Tanken att allt meningsskapande förhåller sig till olika faktorer – andra yttranden, grupper, normer inklusive språk- och genresystemet etc. – är dialogismens kärna. Denna teori är därför organiskt förknippad med studiet av språk i bruk och används ofta inom diskursanalysen. Dialogismen upp-stod också delvis som en reaktion på synsättet att språk är ett autonomt system och att texter är isolerade företeelser, endast knutna till en skribent med full frihet (t.ex. Voloŝinov ([1929] 1973). Teorin kan också ses som en
reaktion på det sociopolitiska system som den uppstod inom och som bidrar till att den har ett normativt inslag som säger att auktoritativa, monologiska diskurser är av ondo och att endast en diskurs som präglas av en mångfald röster och perspektiv kan utvecklas (jfr Bachtin 1981:343f).
Enligt ett traditionellt synsätt på skrivande var alltså skribenten en fritt skapande individ. Detta gällde synen på såväl skönlitteratur som skol-skrivande, dvs. från inspirerat geni till eleven med ”egen röst” (jfr Hoel 1997). Enligt dialogismen kan dock ingen skribent göra sig helt fri från delade kunskaper och normer som genremönster. Men inte heller är skri-benten helt styrd, bl.a. eftersom en genre utvecklas. Skriskri-benten anpassar sig inte bara till mönster utan också till den unika interaktionen, till de aktuella mottagarna, sitt eget syfte osv. Detta har beskrivits som den dubbla dia-logen eller dialogiciteten av bl.a. Linell (1998a) och Evensen (1999). I varje skrivsituation förhåller sig skribenten via en interaktionsaxel till de aktuella villkoren i form av vissa läsare, samtidigt som hon via en traditionsaxel för-håller sig till normer och delade kunskaper. Genom sitt specifika yttrande bidrar skribenten också till traditionsaxelns fortsättning.
I ett liknande resonemang föreslår Ledin (1997, Ajagán-Lester m.fl. 2003) termerna textsamspel (motsvarande intertextualitet hos bl.a. Fairclough 1992) och normsamspel (motsvarande interdiskursivitet). Norm-samspelet är här liktydigt med traditionsaxeln (men brukar i analyser delvis handla om att kartlägga inflytande från inte förväntade genrer och dis-kurser), medan textsamspelet står för konkreta inslag av andra texter i den aktuella texten, dvs. interaktion mellan texter i stället för mellan deltagare.
En viktig utgångspunkt för en del av resonemangen nedan är hur man ser på yttrandets gränser och på inbäddning. Bachtin-cirkeln använde yttrande som enhet i stället för kontextlösa ord och satser. Det är förhållandevis tyd-ligt att Bachtin satte likhetstecken mellan yttrande och text; han talar bl.a. om ”Any utterance – from a short (single-word) rejoinder in everyday dialogue to the large novel or scentific treatise” (Bachtin 1986:71) (jfr Voloŝinov 1973:72, Holquist 2002:60, Ledin 1999:11f). Om detta kan man säga mycket, bl.a. att texten avgränsas av den finalitet som utgörs av möj-ligheten till en respons (Bachtin 1986:76, Ledin 1999:12). Men relevant här är snarare hur andra röster kan bäddas in i ett yttrande. Bachtin-cirkeln studerade noga hur ett lokalt parti ur en litterär text kunde blanda för-fattarröst och röster från de fiktiva personerna. Detta kan studeras så lokalt som till ett enskilt ord, som kan vara ”lånat” från en fiktiv person, ett socialt språk etc., men man kan nog säga att Bachtin-cirkelns analyser ofta hand-lade om dubbel röst på syntaktisk nivå. I ett av Bachtins exempel ur Dostojevskijs Brott och straff ger den på sin bror svartsjuke Raskolnikov i sin inre monolog röst åt sin mor: ”Jo, Rodja finns ju alltid, hennes först-födde son, den älskade Rodion!” (Bachtin 1991:82).18 Deras röster blandas, och effekten är ironisk. (Se även Voloŝinov 1973:134ff.)
Sådana dubbla röster på syntaktisk nivå är inte det mest relevanta för studier av akademisk diskurs, där det är brukligt att tydligt avgränsa utsagor med olika upphovspersoner från varandra. Visserligen präglas alla genrer av en viss heterogenitet. För min studie har jag dock valt att fokusera på mer explicita former av röstblandning, t.ex. den manifesta dialogicitet som be-står av inbäddade citat och referat i en längre text. (Jfr Fairclough 1992:118 och Linell 1998b:149.)
Det finns en kritisk punkt i hur man ser på begreppet dialogicitet, dvs. dialogiska relationer mellan yttranden, aktörer, perspektiv, genrer osv.: är dialogicitet något som präglar allt meningsskapande, eller kan den ses som relativ, så att det finns mer eller mindre dialogiska diskurser? Morson & Emerson (1990:130–171) menar att Bachtin syftade på tre delvis olika bety-delser när han talade om dialog:19 1) en generell egenskap hos alla yttran-den, nämligen att de är riktade någonstans och inte bara, som lexikala en-heter, ingår i språksystemet, 2) en relativ egenskap hos yttranden och diskurser, nämligen att de i olika hög grad kan inbegripa olika röster eller perspektiv, 3) ett filosofiskt synsätt på världen som uppbyggd av dialogiska relationer. Även jag ser i denna undersökning dialogicitet som både något som präglar allt meningsskapande, dvs. ett allmänt villkor för mänskligt språkbruk, och som en relativ faktor i lokala diskurser, som kan placeras på en skala mellan monologiskt och dialogiskt (om än aldrig fullständigt monologiskt).
Dialogicitet är ett så mångfacetterat begrepp att det finns behov av att dela upp det i olika aspekter. Jag urskiljer därför följande tre aspekter eller infallsvinklar som jag försöker operationalisera i mina analyser: att olika perspektiv möts, att yttranden bygger på varandra (kedjeaspekt) och att olika konkreta personer eller källor kommer fram (manifest dialogicitet). Som två ytterligare viktiga aspekter kan man se adressivitet och positionering. Dessa begrepp har jag dock inte operationaliserat, bl.a. eftersom det är svårare att se något relativt hos dem, utan jag använder dem som mer övergripande begrepp. Dessutom är normsamspel och röstblandning ofta använda analy-tiska begrepp för dialogicitet. De är dock som sagt inte så relevanta för mitt material, eftersom akademiskt språkbruk ofta är förhållandevis homogent genre- och stilmässigt. (Se dock 11.3.)
Bachtin-cirkeln talade mestadels om skönlitteratur, men också om språket som helhet och om muntlig interaktion; i grund och botten avsågs som nämnts allt meningsskapande. Eftersom akademiskt skrivande är i fokus för min undersökning kommer jag mest att tolka teorierna i för-hållande till skrivande av sakprosagenrer.20
19 I litteraturen används omväxlande begreppen dialog, dialogicitet och dialogiska relationer med till varandra angränsande betydelser.
20 Sakprosagenrer, inte minst vetenskapliga, togs ibland upp av Bachtin-cirkeln, t.ex. i Bachtin 1986:75, Bachtin 1991:200 och Voloŝinov 1973:122f; se även Todorov 1984:57, Holquist 2000. Jag ger flera exempel nedan. Dessutom har dialogismen tidigare i hög grad använts för att analysera sakprosa, inte minst inom kritisk diskursanalys. I
2.2.1 Adressivitet
Den aspekt av dialogicitet som Bachtin kanske beskrev mest explicit är adressiviteten, egenskapen hos ett yttrande att vara riktat någonstans: ”An essential (constitutive) marker of the utterance is its quality of being direc-ted to someone, its addressivity.” (Bachtin 1986:95, kursiv i orig.) På ett övergripande plan är det adressiviteten som skiljer parole från langue, dvs. enheterna i språksystemet är inte riktade någonstans, medan yttranden i autentiskt språkbruk är riktade och därmed ingår i dialogiska relationer (Bachtin 1986:99). Detta är alltså något som präglar allt meningsskapande via interaktionsaxeln. Dessutom påverkar adressiviteten textens form, efter-som skribenten väljer genre, stil etc. enligt sin uppfattning om läsarna (Bachtin 1986:95f).
Men är verkligen alla texter adressiva? Sändar-mottagar-modellen för kommunikation har haft problem att behandla fenomen som dagboks-skrivande och tankedagboks-skrivande. Men enligt Lotman (1977:9) kan en skribent rikta sig till sig själv över tid. Skribentens egen text genererar successivt nya tankar, dvs. fungerar som tankeredskap. I ljuset av Vygotskijs teorier om socialt lärande, där interaktionen kommer före det kognitiva, borde det vara så att skrivande riktat till en yttre mottagare kommer före tanke-skrivandet. Det skulle alltså ligga en större utmaning i att få studenter att skriva för sin egen kunskapsutveckling än att skriva för andra (jfr Dysthe m.fl. 2002, Dysthe & Breistein 1999).
Som Lillis (2001) påpekar är begreppet adressivitet mycket relevant för studier av studenters skrivande. Det är ofta oklart för nybörjarstudenter till vem de ska vända sig. Det blir också problem om de inte har något reellt att delge sina lärare, utan mest skriver för att bekräfta redan kända kunskaper.
2.2.2 Kedjeaspekt
En central aspekt av dialogicitetsbegreppet är fenomenet att yttranden bygger på varandra. Yttranden kan ses som svar på tidigare yttranden, som i sin tur kan ses som svar, i en till synes oändlig kedja både bakåt och framåt i tiden: ”Any utterance is a link in a very complexly organized chain of other utterances” (Bachtin 1986:69). Detta gäller, som så mycket inom dia-logismen, både för ett övergripande, om man så vill abstrakt, plan och för konkreta meningsutbyten. På det övergripande planet kan man koppla feno-menet till traditionsaxeln i den dubbla dialogen, dvs. vi bygger alltid på existerande genrer och konventioner och bidrar genom vår unika text till utvecklingen av dessa. På det konkreta planet handlar det mer om inter-aktionsaxeln, dvs. frågor, svar, respons osv. i allmänspråklig betydelse. 11.3 diskuterar jag i ljuset av mina resultat huruvida man kan se på akademiskt språk-bruk som dialogiskt.
Men bidrar verkligen alla yttranden till någon form av kedja eller bygge? Får alla yttranden en respons? Vi vet av erfarenhet att vissa yttranden möts av tystnad, att t.ex. elevers/studenters yttranden inte alltid följs upp (jfr Dysthe 1996b, Nystrand 1997) och att kontroversiella röster i ett samhälle ofta har svårt att göra sig hörda. Med andra ord kan kedjeaspekten hindras inom en auktoritativ miljö. Detta har att göra med asymmetri: i en aukto-ritativ miljö är det överhetens budskap som hörs och ska tas emot okritiskt och utan att förändras, medan de underlydandes röster lämnas utan respons. (Se även Rommetveit 1996, Linell 1998b, Fairclough 1992:103.)
Kedjeaspekten går att koppla till Lotmans teorier om funktionell dualism och tankeredskap. Kedjerelationer finns inte bara mellan yttranden, utan kan också gälla tankar och kunskaper. Diskurser kan i olika hög grad bidra till nya tankar och kunskaper, och även här finns en relativ skala inom kedje-aspekten.
På ett övergripande plan kan man också se kedjeaspekten i en stor del av forskningen kring vetenskap som social konstruktion, även om dessa forskare inte har använt dessa begrepp eller refererar till Bachtin-cirkeln (se t.ex. Bazerman 1988, Myers 1990). Akademisk diskurs utgör nämligen ett tydligt exempel på kedjeaspekten; på ett övergripande plan består vetenskap av ett aldrig komplett kunskapsbygge, och på ett konkret plan kan man i referenser, artikelinledningar (jfr Swales 1990) m.m. se en tydlig dialog med tidigare forskning.
2.2.3 Perspektivaspekt
Bachtin talade ju mycket om röster, ett begrepp som passar bra för skön-litteratur. En helt central tes i Bachtins verk var att ett verk med en mång-fald röster var att eftersträva. Men mycket tyder på att han med röst då avsåg perspektiv. Det viktiga är att många olika perspektiv kommer fram och tillåts påverka helheten, i stället för att många yttrar sig i uttryck för ett och samma perspektiv. Bland annat menade Bachtin att romankonsten före Dostojevskij hade innehållit olika fiktiva personer som underordnades författaren på ett sätt som inte släppt fram olika perspektiv.21
Enligt Emerson & Holquist (Bachtin 1981:434) menar Bachtin med röst ”speaking personality, the speaking consciousness”. Han använde själv även uttryck som point of view, kanske framför allt i Discourse in the novel, där han bl.a. talar om ”one point of view opposed to another” (1981:314). Det handlar alltså om synsätt eller perspektiv som ställs emot varandra i texten, att den konkreta skribenten kan anta olika perspektiv eller roller och lämna plats åt alternativa synsätt eller former (se även Holquist 2002:162ff).
21 Att definiera röst som perspektiv är också vanligt i modern litteraturvetenskap, se t.ex. Fløttum (2001) och Nølke & Olsen (2000). Jfr även Bachtin (1991:195), Wertsch (1991:14), Rommetveit (1996:97).
Ofta följs här form och synvinkel åt, så att t.ex. ett barns perspektiv får en språkligt enkel form (jfr Hellberg 1984).
När det gäller en relativ dialogicitet, menade Bachtin också att brist på konkurrerande perspektiv ger en auktoritativ diskurs som inte inbjuder till alternativa synsätt. En auktoritativ diskurs är given enligt traditionen, och man kan inte förändra eller välja delar av en den, utan bara anamma den eller helt ta avstånd från den: ”Authoritative discourse can not be repre-sented – it is only transmitted.” (Bachtin 1981:344.) Exempel är religiösa texter och ”acknowledged scientific truth” (1981:343). Bachtin nämner också att auktoritativa diskurser ofta innebär ett annat språk än det lokala, t.ex. latinet inom kyrkan (1981:343 not 29). Om vetenskap skriver han: ”[…] the merging of all trends into one and only one would be fatal to science (if science were mortal). The more demarcation the better, but benevolent demarcation.” (Bachtin 1986:136.) Detta tolkar jag som att han såg divergerande perspektiv som nödvändiga för en levande vetenskap.
Som Ledin (1997) påpekar kan röstbegreppet kopplas dels till normsam-spel och då stå för tonfall i texten, dvs. i princip en formmässig aspekt, dels till textsamspel och då stå för vem som har ordet mer konkret. I akademisk text råder som sagt ofta en förhållandevis homogen röst formmässigt, även då det innehållsmässiga perspektivet skiftar, och röstblandning på syntak-tisk nivå är inte vanlig. Därför anser jag att det något mer neutrala be-greppet perspektiv passar mitt material bättre än röst, som ger associationer till person och form. (Jag använder dock röst för fenomen som är mer kopplade till en enskild skribent, bl.a. för begreppet självständig röst, se s. 63.) Med perspektivaspekten av dialogicitet avser jag alltså om ett yttrande eller en diskurs innehåller få eller många olika perspektiv, att synvinklar görs aktuella i texten. De konkreta formerna citat och referat har jag fört till aspekten manifest dialogicitet (se 2.2.4).
På ett mer specifikt plan kan man också se hur skribenten ibland intar läsarens perspektiv. Bachtin talar t.ex. om ”den andres, förmodade syn-punkt” (Bachtin 1991:228) och ”den andres föregripna repliker” (Bachtin 1991:245). Här uppstår en typ av positionering där skribenten intar ett visst perspektiv gentemot sina aktuella läsare, ”hans relation till den andre och den andres relation till honom själv” (Bachtin 1991:220) (jfr Voloŝinov 1973:86). Det andra perspektivet, den andra rösten, kan vara mer eller mindre implicit eller explicit.
Bachtins resonemang kring detta gäller visserligen främst skönlitteratur, och ”den andre” hos Bachtin är oftast någon av personerna i den aktuella romanen, inte läsaren i första hand. Men det finns starka kopplingar till situationen för en akademisk skribent: det gäller att förhålla sig till kom-mande reaktioner och respektera dem men samtidigt behålla och markera sin position. Detta kan en akademisk skribent bl.a. göra genom att i texten växla mellan läsarens/praktikgemenskapens perspektiv och sitt eget.
2.2.4 Manifest dialogicitet
Med manifest dialogicitet menar jag inbäddade utsagor eller röster från olika personer eller källor, explicit eller på annat sätt tydligt avgränsade från varandra. Jag behandlar aspekten på ett i huvudsak kvantitativt sätt; det handlar om ifall många olika konkreta personer eller källor kommer fram. I skrift innebär detta citat och referat, integrerade i en övergripande text, och motsvarar i princip vad Fairclough (1992) m.fl. kallar manifest inter-textualitet (jfr även explicit dialogue, Todorov 1984:73). I muntligt språk-bruk avgränsas yttrandena genom turtagning av fysiska personer. Även muntliga yttranden kan givetvis bädda in andras yttranden.
Perspektivaspekten och manifest dialogicitet sammanfaller ofta, eftersom ett yttrande med en viss upphovsperson ofta har ett avskilt perspektiv, men distinktionen mellan dem är ändå viktig. Varje yttrande måste inte ha ett eget perspektiv, utan många deltagare kan stå för samma perspektiv. Med andra ord kan den manifesta dialogiciteten vara stark trots att perspektiv-aspekten är svag. Även motsatsen förekommer förstås, dvs. ett och samma yttrande kan innehålla en mängd perspektiv. Därför är det alltså viktigt att analysera de två aspekterna var för sig.
Manifest dialogicitet bör också ses i förhållande till genre och deltagar-roll. Vid genren föreläsning kan man t.ex. förvänta sig att den manifesta dialogiciteten och deltagarrollerna ser annorlunda ut än vid ett seminarium.
2.2.5 Det relativa i dialogicitetsbegreppet
I Morson & Emersons (1990) uppdelning (se s. 38 ovan) är det förhåll-andevis tydligt att adressivitet och vad jag kallar kedjeaspekt är något generellt som gäller allt språkbruk, medan det som kan vara relativt är manifest dialogicitet och perspektiv. Jag håller i princip med om detta, även om man diskutera om inte yttranden och diskurser kan vara i olika mån adressiva. Av de tre aspekter jag operationaliserar menar jag också att kedjeaspekten kan ses både som något som präglar allt meningsskapande och som något relativt. Detta har ofta med asymmetriska förhållanden och deltagarroller att göra, dvs. det finns en obalans i vilka som tillåts yttra sig och hur man behandlar olika gruppers yttranden. Samtidigt som mitt synsätt är mer kontroversiellt än Morson & Emersons, finns liknande resonemang hos Dysthe (1996b), Linell (1998b) och Lillis 2003 (se även Bachtin 1986:117, Ledin 1997:66f, Holquist 2002:34). I min undersökning kommer jag alltså att empiriskt studera relativa aspekter av dialogicitet.
Min undersökning har både ett textmaterial och ett etnografiskt material. Metodologiskt vilar den på de två grundläggande begreppen medierande redskap och dialogicitet. Dialogicitet operationaliseras så att samma aspek-ter kan studeras i olika delar av maaspek-terialet. Medierande redskap är däremot en öppen kategori, dvs. jag lägger inte fast analyskategorier i förväg, utan undersöker förutsättningslöst vilka kategorier materialet innehåller. Medie-rande redskap behandlas därför mer kortfattat än dialogicitet i det här kapitlet.