Under denna rubrik är min avsikt att diskutera vad diskurserna och de normer des-sa bär på kan tänkas berätta om de undersökta tidskrifternas bilder av användar-gruppen ungdomar. Jag kommer att jämföra och relatera mina resultat till bland annat de
85
master- och magisteruppsatser jag presenterade under kapitlet Tidigare forskning i inledningsavsnittet.
Danielsson och Degerth fann i undersökningen Skämtlekar och Elvis Presley-skivor - ett sätt att få kontakt med ungdomar (2005) fyra diskurser om användar-gruppen ungdomar som dominerat i Biblioteksbladet under olika perioder åren 1916−2005. Jag menar att det går att finna spår av samtliga fyra diskurser i min undersökning. I den tidigaste som Danielsson och Degerth förlagt mellan åren 1916−1949 och kallar för den fostrande diskursen betraktas bibliotekets roll i för-hållande till ungdomar främst vara uppfostrande. Dels i relation till litteraturen, ungdomarna måste läras att föredra ”rätt” slags böcker, och dels i relation till samhället då biblioteken har som uppgift att fostra goda medborgare. Här anser jag att man kan dra tydliga paralleller till den diskurs jag kallat för de stödbehö-vande ungdomarna som i mångt och mycket handlar just om läsning och fostran av goda samhällsmedborgare. Även i dag är det tydligt att läsning av skönlitteratur betraktas som något odelat positivt. Samma tendenser fann Markus Svensson i sin magisteruppsats om hur ungdomar beskrivs i examensarbeten framlagda vid Bib-liotekshögskolan i Borås åren 1972−2002. I de tidigaste arbetena från början av 1970-talet till mitten av 1980-talet fann han att ungdomarna ofta framställs som problematiska i relation till den normale vuxna användaren och att de är i behov av fostran för att mogna som människor.86 Att ungdomar är i behov av uppfostran för att utvecklas som individer verkar alltså vara en relativt vanlig bild inom bibli-otekssfären.
Den värderande syn på litteratur som Danielsson och Degerth fann i den fost-rande diskursen kan man också se i mitt material. Dock inte i relation till litteratu-ren i första hand då jag funnit få utsagor som talar om kvalitetslitteratur. Värde-ringarna kommer istället till uttryck när det handlar tv- och datorspel där det pågår en diskussion om huruvida biblioteken bör tillhandahålla dylika medier för utlån. De som anser att biblioteken inte bör göra detta menar att ungdomar istället ska uppmuntras till att läsa tryckt litteratur. Biblioteken ska enligt dessa utsagor inte vara en plats där man bara ”hänger” utan särskilda (läs nyttiga) aktiviteter.
Jämförelser går att göra med den bokliga diskurs som Åse Hedemark beskri-ver i avhandlingen Det föreställda folkbiblioteket (2009) där hon undersöker sy-nen på folkbibliotek i biblioteksdebatter i svenska medier åren 1970−2006. Inom den bokliga diskursen ligger tonvikten på läsning, bibliotekens främsta uppgift bör vara att förmedla kvalitetslitteratur till användarna. Ungdomar är en grupp som framhålls som extra viktig att satsa på. Biblioteken bör vara en motvikt mot andra ”sämre” fritidsaktiviteter som de unga kan tänkas ägna sig åt, exempelvis konsum-tion av populärkultur.87 Detta är något som syns tydligt i diskurserna jag valt att
86 Svensson, M. (2009), Ungdomsbegreppet i examensarbeten, s. 61.
87
kalla för de stödbehövande respektive de kompetenta ungdomarna där de unga beskrivs vara i behov av vägledning för att (vilja) välja ”rätt” slags fritidssysslor, det vill säga de som anordnas på biblioteken. Ungdomarna betraktas alltså som oförmögna att på egen hand avgöra vilka behov de har när det handlar om biblioteksaktiviteter.
Nästföljande diskurs i Danielsson och Degerths uppsats kallar de för den ny-modiga diskursen och den förläggs till åren 1951−1967. Här är en framträdande uppfattning att biblioteken bör anpassa sin verksamhet efter ungdomarnas intres-sen, även om de unga själva inte tillfrågas om vad de önskar. Det förefaller finnas en stor öppenhet för ny teknik och nya medier vilket antas tilltala unga. Det hand-lar alltså om att locka ungdomarna till biblioteken genom att utöka utbudet och anordna programverksamhet vilket gör det lätt att dra paralleller till mitt undersök-ta material. Både i diskursen om de stödbehövande ungdomarna och i diskursen om de kompetenta ungdomarna kan man se att unga måste just lockas till bibliote-ken genom att det tas in nya medier och anordnas aktiviteter utöver den ordinarie verksamheten. Biblioteken i sig verkar således inte vara tillräckligt attraktiva för ungdomarna, mer måste till för att de ska komma. Här framträder en bild där ung-dom är detsamma som att vara aktiv och kreativ samt ha intresse för nya tekniska innovationer. Samtidigt verkar de unga uppfattas som en målgrupp som en svår att nå för biblioteken vilket är ett resultat liknande vad Sundström fann i sin studie.88
Men det finns som ovan nämnt i min undersökning en motsatt inställning där textförfattarna hävdar att ungdomar föredrar traditionella bibliotek med böcker och läsning i fokus. Det verkar enligt Rydsjö och Elfs kunskapsöversikt över barn- och ungdomsbibliotek som att ”sanningen” ligger någonstans mittemellan dessa poler. Vissa ungdomar föredrar läsning medan andra ungdomar lockas till biblio-teken om dessa erbjuder ett varierat medieutbud och många kringverksamheter.89
Detta visar på de problem som uppstår när en så diversifierad användargrupp som ungdomar betraktas som homogen. När användargruppen framställs på detta sätt riskerar många andra grupper av unga att uteslutas då de inte passar in i bibliote-kens bild av ungdomar.
Danielsson och Degerths tredje diskurs och tillika tidsperiod kallar de för den uppsökande diskursen, 1967−1988. Tydligt framträdande inom denna diskurs är att man måste lyssna på och anpassa sig efter ungdomarna för att locka dem att besöka biblioteken. Även Svensson fann inställningen att man måste lyssna på ungdomarnas önskemål och behov i de examensarbeten han undersökt. Framför-allt förekommer denna typ av utsagor under perioden 1985−1995.90 En tydlig jäm-förelse går att göra med vad jag benämnt diskursen om de kompetenta ungdomar-na. Ett stort antal utsagor talar här om att unga bör få inflytande över biblioteks-verksamheten om fler ska vilja komma dit. Danielsson och Degerth finner inom
88
Sundström, E. (2009), Ungdomar på bibliotek, passim.
89 Rydsjö, K. & Elf, A.C. (2007), Studier av barn- och ungdomsbibliotek, s. 156 ff.
90
den uppsökande diskursen en kritik mot att bibliotekarierna inte känner till ung-domskulturen. Jag uppfattar att det är samma diskussion går igen i mitt källmate-rial där bibliotekarier antas ha för dåliga kunskaper om ny teknik i allmänhet och dator- och tv-spel i synnerhet. Bilden av ungdomar så som de framställs här hand-lar alltså om att de har andra kunskaper än vuxna, de är kompetenta på områden som vuxna inte behärskar i samma utsträckning. Med denna syn konstrueras alltså unga som annorlunda i jämförelse med de vuxna.
Den sista av Danielsson och Degerths diskurser som tidsmässigt ligger när-mast min undersökningsperiod benämner de unga-vuxna diskursen (1995−2002).91
Inom denna diskurs handlar det i första hand om äldre ungdomar. En tydlig åt-skillnad görs mellan barn och ungdomar vilket enligt Danielsson och Degerth inte var fallet i de tidigare diskurserna. Detta är något som inte går att spåra i mitt källmaterial. Visserligen talas det i diskursen om de kompetenta ungdomarna i första hand om lite äldre personer. Men det går inte att se den tydliga uppdelning mellan barn och ungdomar som Danielsson och Degerth påvisar i sitt material. Den i min studie rika förekomsten av begreppsparet barn och ungdomar kan tolkas som att ungdomar i första hand betraktas som annorlunda än vuxna. Det är i jäm-förelse med äldre personer snarare än med de yngre barnen som ungdomarna bil-dar en enhetlig grupp. Det verkar som om jag funnit fler texter än Danielsson och Degerth som handlar om yngre tonåringar vilket skulle kunna motsäga deras resul-tat att denna målgrupp är bortglömd inom bibliotekssfären.
Något som däremot verkar vara gemensamt för den unga-vuxna diskursen och vad jag valt att kalla diskursen om de kompetenta ungdomarna är att de unga upp-fattas som en resurs biblioteken kan använda sig av vid utformandet av ungdoms-verksamhet. Viljan att få ungdomar delaktiga i planeringsprojekt verkar vara något som ligger i tiden. Rydsjö och Elf fann ett antal exempel på projekt av denna typ under 2000-talet. Enligt dem är det viktigt att man på biblioteken inledningsvis definierar vilka ungdomar man vill nå, annars riskerar arbetet att bli alldeles för spretigt.92 Även här framhålls alltså vikten av att inte betrakta gruppen ungdomar som enhetlig utan se mångfalden bland unga.
Ett tema inom Danielsson och Degerths unga-vuxna diskurs är att man inom biblioteken förefaller vara mer självkritiska än tidigare. I utsagorna reflekteras det över bibliotekens roll när problem uppstår istället för att som inom föregående diskurser i första hand kritisera ungdomarna. Enligt min undersökning förekom-mer båda dessa förhållningssätt idag även om det utifrån antalet utsagor förefaller vara vanligare att betrakta ungdomarna eller samhället i stort som upphov till pro-blemen snarare än biblioteken.
91 Mellan åren 1988−1995 fann uppsatsförfattarna inga artiklar om ungdomar.
92
Danielsson och Degerth finner att det pågår en diskussion om huruvida biblio-teken främst bör ägna sig åt traditionella biblioteksuppgifter eller vara mer utav en modern informationscentral där olika samhällsinriktade verksamheter ska samsas. Detta förefaller utifrån mitt källmaterial vara en diskussion som fortfarande är aktuell. Vad som är bibliotekets huvuduppgift verkar således vara en ständigt på-gående debatt. Även här går det att dra paralleller till Hedemarks avhandling och den diskussion hon för om motsättningen mellan den ovan nämnda bokliga dis-kursen och vad hon kallar den informationsförmedlande disdis-kursen. Den senare handlar om att biblioteken i första hand ska tillhandahålla information oavsett medieformat. Ny teknik är något som omfamnas och användarens lärande och personliga utveckling står i centrum.93 Samma motsättning går alltså att finna i min undersökning där diskussionerna om vad ungdomarna helst vill ha, böcker eller datorer, är heta.
Genom att jämföra de diskurser jag funnit i Biblioteksbladet och Bibliotek i samhälle åren 2005−2010 med bland annat de diskurser som Danielsson och De-gerth fann i sin studie har jag kunnat konstatera att biblioteksfältets syn på ung-domar inte verkar ha förändrats särskilt mycket sedan början av 1900-talet. Det finns en tydlig motsättning mellan uppfattningen att ungdomarna bör rätta sig efter biblioteken och vad de anser är ”god” kultur och en syn som anammar tanken att biblioteken bör lyssna på och anpassa sig efter ungdomarnas önskemål. Det går alltså att finna delar av Danielsson och Degerths samtliga diskurser i mitt källma-terial och samma frågor verkar fortfarande vara aktuella. Detta visar att diskurser inte är väl avgränsade storheter, de existerar samtidigt och kämpar om tolknings-företräde, påverkar och påverkas av varandra. Även om samhället har genomgått en enorm förändring och vi idag har tillgång till en mängd nya medier och tekni-ska lösningar som inte fanns för hundra år sedan förefaller relationen mellan ung-domar och bibliotek vara relativt stabil. Unga beskrivs som en problematisk mål-grupp som är svår för biblioteken att nå. En skillnad verkar dock vara vad Svens-son påvisar, nämligen att man över tid kan se att biblioteken alltmer betraktar ungdomar som en heterogen grupp med skilda förutsättningar, behov och önskemål.94
Något som är tydligt i diskurserna är att ungdomarna används som argument i diskussionerna om bibliotekens uppdrag och utformande. Genom att hävda att unga människor vill ha tillgång till den senaste tekniken och många kreativa akti-viteter legitimerar textförfattarna ståndpunkten att biblioteken behöver förnyas och utvidga sin verksamhet till att bli mer av kultur- och informationscenter. Motstån-darna till dessa åsikter hävdar däremot att unga föredrar lugna bibliotek där man i stillhet kan försjunka i en god bok eller förkovra sig inom något intressant ämnes-område. I få av de utsagor jag undersökt får ungdomarna själva komma till tals.
93 Hedemark, Å. (2009), Det föreställda folkbiblioteket, s. 151 ff.
94
Dessa diskussioner handlar alltså inte i första hand om ungdomarna utan om bibli-oteken. En liknande slutsats drar Hedemark och Hedman i sin undersökning där de konstaterar att få av de artiklar i bibliotekstidskrifterna som de undersökt handlar om användarna i första hand95. Bibliotekstidskrifterna förefaller ha ett ovanifrån-perspektiv där användarna, i detta fall ungdomar, beskrivs och kategoriseras av de verksamma inom fältet.
95
Slutdiskussion
Syftet med denna uppsats har varit att undersöka vilka diskurser om användar-gruppen ungdomar som kan identifieras i tidskrifterna Biblioteksbladet och Biblio-tek i samhälle åren 2005−2010. Jag har arbetat utifrån frågeställningarna: Hur ka-tegoriseras ungdomar i de undersökta tidskrifterna? Vad karaktäriserar de skilda grupperingarna? Vad berättar diskurserna om de undersökta tidskrifternas syn på ungdomar?Kan man utläsa något av de normer som kommer till uttryck i diskurserna? För att undersöka detta började jag med att studera hur olika grupper av ung-domar konstrueras genom vissa återkommande ordval och tematiseringar i källma-terialet. Här fann jag att ungdomar på gruppnivå framförallt kategoriseras utifrån de fyra identiteterna elever, IKT-intresserade, genus samt förortsbor. Dessa grup-peringar bär på skilda associationer. Elementet elev förknippas med läsovilja och stökigheter, men också med ambitioner. I sammanhanget IKT-intresse framställs ungdomarna som kompetenta, men även som varande i behov av stöd från de vuxna. När ungdomarna kategoriseras utifrån könstillhörighet beskrivs killar som aktiva och i behov av läsfrämjande insatser. Gruppen tjejer nämns mer sällan och de framställs ofta som hjälpbehövande när det handlar om teknik då de inte för-väntas ha något större intresse av sådana aktiviteter. Ungdomar som kopplas samman med storstädernas förorter framställs för det mesta som stökiga och i be-hov av stöd från vuxenvärlden. Några undantag där de beskrivs som engagerade förekommer dock.
Utifrån dessa grupperingar med medföljande element och teman identifierade jag tre diskurser om ungdomar i tidskrifterna. Jag valde att kalla dem diskursen om de stödbehövande ungdomarna, diskursen om de problematiska ungdomarna samt diskursen om de kompetenta ungdomarna. Inom diskursen om de stödbehö-vande ungdomarna uppfattas de unga ha ett stort behov av stöttning från vuxen-världen. De äldre generationerna måste hjälpa de yngre att utvecklas både som individer och medborgare. I diskursen om de problematiska ungdomarna förknip-pas de unga med bråk och stök på biblioteken. Även här måste vuxenvärlden gripa in och stävja oroligheterna genom att uppfostra ungdomarna och se till att de har lämpliga fritidsaktiviteter. Inom diskursen om de kompetenta ungdomarna fram-står de unga som kunniga och kreativa. De uppfattas ha ett stort intresse för ny teknik och skapande verksamheter samt vara studiemotiverade. Inom denna diskurs beskrivs ungdomarna som självständiga subjekt i högre utsträckning än i
de föregående diskurserna där de oftare framställs som objekt. Men som vi kunde se är det även här de vuxna som ytterst sätter ramarna för vilket handlingsutrymme ungdomarna får på biblioteken.
Som beskrevs i kapitlet Diskursanalys och social konstruktivism betraktar man inom diskursanalysen språket som konstituerande. Det är genom att språkligt benämna ting, företeelser och individer som vi kan reflektera över dem. På så sätt medverkar språket till att skapa vår omvärld så som vi uppfattar den. Orden be-skriver således inte enbart utan medverkar även till att göra vår verklighet. Om man utgår från detta betyder det att andra människors benämningar av oss påver-kar våra identiteter. Diskurserna skapar och avgör därmed våra handlingsmöjlig-heter genom att ge oss tillträde till vissa sätt att vara och agera samtidigt som vi utestängs från andra.96 Hur ungdomar blir beskrivna inom de olika diskurserna kan därmed antas få följder i biblioteksvardagen. En i mitt tycke intressant fråga att diskutera är därför vad de olika diskurserna kan tänkas få för konsekvenser i den praktiska biblioteksverksverksamheten.
Innan vi går vidare kan det dock återigen vara på sin plats att poängtera att ingen av diskurserna finns helt renodlad i materialet. I diskussionen nedan om konsekvenserna kan därför uppfattningarna om ungdomar framstå som mer endi-mensionella än vad de i verkligheten är.
I diskursen om de stödbehövande ungdomarna ligger tyngdpunkten på vad ungdomarna ska bli. Utveckling är det centrala och de unga förväntas följa givna mönster på vägen mot att bli vuxna ansvarstagande medborgare. De betraktas allt-så som ännu-inte-vuxna och därmed mindre kompetenta. I fokus är kunskaper och förmågor som bedöms vara viktiga för framtiden varmed ungdomarnas erfarenhe-ter och intressen här och nu riskerar att förbises. Det är de vuxna bibliotekarierna som vet vad unga vill ha eller åtminstone borde vilja ha. Ungdomarna riskerar alltså att uppfattas som oförmögna att ta egna beslut om vad de vill ägna sin fritid åt. De fråntas möjligheten att själva välja om och vad de vill läsa eller göra på biblioteken. Risken är således att de ungas förmåga att välja och ta ansvar för sina aktiviteter undergrävs. Om krutet på detta sätt läggs på ungdomarnas kunskaper och prestationer kan det medföra att biblioteken blir uppfattade som utbildningsin-stitutioner av de unga. Därmed är det mindre troligt att de väljer att besöka dem på sin fritid. Inom denna diskurs kan man därför tänka sig att biblioteken alltmer blir till en pedagogisk institution och att bibliotekariernas yrkesroll närmar sig lära-rens. Detta går att länka till att (folk)biblioteken idag i allt högre utsträckning kopplas samma med formellt lärande och utbildning, istället för som tidigare, med informellt lärande utifrån den enskildes privata intressen.97
96
Winther Jørgensen, M. & Phillips, L. (2000), Diskursanalys som teori och metod, s. 15 f, 150.
97 Hansson, J. (2005), Det lokala folkbiblioteket, passim.; Hedemark, Å. (2009), Det föreställda
Ytterligare ett problem med denna diskurs är, enligt mig, hur killar och tjejer framställs. Pojkar beskrivs som läsovilliga medan tjejer beskrivs som okunniga när det handlar om teknik, framförallt datorer och tv-spel. Denna dikotoma in-ställning riskerar att cementera uppfattningar om könens olikheter. Dessutom ris-kerar biblioteken att osynliggöra de unga som inte passar in i dessa beskrivningar. Läsovilliga flickor och pojkar som är ointresserade av teknik riskerar att hamna utanför bibliotekariernas synfält när verksamheten ska planeras. Därutöver anser jag det vara problematiskt att pojkarnas läsovilja beskrivs vara ett institutionellt problem medan flickornas svårigheter tolkas som individuella brister. I denna kon-text blir det därför tjejerna själva som behöver förändra sig, underförstått att de som individer väljer och agerar fel. Killarnas egenskaper däremot betraktas som självklara, det är biblioteken som behöver ändra sina rutiner för att locka dem.
Diskursen om de problematiska ungdomarna handlar i första hand om svårig-heterna i relationen mellan biblioteken och ungdomarna. Det fokuseras mycket på hur man ska komma tillrätta med de stökigheter som användargruppen ungdomar innebär. Inom denna diskurs kan man se att det i första hand är ungdomarna som uppfattas vara upphov till problemen. Ansvaret för svårigheterna läggs alltså på denna användargrupp vilket kan leda till att man inom biblioteken missar att kri-tiskt granska sin egen roll i konflikten. Ungdomarna är stökiga och det kan biblio-tekarierna inte göra mycket åt annat än genom att försöka stävja bråken. Att även sociala och samhälleliga problem anges som förklaring till stökigheterna i sam-band med ungdomar förstärker misstanken om att man vid biblioteken i första hand ser till andra orsaker den egna än organisationens del i konflikten. Självklart måste alla respektera de regler som finns på biblioteken men en uppenbar risk med denna diskurs är att ungdomar som kollektiv ensidigt uppfattas som problematiska, vilket kan få konsekvenser för hur de blir bemötta av bibliotekarierna. Väntar man