Som nämndes i kapitlet Centrala begrepp är ett återkommande tema inom Laclau och Mouffes diskursteori kampen om ordens betydelser, vilket de benämner anta-gonism. Målet med kampen är att fixera orden vid en viss betydelse, det vill säga
att uppnå hegemoni. I de bibliotekstidskrifter jag undersökt har jag funnit flera parallella diskurser om användargruppen ungdomar. Dessa diskurser samexisterar således och kämpar om att få tolkningsföreträde över den flytande signifikanten ungdom. Därför kan det vara intressant att studera hur de ovan beskrivna diskur-serna relaterar till varandra och om det finns en eller flera som har övertag när det gäller inflytandet över hur ungdomar definieras. Detta är vad jag avser analysera nedan.
Det tydligaste gemensamma draget hos de beskrivna diskurserna är att den flytande signifikanten ungdom skapas i relation till termen vuxen. Genom att jäm-föra ungdom mot en tänkt vuxenhet kategoriseras de unga som problematiska, stödbehövande eller kompetenta. Vuxenhet är alltså norm och det är just genom att definiera vad ungdomar inte är, det vill säga vuxna, som deras identitet formas.63
Ett annat gemensamt drag som förenar två av diskurserna, närmare bestämt diskursen om de stödbehövande respektive problematiska ungdomarna, är att be-greppet utveckling är centralt. Att vara ung är detsamma som att vara på väg att bli vuxen. Ungdomarna är i en förändringsfas och rör sig mot att bli vuxna ansvarsta-gande samhällsmedborgare. De ska med andra ord socialiseras vilket implicerar en passivitet från ungdomarnas sida.64 I detta ligger också en förväntan på att de unga ska gå en specifik väg mot vuxenheten. Det finns således föreställningar om vad som är den normala utvecklingslinjen alla unga följer för att mogna. De unga be-traktas alltså inom dessa diskurser som blivande snarare än vardande och de vuxna måste stötta och vara förebilder för ungdomarna för att de ska följa rätt väg mot vuxenhet. De som inte rättar sig efter de givna mönstren riskerar att bli uppfattade som avvikande och ibland även som problematiska.65
I diskursen om de kompetenta ungdomarna uppfattas däremot de unga som vardande, de är aktiva subjekt vars åsikter är värda att lyssna på. Denna diskurs kan således betraktas som en antagonist till de föregående två. Samtidigt kan man se att ungdomarna själva sällan kommer till tals i texterna. Det är de vuxna som definierar ungdomarna vilket man kan betrakta som gemensamt för samtliga dis-kurser som jag funnit i materialet. I bibliotekstidskrifterna är det alltså vuxenvärl-den som definierar både ungdomarna och deras behov. Det råder således en makt-obalans då de vuxna har tolkningsföreträde före ungdomarna. Detta verkar dock inte vara något specifikt för just användargruppen ungdomar. Båda paren Hede-mark och Hedman respektive Aagesson och Nordström fann i sina magisterupp-satser att det går att se en över- respektive underordning mellan bibliotekarierna och användarna i diskurserna om dessa. Biblioteksbesökarna blir för det mesta
63
Wyn, J. & White, R. (1997), Rethinking youth, s. 11 f.
64
Lesko, N. (2001), Act Your Age!, s. 192 ff; Wyn, J. & White, R. (1997), Rethinking youth, s. 21 f.
65 Lundgren, A. S. (2010), ”Om man jämför så är jag rätt gammal”, s. 156 ff; Närvänen, A-L. (2009), ”Ålder. livslopp, åldersordning”, s. 25 f.
omtalade av skribenterna istället för att själva höras och de beskrivs inte sällan som hjälpbehövande.66
De tre diskurserna förefaller alltså ha ett antal gemensamma beröringspunkter när det handlar om hur unga ska definieras. Men det finns även prov på antago-nism mellan diskurserna där de kämpar om att fylla den flytande signifikanten ungdom med olika associationer och betydelser. Ett exempel är hur gruppen killar som i olika hög grad förekommer i alla diskurser får olika innebörd beroende på vilken diskurs som definierar elementet. I diskursen om de stödbehövande ung-domarna betraktas killar varande i behov av hjälp från vuxenvärlden, framförallt handlar det om läsfrämjande. I diskursen om de problematiska ungdomarna be-traktas gruppen som stökig och bråkig och i behov av vuxna som sätter gränser. I diskursen om de kompetenta ungdomarna betraktas killar däremot som kunniga och aktiva subjekt. Detta är bara ett exempel på hur den flytande signifikanten ungdom och de element som sammankopplas med denna laddas med olika bety-delser beroende på vilken diskurs som för tillfället definierar begreppet. Om ung-domar betraktas som osjälvständiga och hjälpbehövande, som stökiga problem-makare eller som självständiga och kompetenta subjekt beror på vilken diskurs som för stunden är den dominerande och de tre diskurserna har för tillfället låst fast de olika betydelserna.
Samtidigt kan man ifrågasätta om diskurserna verkligen är antagonistiska då de verkar samexistera snarare än konkurrera med varandra. Men eftersom fram-ställningarna av ungdomarna trots allt skiljer sig åt på en rad punkter tolkar jag det som att det pågår en diskursiv kamp om hur gruppen ungdomar ska definieras. Dock är det viktigt att komma ihåg diskursernas inneboende föränderlighet. De utmanas och omförhandlas ständigt i kampen om att upprätta hegemoni vilket bland annat märks genom den antagonism som finns inom var och en av de tre diskurserna. Den flytande signifikanten ungdom är alltså inte tydligt fastställd inom någon av dem. Det pågår ständiga förhandlingar om vilken betydelse be-greppet ungdom ska bära i bibliotekssammanhang.
Frekvensen av de tre diskurserna upplever jag vara relativt jämnt fördelad i ma-terialet med en liten övervikt för diskursen om de stödbehövande ungdomarna. Därför uppfattar jag det som att ingen av dem för tillfället är på väg mot att uppnå hegemoni.
Summering
En kort sammanfattning av kapitlen ovan ger vid handen att det finns flera diskur-ser som kämpar om tolkningsföreträde över den flytande signifikanten ungdom. I det empiriska materialet har jag funnit tre diskurser eller sätt att tala om ungdo-mar. Den första kallar jag diskursen om de stödbehövande ungdomarna där det
66Aagesson, J. & Nordström, A. (2008), Elev, lintott eller bara barn?, s. 52; Hedemark, Å. & Hedman, J. (2002) Vad sägs om användare?, s. 40 f.
främsta kännetecknet är att unga beskrivs som varande i behov av hjälp från vux-envärlden för att kunna utvecklas som individer och samhällsmedborgare. Normer som här framträder handlar om vad en god medborgare är, vilket förefaller vara en (samhälls)engagerad, läsande person med gott självförtroende. Nästföljande diskurs benämner jag diskursen om de problematiska ungdomarna. De unga för-knippas här med stök och oroligheter på biblioteken vilket förklaras bero på att ungdomar är bråkiga och att biblioteken har för lite resurser för att kunna hantera användargruppen. Här kan man se att ungdomar jämförs med en normativ använ-dare som alltså är allt vad ungdomarna inte är, det vill säga lugn och stillsam med ett tydligt informationsbehov och mål med sitt biblioteksbesök. Den tredje diskur-sen betecknar jag diskurdiskur-sen om de kompetenta ungdomarna i vilken de unga be-skrivs som kreativa och kunniga, främst när det handlar om digital teknik, skolar-beten och skapande verksamhet varvid den normativa ungdomen kan antas vara en individ som lever upp till dessa ideal.
De normer som framträder inom diskurserna hjälper till att skapa en bild av hur den normale ungdomen väntas uppföra sig på biblioteken. Beroende på om de unga förväntas vara stödbehövande, stökiga, eller kompetenta kan man anta att de bemöts med olika strategier från bibliotekarierna. Som diskuterades ovan förefal-ler de unga ha närmare till att kategoriseras i vissa diskurser utifrån uppfattad grupptillhörighet. En något äldre kille skulle därför exempelvis kunna tänkas ligga närmare diskursen om de kompetenta ungdomarna än en yngre tjej, beroende på sammanhanget. Samtidigt kan man se att ungdomarna jämförs med och uppfattas som annorlunda än den normala (vuxna) användaren. Detta är något som jag kommer diskutera vidare i följande kapitel.