Kunskapssyn

På 1980-talet startade alltså en debatt utifrån ett postmodernistiskt per-spektiv (Amariglio 2001:129) som tycks ha fortsatt kring millennieskiftet. Debatten är relevant här eftersom den handlar om huruvida man kan sträva efter objektiv kunskap. Postmodernisterna hävdar som bekant att olika ut-sagor kan ha samma värde och ifrågasätter objektivitet och ett gemensamt rationellt subjekt, vilket är en av modernismens hörnpelare. De postmoder-nistiska kritikerna inom nationalekonomin tycks sätta likhetstecken mellan den dominerande neoklassicismen och modernismen (t.ex. Amariglio 1990:19), vilka anses dela en bild av rationellt handlande individer i ett samhälle för allas bästa. Enligt det modernistiska synsättet kan man med hjälp av förnuftiga resonemang samt objektiva iakttagelser och metoder nå sann kunskap. Modernismen implicerar också ett synsätt på språket som en spegel av verkligheten, ett oproblematiskt verktyg för representation. (Klamer 1987, Nelson 1996:40, Cullenberg m.fl. 2001:24ff.)

Denna oproblematiserade syn på språket kritiseras också av national-ekonomen McCloskey (1985/1998, 1990), fast utifrån ett retoriskt perspek-tiv. Hon menar att även nationalekonomer använder språket och texten för att övertyga.33 Detta var först, på 80-talet, ett kontroversiellt och omdisku-terat påstående, eftersom uppfattningen var att forskningsartiklar o.d. endast lade fram fakta som talade för sig själva. Nu tycks McCloskeys tes ganska accepterad (företrädare för institutionen). I samband med detta tar

McCloskey också upp kunskapssynen, som även hon beskriver som moder-nistisk, och kopplar denna till positivismen (McCloskey 1985:3–19).34

Flera debattörer tar upp ett stort inslag av hypotetiska förhållanden och förutsägelser om framtiden (McCloskey 1985:7, 12; Klamer 1987; Lind 1990; Cullenberg m.fl. 2001:26, 30ff). Nationalekonomer använder visser-ligen empiriska data, men är främst intresserade av att ställa upp modeller för tänkta händelseförlopp. Som Klamer uttrycker det: ”realism is not the point” (1987:173). Han berör också det pedagogiska problemet i att försöka lära ut en vetenskap baserad på hypotetiska resonemang:

The students, of course, are only trying to make sense in their own terms. So they discuss incidents and anecdotes as reported in magazines and newspapers. They talk about the loss of confidence in the stock market, the decline in the American industry due to mismanagement, or the power of big companies […] but their pro-fessors get out the red pencil.

This tension between students and professors reveals a contrast in intentions. Students seek resemblance; they look for a realistic picture of the economy. Their professors, however, are preoccupied with the art of constructing economic argu-ments according to the conventions of the economic discipline. (Klamer 1987:167f, kursiv i orig.)

Citatet kan kopplas till begreppen utomakademisk diskurs och akademisk diskurs (se s. 21).

Ett annat tydligt exempel på nationalekonomins syn på verkligheten är att man är främmande för att använda enkäter och liknande metoder (t.ex. Nelson 2001:298). Motivet är, enligt McCloskey (1985:7), att människor kan ljuga. Däremot ser nationalekonomer sina teorier och modeller som rensade från faktorer som kan komplicera bilden (Grassman 1981:26, Mehta 2001:374).

Detta synsätt hör ihop med en närhet till matematiken och naturveten-skaperna, vilken många pekar på (McCloskey 1985:3f, Klamer 1987:177, Amariglio 1990, Seiz 1990). Flera menar att nationalekonomin p.g.a. denna närhet ses som den ”mest vetenskapliga” av samhällsvetenskaperna. Med arvet från dessa andra vetenskaper följer också en förväntan att kunna finna och formulera lagar som styr skeenden (Samuels 1990:3).

Möjligen är också en för samhällsvetenskaperna förhållandevis stark kon-sensus (Amariglio 1990:40, Seiz 1990) ett arv från naturvetenskaperna, där det som bekant är viktigt med överenskomna metoder, experiment som går att upprepa osv.35 Det är helt tydligt att det finns en stark mainstream economics och parallellt svagare föga inflytelserika heterodoxala skolor (Backhouse 2001:313). Inom den starka grenen av ämnet är man överens om teorikärnan om den rationellt handlande individen, den grundläggande

34 McCloskey använder här bl.a. begreppet theory of knowledge (1985:6).

35 Jämför även Gilbert & Mulkay (1984:112ff), som menar att konsensus inom natur-vetenskaperna ses som något positivt, och Bechers (1989) begrepp urban forskning, med stor överenskommelse om teori, metod osv.

metoden m.m. (bl.a. företrädare för institutionen, jfr s. 66). Enligt vissa (Gaudeamus 2/02, Pålsson Syll 2001 och företrädare för institutionen) råder även förhållandevis stor konsensus politiskt. Att det kan vara känsligt att ifrågasätta denna konsensus eller intersubjektivitet vittnar bl.a. Seiz om:

[…] many economists choose to believe that neoclassical economics as a body of analytical techniques is ’value-free’ and that alternative approaches (particularly Marxian economics, but also institutionalist, Post-Keynesian, and Austrian work) are ’value-laden’ and thus less legitimate. Many instructors who would like to offer students an inclusive, pluralistic introduction to economics will fear (not without reason) that to do so would jeopardize their standings in their departments. (Seiz 1990:163)

Även om t.ex. McCloskey (1985:4) beskriver den modernistiska main-stream-ekonomin som en religion, tycks den vara på väg att brytas upp kring 2000. I utkanten av ämnet finns en sorts proteströrelse mot i studen-ternas tycke oproblematiserande synsätt och dolda politiska budskap i undervisningen (se t.ex. Stockholms universitets studenttidning Gaudeamus 2–5/02 och den franska webbplatsen www.paecon.net som har underavdel-ningar för många europeiska länder). Inom ämnet tycks det finnas tendenser till genusperspektiv och teorier om att sociala normer kan styra människors handlande (företrädare för institutionen, Gaudeamus 3/02, Fullbrook 2001, Pålsson Syll 2001).

4.1.4 Medierande redskap

Här kommer jag att kort presentera de företeelser nationalekonomer själva tar upp som centrala inom ämnet och som skulle kunna kallas medierande redskap.

Framför allt betonas det logiska resonemangets roll inom ämnet (bl.a. Grassman 1981:34, McCloskey 1990:57, Siven 2000:26, flera intervjuer). Redskapet har inget helt etablerat namn (på svenska används t.ex. logiskt korrekt resonemang, analys; på engelska logical reasoning, argument, analysis), men logik är helt tydligt en viktig beståndsdel. Sammantaget handlar det om en sorts problemlösning i flera steg, ofta med matematiska hjälpmedel. Det logiska resonemanget betraktas som kliniskt fritt från stö-rande faktorer, dvs. som ”ren logik/matematik”. ”Logical reasoning can deal only with the abstract”, som Nelson (1996:28) uttrycker det.

Matematiken som redskap berörs också ganska mycket, bl.a. i de histo-riska översikterna, eftersom det matematiska inslaget har ökat påtagligt sedan ämnets barndom (Backhouse 2002:314, Siven 2002:26). Som Klamer (1987:180) och Siven (2002:26) påpekar är matematik ingen helt nödvändig beståndsdel i nationalekonomin, men anses höja den logiska precisionen.

Matematiken ingår ofta i modeller, vilka alla verkar se som ett centralt redskap (t.ex. Nelson 2001:296, Backhouse m.fl. 1993:2). Modellerna anses vara ett kraftfullt redskap eftersom de koncentrerar och gör resonemang

tydligare. McCloskey (1985) påpekar att modellen fungerar som en meta-for: ”The world is said to be ’like’ a complex model […] The complex model is said to be like a simpler model for actual thinking […]” (McCloskey 1985:75). Hon menar att det är viktigt att granska modellerna kritiskt också som metaforer eftersom modellerna så att säga tänker åt oss (McCloskey 1985:XVII). Detta kan ses som en form av begränsning red-skapet för med sig (jfr s. 32 ovan, se även Backhouse 1993:103).

Den grundläggande tanken om rationellt handlande individer (kallas här-med rationalitetsprincipen) omnämns också i litteraturen som av fundamen-tal betydelse (t.ex. Nelson 2001:300, Siven 2002:26). Vissa tar upp den som självklar och grundläggande, medan andra kopplar ihop den med den domi-nerande modernistiska riktningen. Klamer (1987) ägnar en hel artikel åt principen. Han diskuterar principen kritiskt, och prövar bl.a. tanken att nationalekonomer inte bara använder utan också används av metaforen (Klamer 1987:178). Principen har blivit en kulturell artefakt som tas för given (Klamer 1987:174f), men detta har en orsak: principen är mycket an-vändbar och ”makes a great deal of sense” (Klamer 1987:174).

Rationalitetsprincipen beskrivs bl.a. av Klamer (1987) som ett grund-läggande antagande inom ämnet. Även antaganden på mer lokal nivå kan ses som ett medierande redskap. Antaganden utgör utgångspunkt för logiska resonemang, och deras rimlighet är föremål för diskussioner. Dock proble-matiseras de som fenomen endast av s.k. heterodoxala nationalekonomer (som t.ex. Nelson 1996:75f, McCloskey 1990:60).

Nationalekonomers ambition är, som nämnts ovan, ofta att uttala sig om framtida utveckling, att ställa prognoser. Dessa kan ses som ett redskap som betraktas som självklart inom vetenskapen, men görs explicit av vissa (t.ex. Klamer 1987:171, McCloskey 1985:12, 2001:110f, Pålsson Syll 2001:157f). Prognoserna har ett samband med naturvetenskapernas förut-sägelser utifrån naturlagar, dvs. om alla faktorer i en modell är korrekta bör prognosen också vara korrekt. En kritisk synpunkt kan då vara att om prognoser om ekonomi vore lika säkra som naturvetenskapens förut-sägelser, så borde många samhällsproblem gå att lösa, individer borde alltid placera sina pengar rätt osv. Detta tar McCloskey upp i sin bok If you’re so smart (1990) – en titel med den underförstådda fortsättningen ”varför är du då inte rikare?”

Andra fenomen som nämns i litteraturen och som kan ses som medie-rande redskap är kurvor (bl.a. McCloskey 1985:74), förenklingar (Klamer 1987:173) och narrativer (bl.a. McCloskey 1990:10f).

4.1.5 Dialogicitet

I den begränsade litteraturgenomgång jag gjort finns inte mycket skrivet om något man skulle kunna kalla dialogicitet. Ämnets interna dialog problema-tiseras inte så mycket och görs sällan explicit. När jag frågar var ämnets kritiska debatt förs (t.ex. epistemologiska frågor, paradigmskiften,

övergri-pande pedagogiska frågor etc.), svarar en företrädare för institutionen ”i forskningsartiklar” och tillägger: ”I någon mening skulle ett forum som syftade till att ägna sig åt kritisk diskussion inte uppfattas som seriöst.” Sporadiskt kan dock något förekomma i Ekonomisk Debatt.

Detta stämmer med min litteratursökning. Nedan sammanfattar jag mycket kort vad jag har funnit främst i Ekonomisk Debatt och den kritiska litteratur jag presenterade ovan. I möjligaste mån försöker jag föra referaten till de tre aspekterna av dialogicitet.

Men först vill jag referera en artikel av nationalekonomen Vivienne Brown (1993). Hon använder sig av bachtinska termer för att beskriva den nationalekonomiska diskursen, och menar att det finns en tendens till monologisering och kanonisering inom ämnet. Divergerande röster och texter från andra tider assimileras gärna till en homogen röst. Till exempel är det vanligt att en enskild forskare tillskrivs en ståndpunkt, även om han har bytt sådan flera gånger. Samtidigt kan ekonomer, något motsägelsefullt, ha uppfattningen att meningen i texten bestäms av författarens intention:

Thus the emphasis on authorial intention as a single unified voice also contributes to the construction of unitary traditions of thought that tend to suppress elements of heterogeneity or heterodoxy as incidental to the main trajectory of a canonical history. (Brown 1993:74)

Hon menar också att nationalekonomer kan ha svårt att skifta perspektiv och t.ex. se en text från en annan tid utifrån den tidens perspektiv.

Perspektivaspekten tas också upp i den postmodernistiska kritiken. En huvudpoäng här är som bekant att olika perspektiv, tolkningar och synsätt kan vara lika giltiga. Men även andra påpekar att alternativa synsätt, t.ex. från kvinnliga forskare, liksom dialog i allmänhet behövs i högre grad (Nelson 1996:48, 59; Jonung m.fl. 2002). Det är tydligt att det fortfarande är kontroversiellt att uttala att det perspektiv som nationalekonomin normalt lägger på sitt ämne är ett perspektiv och inte ren objektivitet (Nelson 1996: 39–48, McCloskey t.ex. 1990:9f). Flera vittnar även om att avvikande syn-sätt kan ses med skepsis (t.ex. Klamer 1987:172, Sandelin 1998:135).

Den manifesta dialogiciteten har jag bara funnit en artikel om. Det är en undersökning om referenser i Ekonomisk Debatt och delvis i avhandlingar (Sandelin 2002).36 Kategorierna är bl.a. från vilka länder de refererade skri-benterna kommer. I Ekonomisk Debatt är de svenska respektive anglo-saxiska referenserna ungefär lika många, medan de senare dominerar stort i avhandlingar (amerikanska 45 %, brittiska 24 %).

Detta berör också kedjeaspekten. Inomakademiska avhandlingar bygger alltså främst på amerikansk forskning, medan mer utåtriktade artiklar bygger mer på inhemsk. I övrigt tas kunskapsbygget upp mer eller mindre implicit i litteraturen; det tycks vara förhållandevis självklart och problema-tiseras inte.

36 Tyvärr framgår det inte i vilken utsträckning det rör sig om verkliga citat och referat respektive referenser som källor för sammanfattningar och data.