Erik: ”Vi kan inte ödsla en massa krut på grädde”

Bakgrund

I intervjun med Erik framkommer att hans skola har mycket få fler- kulturella elever. Han berättar ingenting om sin egen bakgrund.

Interkulturell förståelse

Innan jag hinner påbörja intervjun, säger Erik att vad interkulturell förståelse är, det får jag tala om för honom. Av mitt brev vet han att det är det vi ska prata om. Han tillägger emellertid omgående att om han har fattat det rätt, är det frågan om hur andra människor tänker, snarare än hur de lever och att man lär sig att acceptera varandra. Att få elever att förstå hur andra människor lever, det tycker han inte är något större problem. Men problemet dyker upp när det gäller att få dem att fatta hur

andra tänker. Interkulturell förståelse, menar han, inte är något nytt utan snarare ett byte av beteckning på något man hållit på med tidigare.

I telefon säger han ett halvår efteråt att intervjun har gjort honom medveten om att han omedvetet har jobbat mot ökad interkulturell förståelse, utan att tänka på att det handlar om det. Han har inte funderat över begreppet tidigare. Varför han inte gjort det förklarar han med: ”Jag är väl trög”. Han tror inte att han är unik i det fallet.

Erik anser att interkulturell förståelse inte är något som hänger ihop med ett visst ämne. Han ser det som en vision, ett paraply, som svävar över allt och som varje ämne måste ”haka på”. Det handlar om elevernas inställning till andra människor i allmänhet och det har inte direkt med engelskan att göra.

Det handlar om att vi ger dem värderingar och det kan man inte ge dem bara på en lektionstimme, utan det är ett långsiktigt arbete. Det vi ger dem i skolan är bara en bit. Den större biten ger ju föräldrarna, samhället. Olika signaler från olika håll.

Kommunikation och interkulturell förståelse ser han som separata delar och de har olika dignitet. Om integrering mellan ämnets delar och viktningen mellan delarna är han tydlig:

Visst, interkulturell förståelse ska vi ha, men det är inte huvudmålet med engelskundervisningen. Huvudmålet måste vara att de lär sig att behärska språket så pass att de kan använda språket för kommunikation. Somliga elever har ju kolossalt svårt för det. Då kan vi inte ödsla en massa krut på grädde så att säga.

(U: Det menar du? Du ser det som grädde alltså?

Ja, när en del inte kan beställa något på en restaurang och förstå vad kyparen säger när han vill ha betalt. ---

Det är ändå en begränsad del av den traditionella språkundervisningen – överhuvudtaget språkundervisningen – visserligen står de här två bitarna, lärandet av kommunikativa färdigheter o.s.v., men jag bedömer inte i alla fall att det är 50 % mellan dem, utan kommunikativa färdigheter är det viktigaste. Sen har du det som ligger på toppen, det är att vi kan få inter- kulturell förståelse. Men först och främst måste de kunna kommunicera.

Han vill att elever ska förstå hur andra människor lever och vilka ”problem” man har i andra länder. Inom många religioner, t.ex. i arab- världen, tänker man på ”så oerhört främmande sätt jämfört med oss”, att även vuxna har mycket svårt att förstå det, trots att de är mer insatta än ungdomar.

Undervisning

Hur mycket vikt Erik lägger vid ett interkulturellt perspektiv beror helt på vilka klasser han har. Han framhåller att man visserligen kan komma åt ”problemen i viss utsträckning”, men det är en väsentlig skillnad mellan å ena sidan att sitta i ett tryggt klassrum och diskutera frågor i teorin och å andra sidan elevernas tankar om de rent praktiskt råkar ut för de aktuella situationerna. ”Det kommer vi inte åt så hemskt lätt”.

Erik kan tänka sig att det i invandrartäta områden finns behov av en arbetsplan för hur man inom ämnet engelska ska arbeta med inriktning mot interkulturell förståelse, men knappast att det skulle behövas på hans skola. I telefonintervjun förklarar och modifierar han sin utsaga vid en direkt fråga om just detta. Eleverna på hans skola:

får inte anledning att konfronteras med invandrarproblem som dyker upp. --- Man tänker igenom de värsta exemplaren. Det är de som visar upp verklig invandrarfientlighet. För att nå dem behövs det kanske en plan. När han blir ombedd av mig att förtydliga sin kommentar om ”att göra eleverna till fullfjädrade engelsmän” säger han:

Fullfjädrade engelsmän, det är självklart en överdrift från min sida.--- Det är en omöjlighet. Att få svenska elever att bete sig och tala som en engelsman

(U: Är det önskvärt att de ska tala som en engelsman?)

Nej det är inte nödvändigt. Det beror på om det kommer på bekostnad av någonting annat. Nej, det är inte det som är vårt mål.

(U: Vad är det som är vårt mål?)

Erik relaterar inte till en plan eller exemplifierar något arbetssätt för att utveckla en ökad förståelse. Han säger att ”det (interkulturell förståelse) kommer in” med jämna mellanrum, att han ”tar upp det” vid alla tillfällen som finns. Många gånger är det inget han planerar in, utan ”det kommer in” spontant i samband med läsning av texter då han kommenterar saker som händer i samhället. I språk överhuvudtaget stöter man på andra länder, andra människor, andra seder, och han anser det självklart att kommentera det jämt och ständigt.

De läser om Sydafrika och USA. I klassen har de lyssnat på ett inspelat drama av Gordimer om den gamla apartheidtiden. Det finns texter i böckerna där ungdomar uttalar sig, ”både färgade och icke- färgade”, vilka de diskuterat.

Han kan inte ge ett konkret exempel, en undervisningssituation eller text som visar på hur han arbetar med interkulturell förståelse.

Jag kommer inte ihåg… Det är ofta man nämner saker och ting. Jag har rest en hel del själv. Man tar väl ofta saker och ting som man själv har upplevt. Det är bättre än att ta det från en text. …Man tar naturligtvis upp skillnaden mellan svart och vitt. Jag kommer inte direkt ihåg hur diskussionerna har förlöpt.

Kommentar

Erik betraktar engelska som ett internationellt språk. Mitt intryck är att studiet av ”kultur” fokuseras på faktaförmedling om Storbritannien, USA och i viss mån den postkoloniala engelskspråkiga världen, men det är svårt att uttala sig för han ger knapphändiga upplysningar om vad han egentligen gör, d.v.s. hur hans undervisning gestaltas. Han ger dock klart uttryck för en åtskillnad mellan det kommunikativa målet och interkulturell förståelse. Det framgår tydligt att han ser delarna som motsatspar eller disparata. Det förra är huvudsaken för Erik och det senare är ”det som ligger på toppen, grädden”. Lärarens uppgift är att ge turistengelska. De krav som ställs på honom att eleverna ska lämna skolan med betyget godkänt gör att han premierar muntliga färdigheter. Innehållet i kommunikationen berör han inte, annat än att texterna ska vara ”spännande, roliga och positiva”. Han ger uttryck för att inter- kulturell förståelse är något som angår alla ämnen, men han arbetar inte ämnesövergripande och begreppet diskuteras inte som sådant med eller av kollegerna. Elevens ordförråd anser han sätter gränser för att i engelska arbeta mot målet. Erik säger att interkulturell förståelse är en

ny beteckning på något man arbetat med tidigare. Samtidigt framhåller han ”att förstå hur andra tänker” som något nytt i förhållande till ”att förstå hur andra lever”. Många elever har enligt Erik svårt att ta till sig alternativa tankesätt. Han talar ingenting om att eleverna ska lära sig förstå eller ifrågasätta sitt eget synsätt.

Erik säger att han inte ha reflekterat över begreppet interkulturell förståelse, men säger att han ändå arbetar mot detta mål. Erik talar om attityder och läraren som den goda förebilden. Läroboken får stå för tillämpningen, urval och uppläggning av ”kultur”. Han nämner vikten av samhörighet mellan människor på ett allmänt plan, men verkar inte arbeta för detta på en praktisk nivå, annars hade han kunnat ge exempel från sitt eget språkklassrum. Vad som är relevant kunskap för honom är för mig oklart och syftet med ”kulturstudier” är ”jobb och resande”. Det är därför svårt att uttala sig om hur han tänker om språk- och kulturdidaktik. Det syns inte vara frågor som han funderat över. Trots mina upprepade försök att få honom att berätta om hur han konkret arbetar får vi veta mycket lite om hans metodik och didaktiska för- hållningssätt till det interkulturella perspektivet. Han säger innan vi skiljs, att han hade funderat lite över vad vi skulle tala om, när han fick mitt brev före vårt möte.

Då fick man ju tänka efter.

(U: Vad tänkte du då när du fick det?)

E: I regel har jag blivit avbruten i mina tankar. Men det har kommit upp nån gång då och då: Käre vän, hur sysslar vi med interkulturell förståelse, vad krångligt. Men samtidigt har det varit rätt bra för att det har inneburit att man har fått spalta upp olika frågeställningar. Man har tänkt efter, vad gör jag här egentligen? Vad gör andra? Jag har inte bedrivit någon under- sökning på skolan alls, men ändå har man bearbetat frågeställningen litet grann. Så har jag jobbat.162

162 _{Har intervjun möjligen satt igång en tankeprocess, fördjupat hans reflektionen om den egna}

Slutsats

Det blir problem att relatera Eriks berättelse till nyare språk- och kulturdidaktiska teorier, såsom de refererats i kapitel 2. De senare utgår från att språkundervisning syftar till att utbilda en interkulturell språk- brukare. Interkulturell utbildning ingår inte i Eriks mål med språk- undervisning. Eriks tydliga ställningstagande för att skilja det kommunikativa och det interkulturella målet är i konflikt med den åbe- ropade teorin, som visar på en syntes av de två.

Vad Erik säger är motsägelsefyllt. Han synes inte ha inte reflekterat över kulturbegreppet och ett interkulturellt perspektiv på engelsk- undervisning. Däremot ger han uttryck för att förståelse för det annor- lunda på ett allmänt plan är viktigt för honom. Men kopplingen mellan ett interkulturellt perspektiv och hans egen undervisning i främmande språk finns inte. Erik har fullt upp med att ge sina elever trygghet och självförtroende samt lotsa dem mot betyget godkänd. När han i det upp- följande telefonsamtalet konfronteras med sin text och mina frågor om ett flertal kontradiktiska svar i den blir situationen smått besvärande för både honom och mig. Jag beklagar min bristande förmåga att skapa en god dialog i detta intervjusamtal.

Ovan har jag med hjälp av fyra intervjuer, försökt exemplifiera fyra lärares praktiska teori om ett interkulturellt perspektiv på sin engelsk- undervisning. Lärarna ger oss sina berättelser som delvis kan relateras till kultur- och språkdidaktisk teoribildning. De är sammansatta av många fragment och ingen av dem kan stoppas in i färdiga mönster.