Gränsmarkering

Mäns våld mot kvinnor i nära relationer och kvinnors frigörelse från detta våld handlar till viss del om gränser, överskridna gränser och gränsmarkering- ar. Mannen använder våld för att markera gränser till kvinnan för hur han tycker att hon ska vara och göra. Genom våldet överskrider han samtidigt hennes rätt till makt över sitt eget liv och sin egen kropp. Som Lundgren (2004) beskrivit kan mannens upprepade överskridande av kvinnans gränser leda till att gränsen för vad kvinnan kan acceptera gradvis förskjuts mot ökad underordning. Kvinnan kan samtidigt försöka upprätthålla sina egna gränser genom att markera gränser till mannen på olika sätt. En kraftig sådan gräns är att lämna mannen (jfr Hydén 2001). En annan är att polisanmäla honom.

En gräns som inte fick passeras

En del intervjudeltagare förmedlar att de såg polisanmälan som en gränsmar- kering till den våldsutövande mannen. Vissa av dem uttrycker på olika sätt att mannen gått för långt i sin våldsutövning: han hade överskridit en gräns för mycket, en gräns som inte fick överskridas. En kvinna liknar detta gränsöver- skridande vid ”droppen som fick bägaren att rinna över”. Det kunde handla om att mannens våld blivit grövre eller att det skedde inför, eller riktades di- rekt mot, kvinnans närstående. För Lovisa handlade det om att mannen miss- handlade henne inför deras barn efter separationen. Under misshandeln såg hon barnen betrakta dem.

Samtidigt ser jag min son titta, han sitter där. Jag ser att han tittar på oss. Jag ser min dotter, som lägger pussel, titta på oss, det är några meter ifrån henne. Han är precis nära, det är en eller två meter till pojken. Jag ser att hon ser, och så ser jag att hon inte klarar av att se det hon ser, för att hon ser… Hon blir så… Hon fortsätter lägga pussel på ett maniskt sätt nästan. Jag ser så mycket. Det där är bara någon sekund, men jag ser hans rörelse, jag hinner se båda mina barns ansiktsuttryck, och den bilden sitter jät- testarkt. (…) Då kände jag att där var min gräns. Då såg jag det som ett brott för första gången. Jag såg att han hade passerat… Jag vet att jag sa det ”Du har passerat alla gränser, och det finns ingen väg tillbaka”. (Lovisa)

Att mannen misshandlade Lovisa inför barnen, och på så sätt tvingade dem att uppleva pappas våld mot mamma, utgjorde ett markant gränsöverskridande. Ett gränsöverskridande som föregick hennes polisanmälan.

Att vissa kvinnor polisanmälde när mannen ”gått för långt” och utövade grövre våld eller våld mot någon annan, tyder på att det kan vara samma typ av vändpunktssituationer som föregår både polisanmälan och separationen. Enligt Enander och Holmberg (2005; 2008) föregås separationen av en vänd- punkt vid vilken kvinnan kommer till insikt om att hon måste lämna, annars riskerar hon att dö eller någon annan att fara illa.

I berättelserna utgör polisanmälan en gränsmarkering som kan ha två av- sändare, antingen en gränsmarkering från kvinnan själv eller en gränsmarke- ring från det straffrättsliga systemet. I båda fallen framstår polisanmälan som en nödvändig yttre förstärkning av kvinnans gränser.

En markering från kvinnan

Polisanmälan som gränsmarkering från kvinnan själv handlar om att en anmä- lan ansågs utgöra en kraftfullare gränsmarkering än de gränser kvinnorna markerat tidigare. Denna syn på polisanmälan var inte nödvändigtvis kopplad till utfallet av rättsprocessen. Magdalena berättar att hennes polisanmälan, trots den nedlagda förundersökningen, visade exsambon var hennes gräns gick och att hon var beredd att polisanmäla om han överskred den igen.

Jag tycker att det blev en markering, så jag är ändå rätt så nöjd, därför att jag visade honom att här går gränsen. Går du över den så kommer jag att göra en polisanmälan till. (Magdalena)

Av Magdalenas berättelse framgår att en polisanmälan kan utgöra en marke- ring, som oavsett utfall signalerar att kvinnan är beredd att vända sig till poli- sen.

Det behöver dock inte vara mannen som gränsmarkeringen riktar sig mot. En kvinna talar om att en polisanmälan hade kunnat utgöra en markering till henne själv om att hon kan stå upp för sig, vilket hon menar hade varit bra för självkänslan.

En markering från rättssystemet

Polisanmälan som gränsmarkering från det straffrättsliga systemet handlar om att en anmälan ansågs utgöra en möjlighet till en markering från rättssystemet om att mannens våld var illegitimt och brottsligt i samhället. I berättelserna finns två olika gränsmarkeringar från rättssystemet. Den ena handlar om att rättssystemet skulle markera en gräns till mannen genom olika rättsliga åtgär- der, såsom förhör, kontaktförbud, fällande dom, böter eller fängelse. Den andra handlar om att polisen skulle tala om för mannen att våldet var otillåtet och oacceptabelt i samhället. En del kvinnor använder uttryck som att polisen skulle ”ta ett ordentligt snack”, ”ta i ordentligt och säga till”, ”ta i örat” eller be mannen skämmas. Lovisa för ett sådant resonemang, hon berättar att hon med sina anmälningar ville få en markering från samhället, och liknar den med en tillsägelse från en vuxen.

Att någon skulle säga till honom att sluta, ungefär så, som om det skulle komma någon vuxen in och säga att nu slutar du. För det fanns ingen annan

i vår närhet som kunde göra det. (Lovisa)

I de här berättelserna framstår polisanmälan som en möjlighet till en statlig tillrättavisning av mannen, där polisen tillrättavisar mannen som varit ”oly- dig” och utövat våld.

Andra intervjudeltagare talar om att rättssystemet skulle markera en gräns som får mannen att förståatt han gjort fel och att våldet var otillåtet. De an- vänder uttryck som att mannen ska ”lära sig” eller polisanmälan som ”det enda språk” mannen förstår. Frida som återkommande ”satt ned foten” och markerat gränser för mannen som han överskridit, berättar att hon tänkte att han kanske skulle förstå om markeringen kom från en myndighet, och inte bara från henne själv.

Så tänkte jag att om det kommer från en annan person, med en myndighet bakom sig, och inte bara från mig som försöker sätta gränser, så tänkte jag att då kanske han förstår och vet att han inte får göra så. (Frida)

Även Agevall (2012) uppmärksammar i sin avhandling att kvinnorna motive- rade sitt beslut att polisanmäla med att männen skulle förstå att de gjort fel. Detta tal om att männen ska förstå att våldet är fel, får deras våldsutövning att framstå som en fråga om bristande kunskap. Som att männen skulle sluta utöva våld om de bara förstod att våldet var otillåtet. En risk med att fram- ställa mäns våldsutövning som en fråga om bristande kunskap är att våldets konsekvenser i form av ojämlikhet mellan mannen och kvinnan riskerar att osynliggöras. Våldet ger män makt och kontroll över kvinnors liv.

När kvinnorna talar om polisanmälan som en gränsmarkering från det straffrättsliga systemet, tillskriver de rättssystemet en uppfostrande funktion. Denna inkluderar att tillrättavisa och undervisa män som utövar våld mot kvinnor i nära relationer. Det straffrättsliga systemets uppfostrande funktion förefaller möjliggöras av dess överordnade positionering gentemot männen. Kvinnorna framhåller rättssystemet som en ”myndighet”, ”betydelsefull in- stans” och ”makt” samt polisanmälan som ett ”maktmedel” mot mannen. Rättssystemet framstår på det sättet som en högre auktoritet än männen, med makt att begränsa mäns möjligheter att underordna kvinnor med våld.

Genom det här talet om polisanmälan som gränsmarkering framställs polis- anmälan som en motmakt mot mäns våld mot kvinnor i nära relationer. En

motmakt kvinnan kan använda sig av i sitt motstånd mot mannens makt och kontroll över hennes liv (jfr Hydén 2001). En polisanmälan framstår som en möjlighet för kvinnan att använda sig av statens våldsmonopol och bestraff- ningsrätt, för att tillrättavisa och bestraffa samma man som anser sig ha rätt att tillrättavisa och bestraffa henne genom våldet. På så sätt kan kvinnan för- söka använda sig av ett ”maktspråk” som har likheter med det ”maktspråk” mannen använder sig av, och därför möjligen förstår. Detta ytterst för att fri- göra sig från mannens våld.