I denna diskurs beskrivs ungdomar som kunniga, kreativa och ansvarstagande. Till skillnad från de två föregående diskurserna betraktas unga här som vuxnas jämli-kar. De är självständiga individer vars åsikter är väl värda att lyssna på. Ungdo-marna framställs här som aktiva handlande subjekt. Detta kan därför, menar jag, uppfattas som en diskurs som utmanar de två föregående i beskrivningarna av unga. Värt att notera är att det inom denna diskurs ofta handlar om lite äldre ungdomar.
Tech Group är en organisation skapad av ungdomar för ungdomar. Ett riksförbund för digitala medier och entreprenörskap, vars fysiska bas finns i Växjö. Man vill inspirera och locka unga idérika personer att gå samman för att satsa på sina idéer. (30).
På min fråga om vilka besökarna egentligen är – kanske av den konservativa sort som ibland i hårda ordalag kan fördöma andra människors sätt att leva och vara – så konstaterar hon att så inte är fallet. – Det är både feminister och småbarnspappor som klagar och det som de har gemensamt är att de är unga. (36).
Det kom alla sorters ungdomar och alla hade de synpunkter på vad de tyckte skulle finnas i deras hyllor. (46).
Av de ovan beskrivna grupperna är det i första hand IKT-intresserade som syns inom denna diskurs. Många av utsagorna om kompetenta ungdomar handlar om bruket av datorer, internet och sociala medier. Som det första citatet nedan visar handlar det om att ungdomar idag är uppväxta med denna typ av teknik och därför är kunniga på området, till skillnad från de vuxna som måste lära sig att använda tekniken på rätt sätt. Unga betraktas således som kompetenta i relation till de vux-na och det antas att de allra flesta ungdomar kan mycket om just digital teknik.
Dagens unga vuxna (i vårt samhälle) är till stor del födda direkt in i den digitala tekniken. Den är för många (men inte alla) en självklarhet, ett givet landskap där man rör sig hemtamt. (50). Satsningen rymmer en konferensturné och ett digert informationsmaterial i tryck och på nätet för att sprida kunskap om de ungas mediekompetens. (57).
Till denna diskurs vill jag även foga de positiva utsagor om elever och förortsbor där de omnämns som ambitiösa och engagerade (se kapitlen Elever respektive Förortsbor). Oftast beskrivs dessa egenskaper i samband med skoluppgifter. Det är alltså i egenskap av elever som ungdomarna beskrivs i positiva ordalag och de kategoriseras således som kompetenta i relation till skolans normer. Ett nyttoideal framträder här och man kan läsa in att bibliotekens primära uppgift handlar om utbildning. När de unga ägnar sig åt studier uppfattas de som goda användare. Ett flertal undersökningar har visat på liknande resultat, det vill säga att relationen
mellan ungdomar och bibliotek förblir oproblematisk så länge ungdomarna ägnar sig åt studier och läsning.60
[...] gymnasieungdomar är en stor användargrupp, de kommer till folkbiblioteken med sina skoluppgifter och de använder flitigt datorerna [...]. (3).
– Vi [biblioteket] ses som ”kompisar” till några av de mest engagerade unga i området som kommer förbi på biblioteket och pluggar, läser en tidskrift och träffar studiekompisar här. Det påverkar stämningen. Det blir coolt också för de yngre att vara på biblioteket – för att plugga och göra läxor. (65).
Ett antal av utsagorna som kan hänföras till diskursen om de kompetenta ungdo-marna handlar om att unga bör vara med i planeringsarbetet av bibliotekens ung-domsverksamhet. Denna åsikt framförs både på ett retoriskt plan och som konkre-ta exempel på hur sådan verksamhet fungerat. Alla verkar vara överens om att det är de unga själva som besitter kunskapen om vad de som användargrupp efterfrå-gar. Syftet med att de unga får inflytande över biblioteksverksamheten är att locka fler till biblioteken. I denna diskurs kan man alltså se hur man inom biblioteken försöker anpassa sig efter ungdomarnas önskemål, intressen och behov istället för som i de föregående diskurserna där ungdomarna i första hand förväntas anpassa sig efter biblioteken. Tydligt i dessa utsagor är att ungdomar och vuxna beskrivs som två åtskilda grupper med olika uppfattningar och föreställningar om vad ett bibliotek ska vara och hur det ska se ut.
Det ger oss ett utmärkt tillfälle att låta ungdomar i området bestämma vilken typ av biblioteks-service de skulle vilja ha (i motsats till vad bibliotekarierna skulle vilja!). (1).
Verksamhet för ungdomar måste skapas tillsammans med ungdomar, inte för ungdomar. [...] Det blir ofta de vuxnas föreställningar om vad ungdomar vill ha som styr arbetet, och trots aldrig så goda intentioner kan det bli fel. (3).
En referensgrupp av arvoderade ungdomskonsulter i åldern 13–19 år har deltagit under hela planerings- och byggtiden. De har lagt sig i alltifrån färg på linoleummattor till inköp och vil-ka verksamheter som biblioteket svil-ka rymma. Och när ungdomarna själva får bestämma blir det grönt och turkosblått på golvet istället för snällare och sobrare café au lait, som arkitekten planerade. (14).
Rydsjö och Elf presenterar i kunskapsöversikten Studier av barn- och ungdoms-bibliotek en modell som används för att analysera nivåer av delaktighet i projekt med barn och unga. Enligt modellen kan man kategorisera de ungas inflytande i åtta nivåer, från att de vuxna låtsas lyssna till ungdomarna (nivå 1) till att de unga själva initierar projekten (nivå 8). Sett till mitt källmaterial förefaller merparten av planeringsprojekten där unga deltar falla under nivå 6 som innebär att de vuxna
60
initierat arbetet men att beslutsfattandet delas mellan de vuxna och ungdomarna.61
Så även om ungdomarna inom denna diskurs beskrivs som handlande framställs deras agerande i de flesta fall som en reaktion på de vuxnas initiativ. Som synes i citaten ovan är det inte ungdomarna själva som i första hand är de aktiva subjekten utan biblioteken som förmedlar dessa verksamheter. Man ska ”låta” ungdomarna vara med och de ”får bestämma”. De unga blir alltså tillåtna att delta och blir giv-na makt, de tar den inte själva. Det är således de vuxgiv-na som sätter upp villkoren för ungdomarnas deltagande genom att de avgör om, när och hur ungdomarna be-traktas som tillräckligt kompetenta att delta i planeringen av ungdomsverksamheten.
Kreativitet och aktivitet är två begrepp som ofta återkommer inom denna diskurs, inte sällan i samband med att ungdomar ska lockas till biblioteken. Upp-fattningen att ungdomar har behov av att uttrycka sig kreativt har även påvisats i andra studier om synen på ungdomar inom biblioteksvärlden.62 I utsagorna be-skrivs dessa aktiviteter som odelat positiva och framstår som något alla ungdomar efterfrågar. I detta sammanhang det alltså återigen de vuxna som talar om vad ungdomar behöver och vill ha.
Program är en nödvändighet, det måste hända något hela tiden. Detta vittnar alla bibliotek med en aktiv ungdomsverksamhet om. Poetry slam, novelltävlingar, låtskrivande, serieteck-nande och annat som innebär egen aktivitet är intressant. (3).
Ungdomsbiblioteket vänder sig främst till unga i åldern 13–19 år och har öppet lite längre om kvällarna än vad det övriga biblioteket har. Det är en populär mötesplats som verkligen lyck-ats få ungdomarna att hitta till biblioteket. Det geografi ska läget kan vara en bidragande fak-tor, en annan att det ofta händer saker och ting i lokalerna – allt från stickcafé, Ståupp, skriv- och låtskrivarverkstäder, filmvisningar, författarträffar, tecknarskola etc. (53).
Som synes i citaten ovan är det inte ungdomarna själva som är de aktiva subjekten utan biblioteken som förmedlar dessa verksamheter. Några utsagor som beskriver kreativa ungdomar som handlande subjekt finns dock.
Många av de unga som använder sig av internet lägger även ut egna texter och bilder på web-ben. (17).
- Det är ganska olika ungdomar som lämnar in saker, men de flesta är väldigt seriösa i sitt skapande. Det har jag upplevt som ganska frapperande. (18).
Det är ett snyggt magasin som är en fröjd att läsa. Tidskriften innehåller krönikor, noveller, dikter och tankar av unga människor mellan 14–21 år. (54).
Även inom denna diskurs finns det skillnader i hur grupperna killar och tjejer framställs. Dels handlar det om att man mellan raderna i utsagorna om tjejernas hjälpbehov vid datoranvändning kan se att killarna uppfattas som kunniga på
61 Rydsjö, K. & Elf, A.C. (2007), Studier av barn- och ungdomsbibliotek, s. 48 f.
62
rådet. Det beskrivs hur biblioteken anpassar datorspelsinköp med mera för att även locka tjejer, vilket innebär att killarna redan använder och har kunskaper på detta område. Med samma resonemang kan man också tänka sig att flickor uppfat-tas som kompetenta när det gäller läsning av skönlitteratur. Pojkarna beskrivs vara i behov av stöd och läsfrämjande åtgärder medan tjejerna inte nämns. Det kan tolkas som att flickorna är normen som pojkarnas läsning jämförs mot. Men man kan även hitta ett mer explicita uttryck för uppfattningen om könens olikheter inom denna diskurs. I detta fall handlar det om en uttryckt förvåning över att även killar skriver skönlitterära texter. Det verkar som om lusten och förmågan att ut-trycka tankar och känslor i skrift förknippas med unga tjejer.
– Jag vet inte varför det är så få killar som gillar att skriva. Men hemma i klassen är vi faktiskt flera killar som skriver. (40).
Hur ser könsfördelningen ut – är det mest flickor som skriver? Har du fått några fördomar på skam vad gäller det inskickade materialet? – Flickorna dominerar, men det finns många
skri-vande pojkar också. Det är en fördom som kommit på skam: att unga pojkar sällan skriver dikter. (54).
Diskursen om de kompetenta ungdomarna beskriver vid ett första påseende unga som vuxnas jämlikar vars åsikter och kunskaper är värda att lyssna på och ta till sig. Ungdomarna framställs som kunniga, framförallt inom områden som ny tek-nik och sociala medier, kreativa verksamheter och studier. Det handlar alltså om att vara kunnig på rätt slags områden och att använda dessa kunskaper på de sätt som man vid biblioteken föredrar för att det ska uppfattas som positivt. Här fram-träder således normer som handlar om att unga är intresserade av ovanstående områden. Ungdomar som varken uppskattar eller intresserar sig för dylika aktivi-teter eller inte utför dem på det sätt biblioteken önskar riskerar att betraktas som stödbehövande eller problematiska (se resonemangen i föregående kapitel). De unga uppfattas inom denna diskurs som en resurs bibliotekarierna kan ha nytta av då det kommer till planering av ungdomsverksamhet. Här framträder ett skenbart användarperspektiv menar jag. Vid ett första påseende förefaller ungdomarna ha bestämmanderätt. Men vid närläsning kan man se att det är biblioteken som sätter upp ramarna för hur deltagandet ska gå till och vad de unga får besluta om. Stude-rar man utsagorna närmare kan man också se att ungdomarna till övervägande del beskrivs av de vuxna. De får alltså inte själva komma till tals. Det är således de vuxna som definierar ungdomarna som kompetenta och tillskriver dem en mer jämlik status än i de föregående diskurserna.