Sex, inte våldtäkt

En del intervjudeltagare berättar om svårigheter med hur de skulle förstå det sexuella våld männen utsatte dem för. Enligt dem var männen ofta delaktiga i tolkningsarbetet och förmedlade tolkningar om att det sexuella våldet i själva verket utgjorde sex, och därmed ömsesidiga och godtagbara handlingar.

Intervjudeltagarna beskriver hur deras partners utsatte dem för olika sexu- ella handlingar mot deras uttryckta vilja. Det handlade exempelvis om att männen på olika sätt tvingade till sig samlag. Antingen genom fysiskt våld el- ler genom att söka övertala kvinnorna tills de gav upp och inte längre orkade hävda sina gränser. Det handlade även om att männen under sexuellt um- gänge, som inledningsvis var ömsesidigt, slog, höll fast, penetrerade hårdhänt eller på annat sätt förnedrade kvinnorna mot deras vilja. För en intervjudelta- gare handlade det även om att sambon utförde sexuella handlingar hon tidi- gare avböjt, när hon var för berusad för att göra motstånd. För en annan in- tervjudeltagare handlade det också om att mannen vid ett tillfälle sålde hennes kropp till en annan man. Männen utsatte således kvinnorna för sexuellt våld som ofta utgjorde brottsliga handlingar. Trots det, framgår att det var möjligt att omförhandla det sexuella våldet till sex, och därmed till mer eller mindre godtagbara handlingar.

11 _{Rubrikerna i kapitlet hänvisar till kvinnornas beskrivningar av hur männens våld mot dem betrak-}

Kvinnornas viljeuttryck är närvarande i deras berättelser om männens sexu- ella våld mot dem. De berättar att de på olika sätt förmedlat att de inte ville. Exempelvis genom att säga nej, gråta, dra sig undan eller skjuta bort männen. Av berättelserna framgår att deras viljeyttring tillskrivs betydelse för hur den aktuella företeelsen skulle betraktas. Ett nej antas markera gränsen mellan sex och sexuellt våld. Den här synen på gränsen mellan sex och sexuellt våld över- ensstämmer med hur ungdomarna i Jeffners (1998) studie definierade våldtäkt på ett principiellt plan – som allt som sker efter det att tjejen sagt nej. I sin av- handling om straffrättsligt skydd mot sexuella övergrepp visar Andersson (2004) hur en betoning av brottsoffrets viljeyttring medför att dennes kropp konstrueras som öppen och gränslös, samt dennes sexualitet som passiv och tillgänglig. Detta lägger enligt Andersson (2004) ett ansvar på den våldsutsatta att uttrycka sin (o)vilja och att agera för att förhindra sexuella övergrepp. Att kvinnorna fann det påkallat att berätta för mig att de förmedlat till männen att de inte ville, kan tolkas som att de förhöll sig till antaganden om (kvinnors) kroppar och sexualitet som tillgängliga fram till dess att de protesterade. Det inkluderar att de förhöll sig till att de skulle ha ett ansvar att uttrycka sin (o)vilja för att förhindra sexuellt våld. De sa nej. Därmed tog de ett ansvar för att förhindra att männen utsatte dem för sexuellt våld, och därmed var inte deras kroppar och sexualitet tillgängliga för männen, utan händelsen ifråga var att betrakta som sexuellt våld.

Samtidigt framgår att ett nej inte alltid ansågs räcka till som gränsmarkering mellan vad som betraktades som sex och som sexuellt våld. I berättelserna om männens sexuella våld gör intervjudeltagarna en typ av markeringar som uppmärksammar att det var möjligt att tolka våldet som sex, och därmed som frivilliga och ömsesidiga handlingar, även om de sagt eller visat att de inte ville. Dessa markeringar kallas här normalitetsmarkeringar då de markerar att handlingarna kunde uppfattas som inom ramen för det som betraktas som det ”normala” och legitima i samhället – som sex – till skillnad från det som be- traktas som det ”extrema” och det illegitima – som sexuellt våld, inklusive våldtäkt.

Parrelationen

En första normalitetsmarkering i berättelserna är en hänvisning till parrelat- ionen. Det handlar om att kvinnor och män som ingår en parrelation förvän-

tas (vilja) ha sex med varandra. Med det följer en förväntan om sexuell till- gänglighet inom ramen för parrelationen. I en del kvinnors berättelser tar sig detta uttryck i att de gör en åtskillnad mellan männens sexuella våld mot dem före, respektive efter separationen. Det sexuella våldet efter separationen defi- nierar de som våldtäkt, medan det sexuella våldet före separationen framstår som mer svårdefinierat. Nedan beskrivs hur normalitetsmarkeringen om par- relationen tar sig uttryck i Magdalenas berättelse. När Magdalena, 37 år vid intervjun, berättar om mannens sexuella våld mot henne före separationen be- nämner hon det inte som sexuellt våld utan talar om att mannen inte kunde ta ett nej. När jag frågade henne om mannen någon gång var våldsam sexuellt svarade hon:

Inte under vår relation. Alltså, det var ju inte så att man sa nej, det gick ju inte. Det är också envetet. Det går inte att säga nej till honom, därför att han ger sig inte. Han håller på tills man ger upp. (Magdalena)

Efter att Magdalena avböjt en sexuell invit från mannen fortsatte han ta sexu- ella initiativ till dess att hon gav upp sitt motstånd. Att Magdalena slutade säga nej var möjligt att tolka som ett medgivande till sex. Som att hon gav med sig eller ställde upp på sex. När Magdalena talar om mannens sexuella våld efter separationen som våldtäkt framhåller hon betydelsen av sin viljeytt- ring för att företeelsen var en våldtäkt – hon sa nej och då borde han ha re- spekterat det.

Det klassar jag som våldtäkter, faktiskt. Därför att det inte är så att man har gått med på det, utan har man sagt nej så borde han backa i det läget. (Magdalena)

Magdalena berättar således att mannen varken före eller efter separationen re- spekterade hennes nej till sex. När hon förtydligar vad det är som gör att hon definierar det senare som våldtäkt, men inte det förstnämnda, så hänvisar hon till att de då hade separerat och flyttat isär.

På något sätt borde han ha sett att vi hade separerat. Och han kom mer upp till mig, vi bodde ju inte ihop. Nej, jag tyckte det var mycket större övertramp. (Magdalena)

Magdalena förmedlar att innebörden av ett nej till sex som inte respekteras, är kopplat till parrelationens status. Om det sker efter separationen när parterna flyttat isär, utgör det en våldtäkt. Om det sker när parrelationen fortgår, utgör det sex. I likhet med Magdalena hänvisar Frida, 45 år vid intervjun, till parre- lationens status när hon berättar att det var lättare att definiera mannens sex- uella våld mot henne efter separationen som våldtäkt. Samtidigt uttrycker hon att våldtäkten efter separationen kunde ha betraktats som sex av det straff- rättsliga systemet om hon polisanmält det. Detta med hänvisning till att hon och mannen tidigare haft en parrelation, och hon således tidigare velat ha, och hade haft, sex med honom.

Det är ju svårt när man också har haft en relation med den personen, vad räknas som våldtäkt? (Frida)

Enligt det här synsättet skulle Frida ha gett ett samtycke till sex när hon inled- de parrelationen till mannen. Ett samtycke som inte återkallades av en avslu- tad parrelation och separation eller ett uttryckt nej till sex.

Intervjudeltagarna förmedlar således att männens sexuella våld mot dem kunde tolkas som sex efter att de visat att de inte ville, genom en hänvisning till att de hade eller hade haft en parrelation med männen. Jag menar att denna tolkning kan ha gjorts möjlig av en diskurs om heterosexuell tvåsamhet, som förmedlar könade antaganden om heterosexuell tvåsamhet. Könade på så sätt att de innehåller olika antaganden om kvinnor och män. I deras avhand- lingar om ungdomars syn på sex respektive våldtäkt synliggör Berg (1999) och Jeffner (1998) en könsojämlikhet som den ”normala”, icke våldsamma, heterosexuella tvåsamheten rymmer. Berg (1999) och Jeffner (1998) menar att föreställningar om heterosexuell tvåsamhet bygger på antaganden om könen som olika, dikotoma och komplementära – kvinnan och mannen förväntas vara varandras motsatser och komplettera varandra. Inom den heterosexuella tvåsamheten, menar Berg (1999), förväntas kvinnor vara omsorgsmässigt och sexuellt tillgängliga för män, vilket inkluderar att vara snälla, bry sig om och ställa upp för sin partner (jfr Jónasdóttir 2003). Enligt Berg (1999) konstrue- ras heterosexuell samvaro kring en sexualisering av denna förväntade olikhet. Män förväntas ta initiativ och vara pådrivande till sex, och kvinnor invänta och respondera.

Dessa antaganden om heterosexuell tvåsamhet kan beskrivas som, av dis- kurser tillhandahållna, tolkningsramar som kan ha bidragit till att männens sexuella våld tolkades som sex, och inte våldtäkt (jfr Berg 1999). Intervjudel- tagarna förmedlar antaganden om att de som kvinnor förväntas vara sexuellt tillgängliga för män inom ramen för parrelationen (och efteråt sett till Fridas berättelse), och tillgodose mäns sexuella behov genom att ”ställa upp” på sex. Att som kvinna ”ge efter” för övertalning och press om sex kan då tolkas som ett sätt att tillmötesgå, ta hand om och att ställa upp för sin partner. Det blir ett feminint kodat sätt att göra heterosexuell tvåsamhet. När kvinnornas erfa- renheter av sexuellt våld tolkas utifrån antaganden om heterosexuell tvåsam- het kan mannens ”övertalning” av kvinnan till att ”ge med sig” och ”ställa upp” på sex uppfattas som legitim. Då kan tystnaden som följer efter att kvin- nan gett upp sitt motstånd och slutat säga nej (frånvaron av nej), tolkas som ett medgivande till sex (jfr Berg 1999; Jeffner 1998), och det efterföljande sex- uella våldet tolkas som sex och därmed som legitimt.

Normalitetsmarkeringen som hänvisar till parrelationen visar även att inter- vjudeltagarna såg sig ha större rätt att hävda den kroppsliga integriteten och att få sina nej respekterade efter separationen. Då förelåg inte längre parrelat- ionen som en omständighet, för att använda Jeffners (1998) begrepp, som kunde möjliggöra en omförhandling av sexuellt våld till sex. Dock verkar det ha varit möjligt att även tolka en våldtäkt efter separationen som sex, med hänvisning till att kvinnan och mannen tidigare haft en parrelation, och kvin- nan således tidigare varit ”sexuellt tillgänglig” för mannen och samtyckt till sex.

Den här normalitetsmarkeringen synliggör således ett utrymme för omför- handling av sexuellt våld till sex: det som inträffade efter ett nej var möjligt att tolkas som sex och inte som sexuellt våld, om det inträffade inom ramen för en parrelation eller efteråt. Denna företeelse har sin motsvarighet i den om- ständighet Jeffner (1998) benämner som kärlekens betydelse för hur det som förstås som våldtäkt på ett principiellt plan kan tolkas som sex på ett konkret plan.

Sexuellt experimenterande

En andra normalitetsmarkering i berättelsen om det sexuella våldet är en hän- visning till sexuellt experimenterande. Det handlar om förväntningar om att

man ska prova sig fram sexuellt. Frida är den intervjudeltagare som talar om detta. Hon för resonemang om att det i samhället finns ökande förväntningar om att ”man” ska prova sig fram och experimentera sexuellt, och inte bara ha sex i missionärsställningen. Annars riskerar man att upplevas som tråkig, som ”en gammal sipp”. Fridas sambo anspelade på sådana förväntningar när han försökte manipulera och pressa henne till att medverka i den sexuella praktik han ville utöva. Det kunde handla om analsex, gruppsex, fisting12 _{eller sex}

med sexleksaker. Han menade att hon blivit ”tråkig” av att ha levt ett vanligt familjeliv innan hon träffade honom och att hon var utbytbar: om inte hon ville, så kunde han alltid hitta någon annan kvinna som ville. Han tog med henne på stripp- och sex-klubbar för att hennes ”fördomar” skulle överbryg- gas och för att hon skulle ”lära sig” hur hon skulle bete sig. Det här talet om att missionärsställningen och vanligt familjeliv skulle innebära tråkigt sex till skillnad från exempelvis fisting, för tankarna till BDSM och begreppet va- nilj.13 _{Det sexuella våld Frida berättar att sambon utsatte henne för ska dock}

inte förväxlas med BDSM-utövande, då det inte fanns någon gemensam över- enskommelse om en sådan praktik. Enligt Carlström (2016), som i sin avhand- ling undersöker hur BDSM-utövare ger mening åt sina erfarenheter, antas den avgörande skillnaden mellan BDSM och våld vara att BDSM sker med sam- tycke, till skillnad från våld som sker utan samtycke. Frida berättar att hon upplever att de här förväntningarna i samhället om att pröva sig fram sexuellt medfört att gränserna för sex suddats ut på ett sätt som kan göra det svårt att avgöra vad som är sex och vad som är våldtäkt.

Jag upplever att, som jag ser det, så känns det som att samhällets gränser för sexualitet har också ändra sig rätt mycket. Att det är mycket mer fritt att prova sig fram. Utifrån det, vad är då våldtäkt? Eftersom jag hade levt med [mannen] och sett rätt så många porrfilmer och sett många olika samman- hang som ändå är rätt gränsöverskridande då. Vad är då, i hans ögon och i samhällets ögon, egentligen våldtäkt då? (Frida)

12 _{Fisting är ett begrepp som innebär att penetreras helt eller delvis av hand/knytnäve (Carlström}

2016).

13 _{BDSM står för Bondage och Disciplin, Dominans och Underkastelse och Sadism och Masochism.}

Bland BDSM-utövare är ”vanilj” förknippat med sexuella aktiviteter som inte innehåller BDSM (Carl- ström 2016).

Frida förmedlar att sambons sexuella våld mot henne kunde ha uppfattats som uttryck för ett sexuellt experimenterande av omgivningen, inklusive rättssy- stemet om hon polisanmält. Hon såg en risk att hennes berättelse om sexuellt våld kunde ifrågasättas med hänvisning till att hon tidigare experimenterat sexuellt tillsammans med mannen och befunnit sig i sexuellt gränsöverskri- dande sammanhang.

Hon har ju tolererat så mycket ändå, så varför vill hon ha något straff för det här nu då? (Frida)

Så som jag tolkar Fridas utsagor menar hon att gränsen mellan sex och våld- täkt förskjutits på ett sådant sätt att alltfler företeelser kommit att inkluderas i det som betraktas som sex, och allt färre i det som betraktas som våldtäkt. I hennes berättelse finns ett underförstått resonemang om att de som tidigare experimenterat sexuellt, också är sexuellt tillgängliga fortsättningsvis. Detta resonemang menar jag bör förstås i relation till en diskurs om heterosexuell samvaro som bidrar till att positionera vissa kvinnor som mer eller mindre sexuellt tillgängliga.

I sin avhandling om unga kvinnors syn på heterosexuell samvaro uppmärk- sammar Berg (1999) hur 15-åriga tjejer försöker framstå, eller passera, som ”lagom” sexuellt aktiva. De balanserar mellan att å ena sidan inte betraktas som för sexuellt tillgängliga (som horor) och å andra sidan inte betraktas som för sexuellt otillgängliga (som torrisar). Att bli betraktad som sexuellt otill- gänglig medför en risk, menar Berg (1999), för att killar ska tappa intresset för tjejen. Så som jag tolkar Fridas berättelse uppmärksammar hon något som kan beskrivas som en samhällelig normalisering av gränsöverskridande sexuella praktiker, som hon förhöll sig till när det gäller den sexuella samvaron med sambon. Att en liknande normalisering skett, bekräftas av Carlström (2016) som belyser den mainstreamprocess som BDSM genomgår. Denna normali- sering kan tänkas förändra innebörden av vad det innebär att framstå som la- gom sexuellt aktiv, i Bergs (1999) bemärkelse. Det vill säga, få till konsekvens att lagom sexuellt aktiv inkluderar ett visst mått av sexuellt experimenterande. Nekar kvinnan, kan hon uppfattas som tråkig och utbytbar. Detta var något Frida försökte undgå att uppfattas som, och något som Fridas sambo anspe- lade på när han försökte pressa henne till sexuell praktik som hon inte ville

delta i. Den typ av normalisering som Frida beskriver, kan tänkas föra med sig ökade förväntningar på kvinnor om sexuell tillgänglighet.

Utifrån Fridas berättelse förefaller det dock finnas risker med förväntningar om en ökad sexuell tillgänglighet för kvinnor. Detta framkommer av hennes resonemang om att hon riskerade att bli ifrågasatt om hon polisanmält man- nens sexuella våld mot henne med hänvisning till att hon tidigare experimente- rat sexuellt med mannen. Detta menar jag kan kopplas till antaganden om kvinnor som betraktas som för sexuellt tillgängliga, det vill säga antaganden om ”horan”. Jeffner (1998) beskriver hur föreställningar om horan utgör en omständighet som kan användas för att omförhandla förståelsen av våldtäkt till sex, med hänvisning till att tjejer som betraktas som horor inte säger nej till sex. Den gör således att ett nej till sex inte behöver betyda nej (Jeffner 1998). Även MacKinnon (1989) uppmärksammar att kvinnor som betraktas som ho- ror ständigt förväntas samtycka till sex, vilket får till konsekvens att ingenting män utsätter dem för betraktas som våldtäkt. Applicerat på Fridas resone- mang riskerade hon, med anledning av sitt tidigare sexuella experimenterande med mannen, att uppfattas som för sexuellt tillgänglig. Och som en sådan kvinna skulle hon betraktas som ständigt sexuellt tillgänglig. Hennes nej i den aktuella situationen riskerade att betraktas som underordnat det ständiga sam- tycke hennes tidigare sexuella praktik kunde uppfattas som. Hon skulle inte kunna våldtas (jfr MacKinnon 1989).

Hårdhänt sex

En tredje normalitetsmarkering i berättelserna om det sexuella våldet är en hänvisning till hårdhänt sex. Den handlar om att det finns dem som gillar hårda tag vid sex. Denna normalitetsmarkering kan betraktas som en del av den normalisering av gränsöverskridande sexuella praktiker som beskrivits ovan.

Vissa intervjudeltagare berättar att deras partners ibland utsatte dem för fy- siskt våld mot deras vilja när de hade sex. Samtidigt som de berättar att våldet skedde mot deras vilja, så markerar de att det finns sådana som gillar hård- hänt sex, utan att utöva våld i andra sammanhang. Lova berättar exempelvis att hennes sambo, när de hade sex, kunde slå henne hårt så att hon blev öm efteråt eller penetrera henne hårdhänt så att hon fick blödningar i underlivet. I

nästa mening markerar hon att det finns folk som gör sådant utan att vara våldsamma i övrigt.

Det var mest att han var väldigt hårdhänt, väldigt våldsam. Det hände att jag blödde efteråt. Och sedan också att han kunde slå mig när vi hade sex, att han tände på det. Men det är också… Det behöver ju inte vara… Det finns ju folk som gör det och inte är våldsamma i övrigt. (Lova)

Med hänvisningen till att det finns de som gillar hårdhänt sex utan att vara våldsamma i övrigt, markerar Lova att det finns ett utrymme att tolka sam- bons sexuella våld mot henne som en del av en legitim sexuell praktik. Lova berättar vidare att hon inte såg sig som utsatt för sexuellt våld.

Nej, inte alls. Nej, det gjorde jag nog inte, för att jag tänkte att jag gav mitt samtycke till sexet. Även om jag inte gav samtycke till våldet så var det så svårt att separera det till slut, våldet från sexet, för att det var ju mer ett in- slag som han la till. (Lova)

Lova förmedlar att det var svårt för henne att se sig som utsatt för sexuellt våld eftersom hon såg pojkvännens våld som ett inslag han la till inom ramen för sex hon samtyckt till. Lovas nej till slag och hårdhänt penetrering framstår