.