Etik vid forskning om mäns våld mot kvinnor

I studien följs de forskningsetiska principerna om information, samtycke, kon- fidentialitet och nyttjande som ska vara grunden för all humanistisk- och sam- hällsvetenskaplig forskning (Vetenskapsrådet 2002). Forskningsprojektet har vidare etikprövats vid Regionala Etikprövningsnämnden i Lund (Dnr 2009/685).

Vid forskning om mäns våld mot kvinnor i nära relationer är det viktigt med etiska hänsynstaganden som går utöver ovan nämnda forskningsetiska riktlinjer (Dickson-Swift et al. 2008; Ellsberg & Heise 2005). Detta för att minska risken att någon av dem som berörs av studien skadas, såsom de del- tagande kvinnorna, jag som forskare och den grupp studien handlar om, näm- ligen kvinnor som utsatts för mäns våld i nära relationer (Dickson-Swift et al.

2008; World Health Organization 2001). Ämnet i sig är känsligt på flera sätt: det handlar om hemska och många gånger traumatiska erfarenheter; både be-

rättandet och lyssnandet kan bli emotionellt smärtsamt och det synliggör maktrelationer mellan kvinnor och män, medborgare och myndigheter samt deltagarna och forskaren (Dickson-Swift et al. 2008; World Health Organizat- ion 2001).

I det här avsnittet diskuteras inledningsvis etiska hänsynstaganden i relation till intervjudeltagarna och de åtgärder som vidtagits för att minska risken för att de kommer till skada på grund av deltagandet i studien. Därefter diskute- ras forskarens situation vid studier om mäns våld mot kvinnor.

Berättandets utsatthet

Att berätta om utsatthet för våld under en forskningsintervju kan upplevas som både positivt och negativt. Positiva aspekter som intervjudeltagarna fram- förde var att deltagandet erbjöd en möjlighet till bearbetning och reflektion över svåra erfarenheter, samt en möjlighet att göra avslut och att lämna det svåra bakom sig. En del kvinnor framförde att de ville bidra med kunskap som kan vara till hjälp för andra kvinnor i en liknande situation. Det förekom att intervjudeltagare beskrev deltagandet som en del av en upprättelse för våldet och för negativa erfarenheter av mötet med rättssystemet. Denna erfarenhet, av att kvinnor ser fördelar med att berätta om våldserfarenheter under forsk- ningsintervjun, har även beskrivits av andra forskare (Dickson-Swift et al.

2008; Ellsberg & Heise 2005).

Negativa upplevelser av berättandet handlar om att det kan vara emotion- ellt smärtsamt när hemska upplevelser av våld och utsatthet gör sig påminda (Dickson-Swift et al. 2008; Ellsberg et al. 2001). Berättandet innebär även att intervjudeltagaren ger forskaren insyn i dennes upplevelser av förnedring, för- ödmjukelse och smärta (Lundgren 1992a). Kvinnor som berättar om våldser- farenheter under en forskningsintervju befinner sig således i en situation som är utsatt och sårbar i flera avseenden. Det är därför viktigt att forskaren tar ansvar för de negativa konsekvenser deltagandet kan föra med sig genom att vidta åtgärder för att minimera risken att kvinnan kommer till skada som en följd av deltagandet (Ellsberg & Heise 2005).

Minimera utsatthet

För att minska risken att intervjuerna skulle bli alltför emotionellt påfrestande för intervjudeltagarna, var ett urvalskriterium att minst ett år skulle ha förflu- tit sedan de separerade från våldsutövaren. Tanken var att berättandet skulle

vara mindre smärtsamt om kvinnorna kommit en bit på vägen i bearbetningen av sina erfarenheter. Före intervjuerna informerade jag deltagarna om att be- rättandet kunde bli emotionellt smärtsamt, något som de redan hade ställt in sig på. För att försäkra mig om att kvinnorna hade någonstans att vända sig om deltagandet i studien blev för smärtsamt, gav jag dem information om stödverksamheter och erbjöd mig att förmedla kontakt om så skulle behövas. Jag frågade dem även om de hade någon befintlig stödkontakt.

Under intervjuerna har jag försökt inta ett stödjande förhållningssätt. Det handlade både om stöd till intervjudeltagarna i deras berättande och stöd om berättandet blev för påfrestande. Att stödja berättandet handlade om att jag genom mitt gensvar på deras berättande visade förståelse för deras situation och inte var dömande, att jag kunde bära deras berättelser och inte blev för- skräckt av deras erfarenheter, samt att jag försökte ställa frågor på ett stöd- jande och icke-dömande sätt. Att stödja om berättandet blev smärtsamt hand- lade i första hand om lyhördhet inför intervjudeltagarnas mående under inter- vjun. Om berättandet väckte starka känslomässiga reaktioner föreslog jag pa- user så att deltagaren fick möjlighet att samla sig eller föreslog att intervjun skulle avbrytas och återupptas vid ett senare tillfälle. Jag bekräftade även mitt stöd genom kroppsspråk och kommentarer samt styrde samtalet mot ett mindre känsligt samtalsämne. I vissa fall synliggjorde jag intervjudeltagarens egna styrkor genom att lyfta fram hennes egna taktiker för att hantera och ta sig ur mannens våld.

En risk med kvalitativa forskningsintervjuer är enligt Dickson-Swift m.fl. (2008) att deltagare kan avslöja mer om sig själva än vad de planerat att göra. Intervjuformen, som till viss del har karaktären av ett förtroligt samtal, gör att det kan vara lätt att ryckas med i berättandet. För att förebygga denna risk har jag påmint deltagarna om att de inte behövde besvara alla frågor. Detta såväl innan intervjuerna påbörjats, som under intervjuerna om jag uppfattat att deltagaren inte velat besvara en fråga eller närma sig ett specifikt ämne. När jag känt att en deltagare varit obekväm med samtalsämnet eller berättat mer än vad hon velat, har jag försökt byta samtalsämne och efteråt följt upp om kvinnan ifråga upplever sig ha berättat för mycket. Jag har även uteslutit delar av en intervjuberättelse ur empirin efter att intervjudeltagaren i fråga bad mig om det.

Erfarenheter av att stödja

Jag har sedan tidigare erfarenhet av arbete som samtalsstödjare till våldsut- satta kvinnor på kvinnojour och vid Relationsvåldscentrum vid polisen i Stockholm. Denna bakgrund har haft betydelse för intervjuernas genomfö- rande. Den har gett mig en förståelse för mäns våld mot kvinnor i nära relat- ioner, som påverkat de frågor jag ställt och mina tolkningar av intervjudelta- garnas utsagor. Utan dessa kunskaper hade jag ställt andra frågor och gjort andra tolkningar. Det finns även etiska aspekter av forskarens tidigare kun- skaper inom området. Kunskaper inom ämnet kan ge en förståelse som påver- kar forskarens förhållningssätt till deltagaren under intervjun och så även del- tagarens möjligheter att berätta. I Världshälsoorganisationens etiska riktlinjer för forskning om våld mot kvinnor betonas vikten av kunskap som ett led i att skapa en förstående samtalsmiljö, så att kvinnan känner sig tillräckligt trygg för att berätta om våldserfarenheter (World Health Organization 2001). Kun- skap inom ämnet ger forskaren en förståelse för delar av den komplexa situat- ion våldsutsatta kvinnor kan befinna sig i, exempelvis om svårigheter med att lämna den våldsutövande mannen. Utan denna kunskap finns en risk att fors- karen bemöter kvinnor med ett ifrågasättande gensvar på deras berättelser om våldet. Ett gensvar vissa intervjudeltagare tidigare mött från omgivningen när de berättat om sina våldserfarenheter.

En annan aspekt av min bakgrund som samtalsstödjare handlar om skillna- der mellan denna roll och rollen som forskare. Dickson-Swift m.fl. (2008) me- nar att det finns flera likheter mellan terapeutiska samtal och kvalitativa forskningsintervjuer. Exempelvis att de båda erbjuder en möjlighet att få dela en personlig historia med någon som lyssnar intensivt, empatiskt och som stäl- ler frågor, samt att de har potentialen att stärka berättaren. Vissa intervjudel- tagare har som tidigare beskrivits förmedlat att de upplevt intervjuerna som en del i deras bearbetning. Jag vill dock framhålla att det finns en skillnad beträf- fande det huvudsakliga syftet med de båda samtalen. Forskningsintervjun syf- tar i huvudsak till att få tillgång till en berättelse, och inte till att berättaren ska kunna bearbeta sina upplevelser och gå vidare med sitt liv. En skillnad som får konsekvenser för forskarens roll under intervjun, som i första hand handlar om att vägleda intervjudeltagaren i dennes berättande och inte om att stödja och motivera. Denna skillnad har gjort att det varit viktigt för mig att

reflektera över vad forskarrollen innebär och var dess gränser går (Ellsberg & Heise 2005).

I likhet med Enander (2008) har jag vid vissa tillfällen under mitt avhand- lingsprojekt haft svårigheter med att skilja på min nuvarande forskarroll och min tidigare roll som samtalsstödjare till kvinnor med våldserfarenhet (jfr Dickson-Swift et al. 2008). Stundtals har gränsen mellan samtalsstödjare och forskare suddats ut i det praktiska intervjuarbetet. Ibland när jag ställt frågor till intervjudeltagarna som jag inte skulle ha ställt i ett stödjande sammanhang har jag känt ett motstånd inombords. Det handlar om frågor som kan uppfatt- tas som ifrågasättande och dömande beroende på vem som frågar, hur frågan ställs och i vilket sammanhang. Ett exempel på en sådan fråga är hur det kom sig att en intervjudeltagare inte polisanmälde mannens våld. Vid den typen av frågor har jag förtydligat att jag inte ifrågasätter deras ageranden, utan att jag ställt frågan för att deras svar kan bidra med viktig kunskap och förståelse för den situation de befunnit sig i.

I vissa situationer har min tidigare erfarenhet som samtalsstödjare varit en viktig tillgång då den gjort mig uppmärksam på intervjudeltagarens mående under intervjun och gett mig beredskap att mer aktivt agera stödjande när det blivit för påfrestande emotionellt (jfr Ellsberg & Heise 2002; 2005). I likhet med Enander (2008) menar jag att det är oetiskt att inte inta ett stödjande förhållningssätt när intervjusituationen blir emotionellt plågsam för intervju- deltagaren och när hon förebrår sig själv.

Lyssnandets utsatthet

Frågan om forskarens utsatthet vid studier om mäns våld mot kvinnor aktuali- serades efter att jag genomfört intervjuerna och påbörjat transkriptionsarbetet. Jag noterade att jag själv påverkades emotionellt av att lyssna till intervjube- rättelserna. Det fanns då ett behov av att ta ett steg tillbaka och reflektera över hur lyssnandet till berättelserna om våld påverkade mig och vilka skälen var till att jag påverkades. Den här frågan om forskarens utsatthet kan ses som trivial, då forskaren ”endast” behöver lyssna till berättelser om våld, till skill- nad från kvinnorna vars kroppar och liv utsattes för männens våld. Konse- kvenserna av att lyssna till berättelserna om våldet bör dock inte underskattas, eftersom lyssnaren får bära de mångas berättelser (Olsson 2011). I det här fal- let tjugo kvinnors berättelser om mäns våld. Nedan diskuteras inledningsvis

emotioners roll i forskning och dess risker, därefter de strategier jag använde för att hantera riskerna.

Emotioner i forskning

När jag märkte att jag påverkades emotionellt av att lyssna till berättelserna under transkriptionsarbetet, aktualiserades frågan om vilken betydelse emot- ioner har i forskning. Det har inte varit lätt att finna ett förhållningssätt till det jag känt. Det har funnits känslor av skam över att jag ”låtit” mig påverkas emotionellt av berättelserna och över att jag inte förmått distansera mig från det som undersöks. En skam jag kopplar till att frågan om lyssnandets utsatt- het inte tidigare aktualiserats för mig inom akademin. Samtidigt har det fun- nits en övertygelse om att mina emotioner utgjort ett redskap som bidragit till en djupare förståelse av intervjudeltagarnas berättelser. Enkelt uttryckt, att förståelse för en våldsutsatt kvinnas situation både handlar om att tänka och om att känna (jfr Campbell 2002).

Holland (2007) menar att emotioner är nödvändiga för kunskap, eftersom de är centrala för att nå den förståelse av andras upplevelser som eftersträvas inom kvalitativ forskning. Även Dickson-Swift m.fl. (2008) framhåller emot- ioners roll i kvalitativ forskning:

As qualitative researchers, our goal is to see the world through someone else’s eyes, using ourselves as a research instrument; it thus follows that we must experience our research “both intellectually and emotionally” (s 75).

Förståelse i kvalitativ forskning uppnås således genom en intellektuell och emotionell process. Emotioner är inte bara viktiga i kvalitativ forskning för att uppnå förståelse. De är också viktiga redskap för att forskaren ska kunna inta ett empatiskt förhållningssätt till deltagaren under en intervju så att denne känner förtroende att berätta om svåra upplevelser (Dickson-Swift et al.

2008). De emotioner de framkallat hos mig har varit användbara för att ge adekvat respons på kvinnornas berättelser och det emotionella tillstånd de be- funnit sig i. Under intervjuerna har jag delat deras glädje och sorg, och mina emotioner har gett mig en vägledning om när en deltagare behöver stöd. Att emotioner, vilket också inkluderar kroppsliga reaktioner, är en viktig del i kunskapsproduktionen innebär, enligt Dickson-Swift m.fl. (2008), att forsk- ning är en förkroppsligad verksamhet.

Minimera utsatthet

Forskarens emotioner kan således beskrivas som viktiga redskap i kunskaps- produktionen. Samtidigt kan användandet av emotioner i forskning vara risk- fyllt, eftersom forskarens hälsa kan påverkas negativt. Flera forskare inom fäl- tet uppmärksammar att lyssnandet till kvinnors berättelser om våld, förned- ring och förödmjukelser, samt forskarens empatiska gensvar under intervjuer- na kan vara skadligt i sig (Dickson-Swift et al. 2008; Ellsberg & Heise 2005; Etherington 2007; Holland 2007; World Health Organization 2001).

I slutet av transkriptionsarbetet vände jag blicken mot mig själv och mina emotioner. Jag noterade känslor av sorg och ilska samt en nedstämdhet som höll i sig. Det var smärtsamt att förstå. Dels att förstå de sätt på vilka männen gjorde kvinnorna och barnen illa, och dels att förstå den vanmakt kvinnorna kände när de försökte ta sig ur våldet. När jag läste in mig på området kände jag igen mig i andra forskares berättelser. Den samlade erfarenheten, min egen och andras, är att forskning om känsliga ämnen, i synnerhet om våldsutsatt- het, riskerar att påverka forskaren mentalt och emotionellt (Dickson-Swift et al. 2008; Ellsberg et al. 2001; Holland 2007). Det blev en betydelsefull insikt att detta är en risk med forskning om känsliga ämnen, och inte ett uttryck för egna tillkortakommanden i forskarrollen.

De strategier jag använde för att hantera detta var att föra en dagbok i vil- ken tankar och känslor nedtecknades så fort de uppkom. Jag pausade tran- skriptionsarbetet när det blev emotionellt tungt och skrev ner tankar och emotioner. På så sätt kunde jag synliggöra för mig själv det jag upplevde och analysera det, istället för att övermannas av det. Det reflexiva arbetssätt skri- vandet utgjorde, gav mig den distans som behövdes för att förstå det jag upp- levde och också en möjlighet att gå vidare i forskningsprocessen. Det var också nödvändigt att skapa utrymmen i privatlivet i vilka jag mentalt och emotionellt fick distans till berättelserna.