Rättssystemets betydelse för ojämlikhet

I avhandlingen intresserar jag mig för interaktionen mellan våldsutsatta kvin- nor och det straffrättsliga systemet. En del av denna interaktion omfattar det straffrättsliga systemets hantering av männens våld. Vid tolkningen av denna hantering har jag använt mig av företrädesvis feministiska perspektiv på sta- ten, rättssystemet och organisationer.

Statens roll när det gäller könsojämlikhet har diskuterats inom feministisk forskning. Enligt MacKinnon (1989) upprätthåller staten mäns överordning över kvinnor. Detta sker, menar MacKinnon, genom att den lagstiftning som styr statens verksamhet inte är objektiv, utan har en inbyggd partiskhet till fördel för män. Den könsojämlikhet som finns i samhället gör att en till synes neutral och objektiv position i själva verket utgår från en överordnad position. Detta menar MacKinnon får till konsekvens att staten utgår från en manlig norm och företräder mäns intressen. Det skulle innebära att staten betraktar och behandlar kvinnor så som män betraktar och behandlar kvinnor.

The state is male in the feminist sense: the law sees and treats women the way men see and treat women (MacKinnon 1989, s 161-162).

Utifrån det här perspektivet på staten så verkar statlig makt som patriarkal makt. MacKinnon (1989) menar att det i princip är omöjligt att använda sta- ten och lagen för att producera jämlikhet mellan kvinnor och män. Lagstift- ning som utgår från en ”manlig” objektivitet kommer snarare reproducera könsojämlikhet än motverka den.

I likhet med MacKinnon utgår jag från att statens verksamhet påverkar och påverkas av den ojämlikhet som präglar samhället i övrigt. Jag betraktar sta- tens verksamhet som könad, i den bemärkelsen att den är aktiv i görandet av kön. MacKinnons perspektiv på rätten har dock kritiserats för att den betrak- tas som enhetlig utan hänsyn till interna motsättningar inom den, samt att den

per se antas gynna män på bekostnad av kvinnor (Smart 1995). Jag finner denna kritik relevant. Varken staten eller det straffrättsliga systemet är internt enhetligt. Detta gör enligt Walby (2009) att statens verksamhet samtidigt kan

representera olika konkurrerande intressen, och därför både kan reproducera och motverka könsojämlikhet. I likhet med Walby (2009) ser jag staten som en viktig arena för politisk kamp, då den i kraft av dess tillgång till makt, har potentialen att påverka maktrelationer. Jag har även tagit intryck av Smart (1995) som menar att det inte finns någon enhetlig kategori män som gynnas eller enhetlig kategori kvinnor som missgynnas av rättssystemet. En utgångs- punkt är att människor kan erfara rättssystemet olika beroende på hur de är positionerade i relation kön, klass och etnicitet.

En närliggande fråga som problematiserats inom feministisk forskning, är vilken betydelse det straffrättsliga systemets gensvar på mäns våld mot kvin- nor har för förekomsten av våldet. Denna fråga är av vikt för avhandlingen, dels eftersom jag undersöker rättssystemets hantering av våldet och dels ef- tersom rättssystemet är ett statligt verktyg för att motverka mäns våld mot kvinnor i nära relationer.

Inom feministisk forskning framhålls att det straffrättsliga systemets gensvar kan ha en central roll när det gäller att motverka mäns våld mot kvinnor i nära relationer (Dobash 2003; Edwards 1996; Harne & Radford 2008; Walby 2009). Rättssystemet kan, menar Walby (2009), påverka överordnade grup- pers möjligheter att utöva våld i ett samhälle genom sitt gensvar på deras våld. Enligt Dobash (2003) har det straffrättsliga systemet två centrala funktioner när det gäller att motverka detta våld. Den ena är symbolisk (symbolic) och den andra konkret (real). Den symboliska funktionen handlar om att rättssy- stemet genom sitt gensvar signalerar i vilken utsträckning våldet är tillåtet re- spektive otillåtet i samhället (jfr Edwards 1996; Harne & Radford 2008; Walby 2009). Medias skildringar av den rättsliga hanteringen informerar medborgarna om vilka handlingar som är att betrakta som tillåtna respektive otillåtna. Den konkreta funktionen handlar om att rättssystemet genom sitt gensvar förmedlar direkt till våldsutövaren, den våldsutsatta, deras barn och andra involverade om samhället tillåter våldet eller inte. Våldsutövaren kan se gensvaret som ett grönt eller rött ljus till att fortsätta utöva våld. Den våldsut- satta kan se gensvaret som en signal beträffande om rättssystemet är att lita till när det gäller att skydda medborgare från våld (Dobash 2003).

I de fall våldsutövande män straffas signalerar rättssystemet att våldet är fel, brottsligt samt vilket fördömande det förtjänar (Burman 2007). Ett högt straff indikerar att samhället ser allvarligt på våldet och fördömer det. Detta kan en-

ligt Harne och Radford (2008) fungera avskräckande, och på så vis bidra till att minska mäns våld och öka kvinnors och barns säkerhet.

Om rättssystemet inte ingriper effektivt kan det uppfattas som att våldet inte är en straffrättslig eller samhällelig angelägenhet, utan att det tillåts av staten (Burman 2007; Edwards 1989; 1996; Hanmer et al. 1989; Harne & Radford 2008). Eller annorlunda uttryckt: att staten inte har monopol på legi- timt våld (Walby 2009). Detta kan enligt Harne and Radford (2008) leda till att föreställningar om mäns rätt att kontrollera, begränsa och disciplinera kvinnor förstärks, vilket i sin tur ökar risken för ytterligare våld.

Organisationer och ojämlikhet

I avhandlingen analyseras det straffrättsliga systemets praktiska hantering av mäns våld utifrån våldsutsatta kvinnors berättelser. Jag betraktar således den rättsliga hanteringen genom berättelserna av några av dem som rättssystemet är till för. Den rättsliga hanteringen analyseras delvis i relation till den jäm- ställdhetspolitiska intentionen om att rättssystemet ska motverka mäns våld mot kvinnor. I denna analys har jag använt mig av teori och teoretiska be- grepp som lämpar sig för just analyser av jämställdhetssatsningar inom orga- nisationer.

En sådan teori som kan användas vid analyser av jämlikhetssatsningar inom organisationer är Ackers (2006) teori om ojämlikhetsregimer. Denna teori ut- gör ett analytiskt angreppssätt för att förstå hur ojämlikheter produceras och reproduceras inom organisationer. Acker (2006) definierar ojämlikhetsregim

som löst sammankopplade praktiker, processer, handlingar och betydelser som resulterar i och upprätthåller klass-, köns- och etnicitetsojämlikheter inom bestämda organisationer. Ojämlikhetsregimerna förstås som föränder- liga och sammanlänkade med ojämlikheter i det omgivande samhället, inklu- sive dess politik, historia och kultur. För att markera en skillnad mellan Ack- ers användning av begreppet ojämlikhetsregimer inom organisationer och Walbys (2009) användning av begreppet könsregimer på en mer övergripande nivå benämner jag ojämlikhetsregimer inom organisationer som lokala köns- regimer. I analysen av det straffrättsliga systemets hantering av mäns partner- våld är jag intresserad av en lokal könsregim inom det straffrättsliga systemet som är sammanlänkad med en övergripande könsregim och de ojämlikheter som präglar det svenska samhället i stort. Denna kan tänkas ha betydelse för

det straffrättsliga systemets möjligheter att motverka mäns våld i nära relat- ioner genom sin hantering av våldet. Enligt Acker har de lokala ojämlikhetsre- gimerna olika karaktär och skiljer sig åt beträffande: vilken bas som utgör grunden för ojämlikheter; grad och form av ojämlikheter; vilka organiserings- processer som producerar ojämlikheter; ojämlikheters synlighet, ojämlikheters legitimitet samt den kontroll som förhindrar protester mot ojämlikheter.

Organiseringsprocesser utgör de praktiker och processer som används inom en organisation för att uppnå dess mål. Acker (2006) menar att dessa proces- ser, samtidigt som de uppbär organisationen, också är aktiva när det gäller att producera och reproducera ojämlikheter. Organiseringsprocesser omfattar ex- empelvis de generella krav som ställs på en tjänst, rekryterings- och anställ- ningsprocesser, lönesättning och informell interaktion i det vardagliga arbetet. Enligt Acker finns det ofta subtila och outtalade antaganden baserade på kön, klass och etnicitet i den vardagliga interaktionen människor emellan. I ana- lysen av den straffrättsliga hanteringen har jag exempelvis betraktat bevisvär- dering, trovärdighetskrav och brottsrubricering som organiseringsprocesser inom det straffrättsliga systemet.

Acker (2006) definierar ojämlikheters synlighet som grad av uppmärksam- het på ojämlikheter inom en organisation. En organisations bristande upp- märksamhet på ojämlikheter kan vara avsiktlig eller oavsiktlig. Enligt Acker varierar synligheten med positionen hos betraktaren: privilegierade tenderar att betrakta ojämlikhet som någonting som existerar någon annanstans än där de själva befinner sig. Acker menar att ojämlikhetens synlighet/osynlighet inom en organisation varierar med basen för ojämlikhet. Könsojämlikhet ten- derar att osynliggöras eller ses som irrelevant för organisationen. I avhand- lingen har jag använt mig av begreppsparet synlighet/osynlighet för en analys av om våldet har synliggjorts som mäns våld mot kvinnor i nära relationer och som brott genom den straffrättsliga hanteringen, eller om våldet osynliggjorts, genom att det har hanterats som någonting annat.

Med ojämlikhetens legitimitet menar Acker (2006) grad av rättfärdigande av ojämlikheter inom organisationer. Vissa organisationer betraktar ojämlik- heter som illegitima och försöker motverka dem, medan andra betraktar ojäm- likheter som legitima. Enligt Acker kan ojämlikheter legitimeras genom argu- ment som tillskriver dem ”naturliga” eller ”biologiska” orsaker. Ett exempel är att löneskillnader mellan kvinnor och män legitimeras genom hänvisningar

till att kvinnor skulle vara sämre än män på att löneförhandla och ta för sig. I avhandlingen använder jag begreppsparet legitimt/illegitimt för en analys av om den straffrättsliga praktiken hanterade mäns våld mot kvinnor i nära relat- ioner som illegitima handlingar och försökte motverka det. Eller om den han- terade våldet som legitima handlingar och lämnade det utan åtgärder.

Med organisatorisk kontroll menar Acker (2006) en kontroll som är inrik- tad mot att upprätthålla ojämlikheter inom organisationer och att få de an- ställda att acceptera dem. Kontrollen motverkar således förändringar av lokala ojämlikhetsregimer. Enligt Acker ser mekanismerna för att utöva kontroll och uppnå medgörlighet olika ut. Kontrollen kan vara direkt, indirekt och diskret eller internaliserad. Direkt kontroll inkluderar exempelvis regler, bestraffning- ar vid regelbrott, belöning, tvång och våld. Indirekt och diskret kontroll om- fattar exempelvis kontroll genom teknologi såsom övervakning, samt begräns- ningar av informationsflöde. Internaliserad kontroll inkluderar exempelvis en övertygelse hos de underordnade om att det inte är någon idé att utmana ojämlikheterna eller en övertygelse om att ojämlikheterna är legitima, natur- liga och normala (Acker 2006).

I analysen av den rättsliga hanteringen har jag även tagit intryck av Brunos begrepp administrerande av våld. I sin avhandling om statens hantering av fä- ders våld belyser Bruno (2016) hur myndigheter i vissa fall aktivt administre- rar våldet istället för att motverka det. Med administrerande av våld menar Bruno myndighetsadministration i ett enskilt ärende som aktivt gör det möjligt för mannen att utöva våld mot kvinnan. Administrerande av våld möjliggör således våldets fortsatta utövning. Som exempel ger Bruno att våldsutövande fäder kan använda byråkratin i sin ekonomiska våldsutövning efter separat- ionen, genom att lämna in falska uppgifter om kvinnans levnadsförhållanden till Försäkringskassan. I de fall Försäkringskassan drar in underhållsstöd och bostadsbidrag på basis av sådana falska uppgifter har våldsutövaren förmått myndigheten att administrera hans våld (Bruno 2016). Tillämpat på det straff- rättsliga systemet kan dess hantering av ett ärende beskrivas som administre- rande av våld i de fall denna hantering aktivt bidrar till att mannen fortsatt kan utsätta kvinnan för våld.

Avslutningsvis vill jag beskriva hur jag betraktar de poliser, åklagare, mål- sägandebiträden, försvarsadvokater och domare, som våldsutsatta kvinnor in- teragerar med under en rättsprocess. Dessa individer betraktas i egenskap av

sin yrkesroll som rättsliga representanter, det vill säga som företrädare för (olika delar av) det straffrättsliga systemet. Jag är väl medveten om att detta perspektiv har sina begräsningar. Rättssystemet är inte enhetligt, utan består av aktörer med olika uppdrag som företräder olika intressen. Därtill kan det tänkas att de rättsliga representanterna kan ha ett utrymme de kan använda när det gäller hur våldet ska hanteras. Lipsky (2010) använder begreppet gräs- rotsbyråkrat (street level bureaucrats) för att definiera den position som en yr- kesutövare står i som representant för en myndighet i mötet med medborgare. Lipsky menar att gräsrotsbyråkraten i sin position har ett visst handlingsut- rymme för sin yrkesutövning som kan användas i detta möte. Detta hand- lingsutrymme skapas mellan, och avgränsas av, gräsrotbyråkratens uppdrag, lagstiftning, riktlinjer, rutiner, överenskommelser, traditioner och profession- ella tolkningar. Ett konkret exempel på detta kan vara att en polis handlings- utrymme för att utreda ett ärende begränsas av åklagarens direktiv. Tillämpat på min analys av den straffrättsliga praktiken kan de rättsliga representanter- na tänkas ha ett handlingsutrymme i sin hantering av våldet som kan använ- das till att underlätta eller försvåra kvinnors möjligheter att ta sig ur våld, och i förlängningen till att motverka eller reproducera könsojämlikhet. De organi- seringsprocesser som används inom det straffrättsliga systemet kan tänkas på- verka såväl handlingsutrymmet som hur det används.