Diskurser

Av avhandlingens empiri framgår att det pågår förhandlingar om hur erfaren- heter av mäns våld mot kvinnor i nära relationer ska förstås, samt om vad mäns våld mot kvinnor i nära relationer är och vad det inte är. För att förstå dessa förhandlingar har jag använt mig av konstruktivistiska perspektiv och begrepp, däribland diskursbegreppet. Detta begrepp beskrivs inledningsvis. Därefter närmar jag mig den specifika svenska kontexten och beskriver de dis- kurser, antaganden och normer som kan tänkas vara av betydelse för hur mäns våld mot kvinnor i nära relationer uppfattas. I det avsnittet beskrivs även begreppet förhandlingsutrymme som åskådliggör hur förståelsen av kon- kreta våldshandlingar kan omförhandlas.

Konstruktivistiska perspektiv och begrepp utgår kortfattat från att männi- skor i social interaktion skapar och återskapar mer eller mindre gemensamma antaganden om olika företeelser (Berger & Luckman 1998). Dessa antaganden om världen delas av de flesta, vilket gör att de uppfattas som sanna. Antagan- dena påverkar hur vi tolkar, förstår och talar om olika fenomen. Konstruktiv-

istiska perspektiv utgår således från att vi, genom dessa processer, konstruerar vår uppfattning om omvärlden.

Ett centralt begrepp inom konstruktivistiska perspektiv är diskurs. I av- handlingen har jag främst tagit intryck av Faircloughs definition av diskursbe- greppet. Fairclough (1993) definierar diskurs som ett sätt att tala som ger be- tydelse åt erfarenheter utifrån ett bestämt perspektiv. Tanken är att diskurser förmedlar de antaganden, normer och föreställningar som påverkar hur vi för- står olika fenomen. Diskurser tillhandahåller tolkningsramar genom vilka vi betraktar omvärlden. Dessa möjliggör vissa, och begränsar andra, förståelser av ett fenomen. Diskurser bidrar således till att konstruera vår uppfattning om omvärlden, och begränsar våra tankar, våra uttryck och våra handlingar (Foucault 2008).

Vid tolkningen av ett fenomen kan det finnas olika konkurrerande diskurser som står till förfogande, och som tillhandahåller olika tolkningsramar för hur fenomenet kan förstås (Fairclough 1993). Diskurserna är dock inte lika bety- delsefulla, utan vissa av dem har större genomslagskraft än andra. Dessa dis- kurser kan beskrivas som dominerande. Enligt Fairclough (1993) kan diskur- ser vara ideologiska, i den mening att de konstruerar betydelser som bidrar till att upprätthålla eller förändra ojämlika maktrelationer. Vissa diskurser kan bidra till att producera och reproducera ojämlikhet genom att de möjliggör förståelser som gynnar överordnade gruppers intressen, och begränsar andra förståelser. Andra konkurrerande diskurser kan bidra till att motverka ojäm- likhet genom att de möjliggör förståelser som gynnar underordnade gruppers intressen.

Den svenska kontexten

I feministisk forskning uppmärksammas olika dominerande diskurser, anta- ganden, ideal och normer som kan antas ha betydelse för hur mäns våld mot kvinnor i nära relationer betraktas och hanteras i Sverige.

Flera forskare har uppmärksammat en dominerande jämställdhetsdiskurs

som möjliggör förståelser av Sverige, svensk kultur, svenskhet samt etniska kvinnor och män som jämställda (De los Reyes 2002; Towns 2010; Wendt 2012). I Sverige har jämställdhet kommit att betraktas som en självklar del av den nationella självbilden, och normen är jämställdhet mellan heterosexuella kvinnor och män (Nilsson & Lövkrona 2015; Wendt 2012). Denna jämställd-

het antas prägla etniska svenskar och skilja dem från andra kulturella grupper. Den jämställde svenske mannen konstrueras i kontrast till den kvinnoför- tryckande icke-etniskt svenske mannen (Gottzén & Jonsson 2012; Towns 2010).

Vidare har uppmärksammats att etniskt svenska kvinnor antas vara själv- ständiga och jämställda män. Enligt Enander (2010) finns det en vida spridd uppfattning om att våldsutsatta kvinnor ska gå vid första slaget, och inte be- höva utstå våld från en man. Enander menar att dessa antaganden riskerar att få till konsekvens att kvinnor, som inte lämnat mannen vid första våldstill- fället eller som återvänt till mannen, betraktas som avvikare från normer för en jämställd svensk femininitet. De avviker eftersom de anses ha ”tillåtit sig” att bli utsatta för våld, vilket kvinnor i Sverige inte förväntas göra (Enander 2010). ”Tillåtit” eftersom de inte lämnat trots att de borde ha vetat att ett slag följs av flera, och trots de till synes goda förutsättningar som finns att få stöd i Sverige. Enligt Enander kan ”misslyckandet” att leva upp till jämställdhetside- alet följas av en genusrelaterad skam som får våldsutsatta kvinnor att skäm- mas för sin egen underordning. I det här fallet för att de blivit misshandlade och inte lämnat tidigare utan ”tillåtit” våldet att pågå. En skam Enander be- skriver som ”battered shame” (Enander 2010, s 26). I skammen finns en känsla av att ha ett ansvar, inte nödvändigtvis för våldet utan för att ha fort- satt relationen trots våldet. Problemet med kvinnans våldsutsatthet görs på så sätt till hennes egen. Det är någonting ”fel” på kvinnan, annars skulle hon inte ha tillåtit våldet.

Towns (2010) menar att gränsdragningen mellan svenskhet och andra kul- turer i fråga om jämställdhet är instabil:

Att svenskars värderingar så otvivelaktigt skulle kunna likställas med jäm- ställdhet, till skillnad från Andras värderingar, utsätts kontinuerligt för ut- maningar. Etniskt svenska mäns förtryck av kvinnor kan utgöra en sådan utmaning, en avvikelse från antagandena om den svenska kulturens effekter som måste hanteras och förklaras för att kulturtesen ska fortsätta hålla. (Towns 2010, s 51-52)

Etniskt svenska mäns våld mot kvinnor riskerar således att utmana antagandet om den jämställda svenskheten. Towns (2010) menar att dessa mäns våld för- klaras genom det kulturella isärhållandets praktik. Denna pågående tolk-

ningsprocess upprätthåller gränsdragningen mellan en jämställd svenskhet och kvinnoförtryckande Andra kulturer, och således också antagandet om den jämställda svenska kulturen. Det kulturella isärhållandets praktik verkar, en- ligt Towns, när män som utövar våld mot kvinnor i nära relationer utesluts från ”svensk kultur” genom att våldet tillskrivs andra faktorer som antas ute- sluta de jämställda värderingarna. Exempelvis invandrarbakgrund, missbruks- problematik, arbetarklass eller psykisk ohälsa.

Dessa antaganden om de våldsutövande avvikande Andra förmedlas av vad som kan beskrivas som en avvikelsediskurs om mäns våld mot kvinnor, som en del forskare uppmärksammat (Mellberg 2004; Westerstrand 2010). Denna diskurs möjliggör förståelser av våldet som en avvikelse från ”normala” olik- könade relationer och våldets aktörer som avvikare från ”normaliteten” i nå- got avseende (Westerstrand 2010). Den förmedlar antaganden om våldsutö- vande män som avvikare från ”vanliga” män. ”Avvikelserna”, i form av ex- empelvis våld under barndomen, fattigdom, arbetslöshet, psykisk sjukdom, alkoholmissbruk och migration, antas förklara mäns våldsutövning (Hearn 1998; Lundgren et al. 2001). Den avvikande våldsutövande mannen konstrue- ras som en motpol till den vanlige mannen som inte utövar våld (Lundgren 2011).

Diskursen förmedlar även antaganden om våldsutsatta kvinnor som avvi- kande i något avseende (Burman 2007; Kolfjord 2004; Mellberg 2004; Wendt Höjer 2002). Enligt dessa antaganden är det inte ”normala” kvinnor som ut- sätts för våld, utan ekonomiskt utsatta kvinnor, invandrade kvinnor, kvinnor med missbruksproblematik, svaga kvinnor eller kvinnor som provocerar fram våldet. Detta menar Kolfjord (2004) får till konsekvens att den strukturella våldsproblematiken individualiseras, och att våldsutsatta kvinnor patologise- ras. Sådana antaganden om misshandlade kvinnor reducerar, enligt Agevall (2012), våldsutsatta kvinnor till vissa specifika, framförallt negativa, egen- skaper och karaktärsdrag. Det medför en risk att våldsutsatta kvinnor varken kan eller vill identifiera sig med denna erfarenhet (Agevall 2012).

Dessa två diskurser bidrar tillsammans till att konstruera mäns våld mot kvinnor i nära relationer som ett undantag, en anomali i det i övrigt ”jäm- ställda” svenska samhället. Detta bidrar i sin tur, menar Wendt (2012), till att föreställningen om det jämställda Sverige upprätthålls. När mäns våld mot kvinnor i nära relationer tillskrivs de Andra, avgränsas det från majoritetskul-

turen och det som betraktas som det normala. Våldet blir en fråga som berör de Andra, och framstår inte som ett seriöst politiskt problem i jämställda Sve- rige (Wendt 2012). De ovan beskrivna diskurserna kan utifrån Fairclough (1993) beskrivas som dominerande ideologiska diskurser.

Den feministiska våldsforskningen har även diskuterat vad som kan beskri- vas som andra dominerande diskurser och antaganden, som antas ha betydelse för hur mäns våld mot kvinnor i nära relationer betraktas och hanteras i Sve- rige. Jeffner (1998) och Berg (1999) uppmärksammar exempelvis antaganden om heterosexuell samvaro och våldtäkt, och Agevall (2012) en diskurs om heterosexuell tvåsamhet. Dessa antaganden och diskurser kommer jag att återkomma till i resultatkapitlen. Jag vill dock redan här beskriva Jeffners be- grepp förhandlingsutrymme, då jag använder det i analysen av hur männens våld mot kvinnorna uppfattades.

I sin avhandling om ungdomars förståelse av våldtäkt använder Jeffner (1998) begreppet förhandlingsutrymme för att beskriva ett utrymme mellan ungdomars förståelse av sex och våldtäkt inom vilket en förhandling pågår om huruvida en händelse är att betrakta som sex eller våldtäkt. Med hjälp av be- greppet visar Jeffner hur en händelse som på ett principiellt plan förstås som våldtäkt, kan omtolkas till sex på ett konkret plan. På en principiell nivå för- stod ungdomarna i Jeffners studie våldtäkt som allt som sker efter det att tje- jen har sagt nej. Jeffner visar hur denna förståelse av våldtäkt kunde förändras på en konkret nivå med hjälp av olika redskap för omförhandling, så kallade omständigheter. De omständigheter Jeffner beskriver, som möjliggjorde denna omförhandling, handlar om sättet att säga nej, ”kärlekens” betydelse, alko- holpåverkan, föreställningar om ”horan”, ”avvikande” killar och konsekven- ser för tjejen. För ungdomarnas förståelse av våldtäkt fick dessa omständig- heter till konsekvens att våldtäkt var att förstå som allt som sker efter det att tjejen sagt nej om: hon sagt nej på rätt sätt, om tjejen inte är kär i killen, om varken tjejen eller killen varit för alkoholpåverkade, om inte tjejen kan tolkas som en hora, om inte killen kan tolkas som ”normal” och om tjejen mår väl- digt dåligt efteråt. Enligt Jeffner konstituerar dessa omständigheter ett för- handlingsutrymme mellan vad ungdomar tolkar som våldtäkt och som bra sex. Jeffner menar att det därmed inte är möjligt att ange någon precis skilje- linje mellan vad som skall tolkas som våldtäkt och vad som skall tolkas som bra sex, utan vad som är att betrakta som vad blir upp till förhandling. Jeffner

tolkar omständigheterna som uttryck för köns- och sexualitetsnormer, som ökar killars handlingsutrymme och minskar tjejers handlingsutrymme inom ramen för heterosexuell samvaro.