I följande avsnitt ska redogöras för avhandlingens övergripande meto- diska och teoretiska angreppssätt, som är inspirerat av kritisk diskurs- analys.
Nästan all diskursanalys går tillbaka på den franske filosofen Foucault som var den förste som började utveckla diskurs som ett teo- retiskt begrepp på 1960-talet (Winther Jørgensen & Phillips, 2000). Hans begrepp diskurs har sedan dess använts som ett tankeredskap för att analysera system av rådande uppfattningar under en tidsperiod eller i ett visst sammanhang.
Det diskursanalytiska fältet delas av Winther Jørgensen & Phillips (2000) in i tre angreppssätt, diskursteori, kritisk diskursanalys och diskurspsykologi, alla med rötter i Foucaults tänkande. Mitt eget sätt att använda diskursbegreppet ansluter sig närmast till kritisk diskursanalys (CDA) såsom den representeras av den brittiske sociolingvisten Norman Fairclough. Tillämpningen av en diskursanalytisk ansats i av- handlingen baserar sig således på Fairclough (1992), Fairclough & Wodak (1997) och Winther Jørgensen & Phillips (2000). Fairclough använder termen diskurs i två betydelser: (1) språkbruk som social praktik och (2) ett sätt att tala som ger betydelse åt upplevelser utifrån ett bestämt perspektiv.
Diskurs bidrar till att konstruera sociala identiteter, sociala relationer samt kunskaps- och betydelsesystem. Vid diskursanalys fokuseras två dimensioner (Winther Jørgensen & Phillips, 2000, s. 64 och 73): (1) den kommunikativa händelsen och (2) diskursordningen40 som beteck-
38 Se t.ex. Teleman, 1989. 39 Se Risager, 2000.
40 I den svenska översättningen av Winther Jørgensen & Phillips (2000), översätts Faircloughs
term order of discourse med diskursordning. Fairclough har i sin tur hämtat termen från Foucaults L´Ordre du discours (1971). ”Ordning” ger enligt min åsikt lätt för ensidigt
nar två eller flera diskurser som alla försöker att etablera sig i samma domän. Diskursordning är således namnet på ett potentiellt eller faktiskt område för diskursiv konflikt. Den kommunikativa händelsen har i sin tur tre dimensioner. Dessa utgör delarna i Faircloughs modell (figur 1.4):
• Text - tal, skrift, bild
• Diskursiv praktik - produktion och reception av texten
• Social praktik – det bredare sociala, kulturella och ekonomiska sam- manhang i vilken texten tillkommit och förstås.
Den diskursiva praktiken är inte bara konstituerande utan även konstituerad. Med det menas att den både skapar den sociala praktiken och skapas av den samma. Diskursiv praktik och social praktik står så- ledes i ett dialektiskt förhållande till varandra. Fairclough framställer sin modell schematiskt enligt följande:
Figur 1.2. Diskurs som ett tredimensionellt begrepp (Källa: Fair-
clough, 1992, s. 73, min översättning.)
Det är ytterligare några diskursanalytiska begrepp som behöver införas i detta sammanhang för att senare kunna tillämpas i avhandlingen.
Intertextualitet är en term för hur vi mer eller mindre omedvetet fyller
vårt tal med andras ord och flätar samman dem med våra egna. Texter består således av element från andra texter.
konnotationer till en hierarki. En mer adekvat översättning borde vara diskursfält, diskursområde eller diskurssystem.
SOCIAL PRAKTIK DISKURSIV PRAKTIK
Intertextuality is basically the property texts have of being full of snatches of other texts, which may be explicitly demarcated or merged in, and which the text may assimilate, contradict, ironically echo, and so forth (Fairclough, 1992, p. 84).
Fairclough skiljer mellan manifest intertextualitet, där man uppenbart bygger på specifika texter, och konstitutiv intertextualitet eller inter-
diskursivitet.
On the one hand, we have the heterogeneous constitution of texts out of specific other texts (manifest intertextuality); on the other hand, the heterogeneous constitution of texts out of elements (types of conventions) of orders of discourse (interdiscursivity) (ibid., p. 85).
Interdiskursivitet är en blandning av olika diskurser, t.ex. när en kommersiell reklamdiskurs och en vetenskaplig diskurs blandas i en platsannons som utlyser en akademisk tjänst (ibid.).
Centralt är att diskurser konstruerar och konstituerar världen eller delar av den. Hur man talar om något och vilken innebörd man ger detta något (eller undviker att tala om något) påverkar också det praktiska handlandet. Översatt i avhandlingens kontext innebär det t.ex. att klassrumsarbete blir en konsekvens av lärares diskurs. Jag vill nedan utveckla några skäl till varför avhandlingen stöder sig på Fairclough.
Faircloughs ansats ifrågasätter vad som betraktas som ”sant” och ser därmed indelningen av världen och språket som kontingent, dvs. inte på förhand givet. Språk kan inte betraktas som en avbild av verkligheten, utan som något som skapar verkligheten och samtidigt skapas av sin kontext. Ändrar man på språkliga benämningar av ett begrepp så för- ändras också konnotationerna mot exempelvis positiv eller negativ laddning. Detta är ett välkänt förhållande som bl.a. utnyttjas av reklam- makare och politiker. Exempelvis: Etnisk rensning rättfärdigar folk- mord på Balkan. Talibanen är frihetskämpe i de egna leden, men terrorist i motståndarnas vokabulär. Frihet och demokrati betyder olika på den politiska höger- respektive vänsterkanten. I en marknads- orienterad tid införs i skola och utbildning, under inflytande av ekonomiskt språkbruk, begrepp som t.ex. humankapital, elevmaterial, kunskapsprodukter, vilket avhumaniserar människors tänkande. Med Fairclough (1992) kan man tala om “marketization of discourse”. Denna påverkan är ett exempel på interdiskursivitet. Genom över- flyttning av ord från ett verksamhetsfält till ett annat eller genom ny
terminologi uppstår förskjutningar i betydelser med implikationer för makt och identitet.
Fairclough ser på forskning både som frigörande och som inter- vention.41 Kritisk diskursanalys är således en form av intervention.
CDA sees itself not as dispassionate and objective social science, but as engaged and committed. It is a form of intervention in social practice and social relationships: many analysts are politically active against racism, or as feminists, or within the peace movement, and so forth. But CDA is not an exception to the normal objectivity of social science: social science is inherently tied into politics and the formulations of policy, as for instance Foucault´s (1971, 1979) work convincingly demonstrated. What is distinctive about CDA is both that it intervenes on the side of dominated and oppressed groups and against dominating groups, and that it openly declares the emancipatory interest that motivate it (Fairclough & Wodak 1997, p. 258-59).
Kritisk diskursanlys är frigörande i den mening att den är ideologikritisk, dvs. den kritiserar det sätt på vilket diskurser döljer maktförhållanden. Ideologi är för Fairclough (1992) en konstruktion av betydelser som bibehåller eller förändrar maktrelationer.
I shall understand ideologies to be significations/constructions of reality (the physical world, social relations, social identities) which are built into various dimensions of the forms/meanings of discursive practices, and which contribute to the production, reproduction or transformation of relations of domination. --- The ideologies embedded in discursive practices are most effective when they become naturalized, and achieve the status of common sense --- Where contrasting discursive practices are in use in a particular domain or institution, the likelihood is that contrast is ideological (Fairclough, 1992, s. 87-88).
Utbildning och dess innehåll kan således med Fairclough betraktas som en ideologisk strid mellan kontrasterande diskurser. Ett liknande synsätt finns hos Englund, som ser undervisning som ”ideologiförmedling” och som en ”formulerings och uttolkningskamp” (Englund, 1995b, s. 39), Deltagare i denna maktkamp är t.ex. stat, centrala och lokala skolmyndigheter, rektorer, lärarlag, enskilda lärare och elever.
41 Jfr. Burr, 1995.
Forskningens uppgift är bl.a. att blottlägga maktstrukturer. Elever är i hög grad utlämnade åt den mening av ämnet som erbjuds dem genom läraren. Även om denne har en teoretisk möjlighet att välja är denna frihet i praktiken begränsad. Ett av diskursanalysens mål är att blottlägga existerande maktrelationer och verka för en diskursiv förändring. Faircloughs begrepp hegemonisk kamp blir här användbart. Den hegemoniska kampen bidrar till att bibehålla eller förändra diskursordningen och maktrelationerna.
… discursive practice, the production, distribution, and consumption (including interpretation) of texts, is a facet of hegemonic struggle which contributes in varying degrees to the reproduction or transformation not only of the existing order of discourse (for example, through the ways prior texts and conventions are articulated in text production), but also through that of existing social and power relations (Fairclough, 1992, p. 93).
Jag kommer också att senare få bruk för det diskursteoretiska begreppet
flytande signifikant (Winther Jørgensen & Phillips (2000, s. 141) som
inte är hämtat från Fairclough. Det betyder att ett begrepp är öppet för olika innehåll.
Att en signifikant är flytande visar att en diskurs inte kunnat fixera dess betydelse entydigt utan att flera diskurser förenas i en strävan att erövra den.
I avhandlingen används diskurs som ett tankeredskap och analytiskt begrepp. Av tänkbara diskurser har jag valt ut tre för avhandlingen. De tre är forskardiskurs, myndighetsdiskurs och lärardiskurs inom språk- och kulturdidaktikens diskursordning. Tyngden i avhandlingen ligger på lärardiskurs och den ställs därför i förgrunden. Forskardiskurs och myndighetsdiskurs ska ses som den fond mot vilken lärardiskurs relateras.
Hur avgränsas då en diskurs, så att jag i avhandlingen kan legitimera urvalet till tre diskurser? Vid närmare betraktande är det i själva verket frågan om en mångfald diskurser. Jag gör således ett urval av möjliga diskurser. I enlighet med Winther Jørgensen & Phillips (2000) ser jag
diskurs som ett analytiskt begrepp, alltså en storhet som man som forskare lägger över verkligheten för att skapa en ram för sin under- sökning. Det betyder att frågan om avgränsning avgörs strategiskt i för- hållande till forskningens syfte, så att detta syfte bestämmer det ”av-
stånd” man intar till materialet och därmed vad som kan behandlas som en entydig betydelsefixering.--- Om man ser avgränsningen av diskurser som en analytisk operation, betyder det att man uppfattar diskurser som något man som forskare konstruerar snarare än något som man som redan finns avgränsat i verkligheten och som bara ska klarläggas (ibid., s. 137). Sammanfattningsvis är således Faircloughs diskursanalytiska modell den övergripande teoretiska och metodiska stomme som avhandlingen byggs upp på. Skälen till att CDA har valts som ram för avhandlingen är flera och har utvecklats ovan. För det första harmonierar den med min syn på förhållandet mellan språk och verklighet. Dessutom står den i överensstämmelse med min syn på forskningens uppgift. För det tredje erbjuder CDA en metodologisk helhetslösning, d.v.s. den är både en teori och en praktisk metod för analys.
Modellen är inte möjlig att tillämpa fullt ut på alla tre diskurserna och följs inte slaviskt, men den ska ses som riktlinjer efter vilka arbetet är upplagt. Det teoretiska och metodiska ramverket är en subjektiv tillämpning av Faircloughs teori som innehåller en förfinad begrepps- apparat. Ovan har jag redogjort för de utvalda begrepp som används i avhandlingen. Jag har tagit till mig en uppmaning från Winther Jørgensen & Phillips (2000) att förhålla mig fritt till Faircloughs modell och använda den som det passar mitt material. De tre olika nivåerna, text, diskursiv praktik och social praktik ges olika tyngdpunkt i genom- gången av de tre aktuella diskurserna. Så har jag heller inte gjort någon regelrätt textanalys. På textnivå har endast myndighetsdiskursen fått någon uppmärksamhet.
Faircloughs modell behöver också kompletteras med lämplig teori- bildning när lärardiskursens sociala praktik ska analyseras.42 Av detta skäl introducerar jag nedan några läroplansteoretiska begrepp.