Könsojämlikhet

För att förstå frågan om polisanmälan när kvinnor tar sig ur mäns våld, har jag använt mig av teorier och begrepp som problematiserar relationen mellan makt och kön.

Makt och kön

Människors olika erfarenheter av världen kan förstås i ljuset av hur vi är po- sitionerade i relation till makt. Makt kan dock förstås på flera vis. Jag intres- serar mig främst för makt över, det vill säga repressiv maktutövning, och inte makt att, det vill säga produktiv maktutövning (Clegg et al. 2006). I avhand- lingen utgår jag från ett strukturellt maktperspektiv, men vill inte utesluta att makt även skapas diskursivt. Lukes (2008) lyfter fram tre dimensioner av makt. Den första dimensionen är en beslutsfattande makt som är tydlig och synlig, och som omfattar förmågan att genomdriva sin vilja gentemot en an- nans vilja. Den andra dimensionen är en icke-beslutsfattande makt som kan vara synlig eller osynlig. Den omfattar makten att kontrollera dagordningen och de frågor och lösningar som kan komma i fråga. Den tredje dimensionen är makten att definiera verkligheten. Denna makt är diffus och verkar i det fördolda, och omfattar att styra och forma andras tänkande och handlande. Den tredje dimensionen av makt påminner om diskursiv makt, som också om- fattar makt att definiera och beskriva verkligheten. I avhandlingen utgår jag från att makt kan utövas på olika sätt. Den maktutövning som intresserar mig är mäns våld mot kvinnor, diskursiv makt och det straffrättsliga systemets maktutövning genom dess formella beslut, praktiska hantering och informella interaktioner.

Klass, kön, etnicitet och sexualitet förstås vidare som socialt konstruerade, dynamiska, komplexa och internt sammanvävda kategorier som skapar skill- nader, och som ligger till grund för ojämlikheter, människor emellan (Walby 2009). I avhandlingen är främst relationen mellan makt och kön i centrum, och således också konstruktionen av kön. En utgångspunkt i studien är att kön är någonting som människor ständigt gör i vardagen när vi talar, agerar och interagerar med varandra. Begreppet att göra kön (doing gender), som in- troducerades av West och Zimmerman (1987), belyser hur det vardagliga gö- randet av kön konstruerar skillnader mellan kvinnor och män som sedan tas för normala och naturliga.

Doing gender means creating differences between girls and boys and women and men, differences that are not natural, essential, or biological. Once the differences have been constructed, they are used to reinforce the “essential- ness” of gender (West & Zimmerman 1987, s 137).

De konstruerade skillnaderna mellan kvinnor och män kan användas för att motivera och legitimera könsojämlikhet. Ojämlikheten antas då vara en kon- sekvens av de ”naturliga” och ”normala” skillnaderna mellan kvinnor och män.

När kön konstrueras, så förmedlas också normer för hur kvinnor och män förväntas vara och bete sig.

På olika sätt förmedlar vi normer om femininitet och maskulinitet genom att uppmärksamma, synliggöra eller osynliggöra önskade och oönskade beteen- den. (Mattsson 2010, s 45)

Dessa normer omfattar det som betraktas som normala och önskvärda bete- enden för kvinnor och män, till skillnad från det som betraktas som avvikande och icke önskvärda beteenden. Normerna förmedlas i sin tur genom övergri- pande diskurser.

Könsregim

För att kunna undersöka relationen mellan makt och kön har jag använt mig av ett teoretiskt begrepp som synliggör mönster av könsojämlikhet på sam- hällsnivå. Inom feministisk forskning används olika begrepp för att beskriva ett system, eller en symbolisk ordning, inom vilket kvinnor som grupp syste- matiskt underordnas män som grupp. Här kan nämnas begrepp som patriar- kat (Millett 1971; Walby 1990), genussystem (Hirdman 1988; Rubin 1975), könsojämlikhet(MacKinnon 1989) och könsregimer(Walby 2009).

Gemensamt för begreppen är tanken om ett system som upprätthåller en hi- erarki, eller en ojämlik maktrelation mellan könen, där män som grupp har mer makt och inflytande än kvinnor (MacKinnon 1989; Wendt Höjer & Åse 1999). Begreppen belyser en hierarki på gruppnivå, inte att varje enskild man skulle vara överordnad varje enskild kvinna i varje situation (Walby 1990). En skillnad mellan begreppen är att de lägger olika tyngdpunkter vid vad som an- ses vara grunden för ordningen, exempelvis sexualiteten, reproduktionen eller könsarbetsdelningen (Walby 2009; Wendt Höjer & Åse 1999). Systembegrep- pen sammanlänkar olika uttryck för könsojämlikhet till ett och samma system, och synliggör på så sätt ett mönster av könsojämlikhet som tar sig olika ut- tryck och som sker inom olika arenor i samhället. Som exempel kan nämnas att mäns våld mot kvinnor i nära relationer och könsarbetsdelningen samman-

länkas till två sidor av samma mynt. Detta system betraktas inte som fast, utan historiskt och kulturellt föränderligt. En annan gemensam aspekt är relat- ionen mellan könskonstruktioner och könsojämlikhet: samtidigt som det var- dagliga görandet av kön antas upprätthålla systemet, så antas systemet be- gränsa möjligheterna att göra kön. Flera feministiska forskare lyfter även fram att män inom ramen för det könsojämlika systemet utgör normen eller mått- stocken (Hirdman 1988; MacKinnon 1989).

I avhandlingen har jag valt att använda mig av systembegreppet könsregi- mer. Walby (2009) definierar könsregimer som en uppsättning sammanlän- kade könade sociala relationer och könade institutioner som tillsammans kon- stituerar ett system. Jag finner Walbys systembegrepp användbart eftersom det synliggör grad- och formskillnader av könsojämlikhet, avvisar att könsojäm- likhet kan reduceras till en grund samt uppmärksammar könsojämlikhet i re- lation till andra ojämlikheter.

Enligt Walby (2009) kan könsregimer skilja sig åt till både grad och form. Skillnad i grad innebär att könsregimer kan innehålla mer eller mindre ojäm- lika könsrelationer. Graden av könsojämlikhet kan, enligt Walby, förändras genom olika politiska åtgärder eller feministiska framgångar. Ett exempel på en gradförändring av könsojämlikheten i ett samhälle är minskade löneskill- nader mellan kvinnor och män. Walby menar att könsregimer kan skilja sig åt till form på det sättet att de kan vara mer privata (domestic) eller mer offent- liga (public) till sin form. Kvinnor som grupp är underordnade män som grupp i båda formerna av könsregimer, men i övrigt skiljer de sig åt. En privat

könsregim kännetecknas av en stark manlig familjeförsörjare (make eller fa- der) som kontrollerar kvinnor, att kvinnor står för det obetalda hemarbetet, samt att kvinnor till stor del exkluderas från platser och positioner utanför hemmet. En offentlig könsregim kännetecknas av att kvinnor har tillgång till offentliga platser, till lönearbete, till utbildning och till beslutsfattande posit- ioner. Samtidigt begränsas kvinnors tillgång till dessa genom en segregering, som exempelvis visar sig genom att kvinnor tjänar mindre än män, att kvinnor och män har olika arbeten och arbetsuppgifter samt att kvinnor har svårare att nå vissa beslutsfattande positioner än män. Det kan finnas gradskillnader i könsrelationerna mellan olika könsregimer som är av samma form. Walby de- lar upp den offentliga formen av könsregimer i två, en socialdemokratisk som

förknippas med statlig välfärd och en nyliberal som förknippas med att mark- naden förser kvinnor med både arbete och välfärd.

Detta åtskiljande av könsregimer till grad och form är användbart då det vi- sar variationen av könsregimer och hur förändringar av en könsregim kan tol- kas. En övergång från en mer privat till en mer offentlig könsregim, som med- för att kvinnor får tillgång till offentlighet, till rösträtt, till lönearbete och till beslutsfattande positioner, kan tolkas som både som en grad- och formföränd- ring. Graden av könsojämlikhet har minskat, samtidigt har det skett en för- ändring av vilka institutioner som är centrala för upprätthållandet av köns- ojämlikhet. Tidigare var det familjen och senare staten eller marknaden. Med Walbys (2009) begrepp kan Sverige beskrivas ha övergått från en privat köns- regim till en mer socialdemokratisk könsregim under 1900-talet. Staten och den offentliga sektorns framväxt har möjliggjort för kvinnor att förvärvsar- beta. Detta både genom att kvinnor fått arbete inom den och genom barnom- sorg och föräldraförsäkring. Övergången har minskat kvinnors beroende av enskilda män och ökat kvinnors beroende av staten (Wendt Höjer & Åse 1999).

Vidare avvisar Walby (2009) att könsojämlikhet kan reduceras till en enda grund. Walby menar att könsregimer verkar inom olika områden, eller domä- ner, som ömsesidigt påverkar och anpassar sig till varandra. Dessa är eko- nomi, politik och styrelseskick (polity), våld och civilsamhälle i betydelsen kul- tur eller den sociala interaktionen mellan medborgare (civil society). Begreppet könsregimer är således förenlig med den analys jag genomför i avhandlingen av hur könsojämlikhet reproduceras genom olika processer och inom olika arenor. I avhandlingen använder jag mig dock inte av begreppet domäner.

Walby (2009) uppmärksammar även könsojämlikhet i relation till andra ojämlikheter. Vid sidan om könsregimer finns andra ojämlikhetsregimer, ex- empelvis klass- och etnicitetsregimer, som påverkar varandra inbördes. De olika regimerna kan vara löst eller hårt sammankopplade med varandra och kan variera i betydelse för varandra. Ett centralt begrepp för analyser av hur ojämlikhetsregimer förhåller sig varandra är intersektionalitet. Detta begrepp har vuxit fram ur postkoloniala feministers kritik av feministisk forskning som hanterat gruppen kvinnor som homogen (Collins 1990; Crenshaw 1989; De los Reyes & Mulinari 2005; hooks 1982; Mohanty 2003). Dessa forskare uppmärksammar att hänsyn inte tagits till skillnader kvinnor emellan som kan

kopplas till exempelvis klass och etnicitet. Skillnader som har betydelse för hur kvinnor positioneras i relation till varandra och till män. Ett intersektionellt perspektiv synliggör hur olika ojämlikheter samspelar och förhåller sig till varandra. Enligt detta perspektiv erfar människor maktrelationer olika bero- ende på hur de är positionerande i relation kön, klass, etnicitet, sexualitet, ål- der och funktionalitet (Ramazanoğlu & Holland 2002).