En beslutandeprocess

Enstaka eller återkommande tankar

Alla intervjudeltagare berättar att de någon gång tänkt tanken om polisanmä- lan när de försökte ta sig ur männens våld. För de kvinnor som inte polisan- mälde handlade det vanligtvis om en hastig tanke i stunden, som de senare av- visade. Det kunde handla om att någon annan förde polisanmälan på tal eller att de själva tänkte att de kunde polisanmäla i samband med att de började tolka våldet i termer av brott. De kvinnor som polisanmälde berättar om mer återkommande tankar på polisanmälan. Det handlade vanligtvis om en längre tids överväganden under pågående våld efter separationen. Under denna tid förde de ett inre resonemang och övervägde olika handlingsalternativ för att hantera en våldsam situation, som med tiden framstod som alltmer ohållbar (jfr Agevall 2012). Inledningsvis avvaktade de med polisanmälan och hoppa- des att männen skulle upphöra med våldet mot dem. Kvinnorna förmedlar att de betraktade polisanmälan som ett stort steg som kunde få omfattande kon- sekvenser för deras eget eller för andras liv.

I likhet med vad som framkommit i Agevalls (2012) och Grøvdals (2011) studier polisanmälde kvinnorna som regel inte det första våldstillfället, utan utstod mycket våld innan de väl polisanmälde. För varje brott som polisan- mäldes fanns åtskilligt våld som inte polisanmälts. Ett undantag är Daniela som, vid sin första polisanmälan, polisanmälde efter separationen när mannen slog henne för första gången. Inledningsvis försökte kvinnorna få männen att upphöra med våldet på andra sätt än genom polisanmälan, vilket också var fallet i Grøvdals (2011) studie. De använde sig av taktiker som fick mindre omfattande konsekvenser för de inblandade, än vad en polisanmälan hade fått. Det handlade till stor del om att försöka förhindra männen från att ha direktkontakt med dem. Exempelvis genom att inte lämna hemmet, att gömma sig hos bekanta, att ignorera mannens kontaktförsök, att kommunicera med mannen genom vänner och anhöriga, att be någon annan tala mannen tillrätta eller att ha någon med sig när de lämnade hemmet.

De här försöken att komma ur våldet fungerade dock inte, utan männen fortsatte utsätta kvinnorna för våld. Kvinnorna beskriver en växande vanmakt och ett desperat behov av hjälp (jfr Davies et al. 2007). Polisanmälan kom alltmer att framstå som den sista och enda utvägen för att komma ur våld. En

del av dem talar om en slags insikt om att de måste polisanmäla. Denna av- vaktan med polisanmälan, försöken att hantera våldet på egen hand eller med informellt stöd samt insikten om polisanmälan som den enda utvägen illustre- ras nedan med ett citat ur Ronjas berättelse. Som tidigare beskrivits utsatte mannen henne för upprepade trakasserier, hot och förföljelser efter separat- ionen, innan hon polisanmälde. I citatet reflekterar Ronja över hur det kom sig att hon polisanmälde vid just den tidpunkten.

Ronja Det var nog för att det hade hänt så mycket under de här åren. Otroligt, otroligt mycket bara under de här åren. Och att jag till slut insåg, som jag sa nyss, att jag kommer aldrig att kunna få gå ens en promenad, jag kommer aldrig att kunna gå ut och handla, eller gå på bio, eller vad som helst. Eller ens kunna få vara ifred i min egen bostad, utan att han ska göra någonting. Utan att dra in polisen. Jag kommer aldrig att få vara ifred.

Mari Det var en insikt?

Ronja Ja. Jag hade provat så många gånger att få vara ifred. Att vara pedagogisk, att vara bestämd, att hålla min linje, men, det gick aldrig. Vi hade försökt, jag hade pratat med en präst, jag hade pratat med brottsofferjouren. Jag hade bett kompisar, hans kom- pisar, mina kompisar, men det hjälpte ingenting. Så till slut så in- såg jag nog att jag måste någon gång.

Ronja polisanmälde mannens våld och ansökte om kontaktförbud. De här re- sultaten – avvaktan med polisanmälan, inledande försök att hantera våldet själv eller med informellt stöd samt en insikt om polisanmälan som en sista ut- väg – överensstämmer väl med vad som framkommit i andra studier. Agevall (2012) och Grøvdal (2011) har beskrivit polisanmälan som en sista utväg när andra alternativ uttömts. I likhet med resultaten från denna studie beskriver Liang m.fl. (2005) en hjälpsökandeprocess för våldsutsatta kvinnor, inom vil- ken kvinnor inledningsvis försöker hantera våldet på egen hand, för att däref- ter söka informellt stöd hos familj och vänner, innan de söker formellt stöd från exempelvis det straffrättsliga systemet.

Sammanvägning

Det framstår som att kvinnorna ställde sig olika frågor om polisanmälans konsekvenser när de övervägde polisanmälan. En första fråga handlade om det straffrättsliga systemet kunde bidra till frigörelsen från våld. Exempelvis ge- nom att tillhandahålla skydd eller rättslig upprättelse. När Selma, 32 år vid intervjun, övervägde polisanmälan hade expojkvännen upphört med våldet mot henne. Hon berättar att det hon hade behov av vid den tidpunkten var att bearbeta våldserfarenheterna för att ta sig vidare i livet. Hon såg inte att en polisanmälan hade kunnat vara till hjälp med det.

Jag kommer inte att få ut någonting av det, kände jag. Det skadar mer för mig. Det jag behövde då det var att bearbeta mitt, att bara ta mig ur det. (Selma)

Selma övervägde alltså polisanmälan som medel för att uppnå målet att komma ur våld, och tycks ha funnit att medlet skulle motverka målet.

En andra fråga handlade om vad en polisanmälan kunde leda till utöver själva utfallet av rättsprocessen. Det framstår som att kvinnorna gjorde en be- dömning av förväntade bieffekter eller konsekvenser i övrigt av en polisanmä- lan. Det handlade exempelvis om förväntningar om hur rättsprocessen skulle upplevas eller hur andra skulle förhålla sig till en polisanmälan. Skulle mannen acceptera polisanmälan, vilja hämnas eller försöka förmå kvinnan att avbryta sin medverkan? Hur skulle omgivningen betrakta kvinnan om de fick veta att hon utsatts för våld? För Rebecka, 34 år vid intervjun, handlade det främst om hur omgivningen skulle betrakta henne om våldet blev känt och vilka kon- sekvenser det i sin tur skulle få för hennes liv. Hon berättar att hon förväntade sig att omgivningens förtroende för henne skulle påverkas negativt om det blev känt att hon utsatts för våld, i samband med en polisanmälan. Vilket hon i sin tur förväntade sig skulle medföra att hon förlorade sitt arbete och sina vänner.

Rebecka Samtidigt som att jag visste att om jag skulle anmäla det här, eller om det skulle bli någonting utav det, så skulle allting komma ut, och då skulle jag behöva ändra hela mitt liv, nästan, kände jag. Då skulle allting vara förstört.

Rebecka Alltså, hur folk skulle se på mig. Hur skulle jag kunna jobba med friskvård om människor fick reda på att jag… eller jobba med människor överhuvudtaget, om andra omkring skulle veta att jag hade varit i ett sådant förhållande? Hur skulle någon kunna känna någon tilltro till mig om jag varit i en relation där jag har tillåtit någon att göra det den har gjort?

Som synes ovan så vägde Selma och Rebecka samman båda frågorna, så som en del andra kvinnor också gjorde. Det vill säga, om rättssystemet kunde bidra till deras frigörelse från våld, och om de var värt de (negativa) konsekvenser en polisanmälan i övrigt kunde föra med sig. Vissa kvinnor bedömde att möj- ligheterna var goda att de skulle erhålla rättssystemets skydd eller att männen skulle dömas, och att denna möjlighet övervägde förväntade negativa konse- kvenser, exempelvis i form av att våldet blev känt. Andra kvinnor bedömde att möjligheten att de skulle få kontaktförbud eller att männen skulle dömas var begränsad, och att denna begränsade möjlighet inte övervägde de förväntade negativa konsekvenserna i form av exempelvis en påfrestande rättsprocess eller risken för repressalier. I Bellas berättelse förekommer vad som framstår som en sådan sammanvägning av de förväntade konsekvenserna av en polisanmä- lan. Bella, 33 år vid intervjuerna, förmedlar att hon tänkte att möjligheten var begränsad att en polisanmälan skulle vara till hjälp för henne, och hänvisar till att hon inte kunde bevisa sambons våld mot henne. Vidare berättar hon att hon tänkte att en polisanmälan utgjorde en risk för henne och hennes närstå- ende. Detta eftersom hon förväntade sig att sambons reaktion på hennes poli- sanmälan skulle vara våldsam, samt att det straffrättsliga systemet inte skulle skydda henne om ärendet lades ned.

Det hade gjort fler illa, kanske, mer stjälpt än hjälpt mig själv. Jag hade bli- vit utsatt för hans reaktion och förmodligen hade ingenting hänt hos poli- sen. (Bella)

Beslutet om polisanmälan föregicks således av en sammanvägning. I denna vägde kvinnorna samman utsikterna för att det straffrättsliga systemet skulle vara till hjälp för dem i deras frigörelse från våld, med de förväntade bieffek- terna av att denna hjälp tillkallades. Sammanvägningen kan även beskrivas som en konsekvensanalys i vilken olika handlingsalternativ och dess förmo-

dade konsekvenser analyserades. Den sammanvägning som här beskrivits har likheter med den förhandling om säkerhet som Lewis m.fl. (2000) menar att våldsutsatta kvinnor är upptagna av. Båda inkluderar en bedömning av om kvinnan ska använda sig av det straffrättsliga systemet för att skydda sig från våld och vilka konsekvenser det kan få. Den här sammanvägningen har även likheter med det rationella val som beskrivits i andra studier där vinster med polisanmälan vägs mot kostnader (Akers & Kaukinen 2009; Johnson 2007; Novisky & Peralta 2015). Beslutet om polisanmälan framstår dock i den här avhandlingen som mer komplext än en sammanvägning av fördelar och nack- delar med polisanmälan, vilket jag kommer att återkomma till i kapitlets av- slutning.