Medierande redskap och social praktik

En grundläggande gemensam idé i olika grenar av nyvygotskiansk teori är att allt människor gör har en historia, en tradition, något gemensamt, på vilket man bygger individuella bidrag som bl.a. utvecklar traditionen. Som jag nämnde ovan menar Vygotskij att vi lär av interaktionen med andra, och det vi lär är inbäddat i traditioner och sociala praktiker.

Begreppet social praktik används med något olika referens av olika forskare. Det används ofta i samband med begreppet situerat, dvs. det man vill betona är att kunskaper etc. inte är enbart kognitiva, utan måste ses i relation till det aktuella sociala sammanhanget. Men social praktik kan avse antingen övergripande kontexter eller en typ av handlande inom en viss grupp. Jag använder Scollons (bl.a. 2001a) variant av begreppet, genom att dels definiera begreppet som återkommande handlande utformat under tid, dels undvika att fixera det till nivå. En social praktik kan alltså innebära ett typifierat handlande på vad som kan ses som mikronivå (som ett av Scollons exempel Att räcka över något) såväl som makronivå (t.ex. den övergripande akademiska praktiken Att granska och kritisera forskning).14

(Om nivåer se vidare s. 32.)

Medierande redskap är resurser man använder för att delta i sociala prak-tiker och praktikgemenskaper. Exempelvis lär sig elever använda redskapet multiplikationstabellen för att delta i skolpraktiken Att räkna. Redskapen kan vara fysiska hjälpmedel som datorn och telefonen, men många är

14 Däremot betonar Scollon (t.ex. 2001:69) att handling är den enskilda lokala före-komsten, medan praktik är något återkommande. Jag kommer genomgående att benämna sociala praktiker i verbform med inledande Att.

liga – verbalspråkliga som berättelsen eller språkliga i en mer semiotisk bemärkelse som matematiska tecken. Vygotskij m.fl. ser också språket i sig som ett viktigt medierande redskap för tanke och interaktion och för att delta i grundläggande praktikgemenskaper som familjen och skolan. Även texter och genrer fungerar som medierande redskap, dvs. vi måste lära oss att använda specifika genrer för att kunna delta i en viss social praktik.

En startpunkt för begreppet medierande redskap är Vygotskijs diskussion om likheten mellan semiotiska medel och konkreta redskap:

The invention and use of signs as auxiliary means of solving a given psychological problem (to remember, compare something, report, choose, and so on) is analo-gous to the invention and use of tools in one psychological respect. The sign acts as an instrument of psychological activity in a manner analogous to the role of a tool in labor. (Vygotskij 1978:52)

Konceptet har senare utvecklats av framför allt Wertsch (1991, 1998; han använder mediational means och cultural tool). Förleden medierande står för en indirekt samhandling med omvärlden; vi kan inte genom tankekraft påverka världen eller få att andra att förstå oss, utan vi måste forma våra handlingar så att andra kan uppfatta dem.15 Begreppet mediering står för vår kontaktyta med en social omvärld, eller med ett modernare uttryck, gränssnittet mellan individ och samhälle. Enligt teorin är allt handlande utom reflexer o.d. medierande, dvs. ges en semiotisk form för att fungera i interaktion:

Mediational means […] is defined as the semiotic means through which a media-ted action, that is any social action, is carried out (communicamedia-ted). (Scollon 2001b:148).

Redskapen har en kognitiv och en social aspekt. En jämförelse är något vi gör kognitivt och samtidigt delar med andra, dvs. formar så att andra kan känna igen och tolka vår jämförelse. Även de fysiska redskapen måste bottna kognitivt hos den som använder dem.

De medierande redskapen är utformade under en viss tid inom en viss grupp. Därmed är de dynamiska och specifika för olika grupper, tider och sammanhang. Att man kan berätta innebär inte säkert att man kan berätta som en ståuppare, som man gjorde under antiken eller så som man bör be-rätta under en rättegång. Det innebär också att redskap är förknippade med olika språkformer och värderingar samt ingår i mönster tillsammans med andra redskap och praktiker. Redskapet citat använt av ungdomar är t.ex. förknippat med markörer som hon ba’ och har i ett samhällsperspektiv låg status, medan forskares citatredskap är förknippat med formella källhänvis-ningar och har hög status. Därmed handlar det alltså om olika redskap, även om de har ett gemensamt ursprung och delvis gemensamma egenskaper. Nya redskap och medier som Internet och samplad musik håller på att

omvandla och omvärdera bruket av citat totalt, dvs. det är inte heller över tid exakt samma redskap.

Medierande redskap har med kunskap att göra på flera sätt: dels måste människor alltså lära sig att använda varje specifikt redskap i varje miljö där det förekommer, dels utgör de medel för att bygga kunskap tillsammans med andra. Det grundläggande redskapet språket visar tydligt båda dessa as-pekter – man måste anpassa sig till språkbruket i nya miljöer innan man kan delta fullständigt, och samtidigt är språket en förutsättning för att bygga nya kunskaper.

Redskapsanvändningen är först svår och kräver medvetenhet, men blir efter en tid automatiserad och omedveten (Wertsch 1998:147). Även här är multiplikationstabellen ett exempel. När redskapen blivit automatiserade utökar de handlingsutrymmet, precis som fysiska verktyg gör oss starkare (se t.ex. Säljö 2000:20ff). Men redskapen begränsar och styr också vårt handlande och tänkande. Wertsch (1998:38ff) talar här om affordances/con-straint (jag kommer att använda vinst respektive begränsning). Han ger som exempel det amerikanska redskapet ”quest-for-freedom narrative” som be-gränsar invånarnas förmåga att tänka kritiskt om landets historia (1998:73ff). Eftersom amerikaner är uppväxta med berättelser om sitt lands frihetssökande, blir det svårt för dem att se landet med andra ögon.

En kritisk synpunkt på begreppet kan vara att i stort sett vad som helst kan ses som medierande redskap (se t.ex. Scollon 2001a:120): från hela språket till en viss metafor, från hela Internet till ett visst e-postsystem, från övergripande sociala regler till klädesplagg som placerar oss socialt. Men i och med medieringskonceptet blir det tydligt varför det är så. Medierande redskap är allt vi använder för att handla och samhandla i omvärlden på ett sätt som andra i en grupp förstår.

Ofta är gränsen mellan medierande redskap och social praktik oskarp. Är t.ex. tolkning något man gör på ett typifierat sätt i en viss grupp eller ett redskap som används inom gruppen?

Jag menar att medierande redskap och sociala praktiker kan ses som in-bäddade i varandra (jfr Lemke 2000). Samma fenomen som kan ses som en praktik på en nivå kan fungera som ett redskap på en annan nivå. Ett exempel kan vara den övergripande sociala praktiken Att positionera sig inom det kulturella fältet, en viktig praktik för bl.a. kritiker, författare och översättare (jfr Lindqvist 2002). En litteraturkritiker positionerar sig genom att kritisera böcker, något som kan ses som en social praktik, med en tradi-tion, särskilda genrer osv., men också som ett redskap för att delta i den övergripande praktiken. I praktiken Att kritisera litteratur ingår i sin tur redskap som beskrivning och värdering.

Detta resonemang gäller i första hand redskap som har en verbalspråklig form. För fysiska redskap och redskap av annan modalitet blir skillnaden mellan redskap och praktik tydligare, t.ex. datorn och Att surfa eller tabellen och Att rita en tabell. Men mina poänger är alltså att det ofta är svårt och mindre viktigt att avgöra på vilken nivå något hamnar, eftersom

allt är inbäddat i andra nivåer, och att det som på en nivå kan ses som en social praktik kan fungera som ett medierande redskap på en annan nivå.

Flera exempel på verbalspråkliga redskap är skämt, resonemang och jäm-förelse. Dessa kan också beskrivas med t.ex. pragmatiska termer som språk-handlingar, eller textlingvistiska som texttyp/framställningsform (jfr Ledin 1999). Mitt motiv till att använda redskapsbegreppet är att detta är för-knippat med de sociokulturella teorierna om kunskapsutveckling och inter-aktion. Begreppet fångar upp även icke verbalspråkliga fenomen som t.ex. pragmatiken inte tar upp. Dessutom fungerar ordet redskap bra att använda allmänspråkligt (bl.a. undersökningens deltagare kan lätt förstå).

Begreppet har tidigare mest använts av pedagoger och psykologer om fysiska artefakter och om språket som helhet (t.ex. Johansson 2002, Säljö 2000, Donato & MacCormick 1994). När det gäller språk kan också t.ex. en enskild bokstav ses ett medierande redskap (Scollon 2001a:120). Även språkliga enheter mellan mikrofenomen och språket på ett makroplan har beskrivits som medierande redskap, åtminstone narrativer (Wertsch 1998; narrativer kan både utgöra hela texter och delar av dem). Jag vill alltså ut-veckla denna tanke att en språklig nivå som kan jämföras med texttyper och språkhandlingar kan ses som medierande redskap i de fall de används åter-kommande med gemensam funktion inom en social praktik eller praktik-gemenskap.