4 TEORETISK ANKNYTNING
4.2 Diskursteoretisk anknytning
I det följande presenterar jag några diskursteoretiska begrepp som är av central betydelse för bearbetningen av min undersökning. Jag gör inte an- språk på att presentera några heltäckande definitioner av begreppen i fråga, snarare ska det ses som en belysning utifrån vilken de har betydelse för min undersökning.
4.2.1 Diskursteori - begrepp
Laclaus och Mouffes definition av en diskurs är, menar Winther Jørgensen & Phillips (2000), en fixering av betydelse inom ett bestämt område. Alla tecknen, eller knutarna i nätet, i en diskurs utgör ett moment. En diskurs etablerar sin betydelse utifrån några nodalpunkter. ”En nodalpunkt är ett privilegierat tecken kring vilket de andra tecknen ordnas och från vilket de får sin betydelse” (Winther Jørgensen & Phillips, 2000, s. 33). Assarson (2007) anser att en skola för alla kan ses som ett exempel på en nodalpunkt, som är utsatt för en hegemonisk kamp mellan olika formerade gruppers kamp om inflytande och makt över innehåll och utformning av skolan.
En diskurs innebär en reducering av betydelsemöjligheter, då den
etableras som en totalitet med entydigt fastställda tecken i förhållande till andra tecken (Winther Jørgensen & Phillips, 2000). Diskursen utesluter sålunda andra möjliga teckenbetydelser och andra möjliga relationer mellan olika tecken. Dessa uteslutna möjligheter benämner Laclau och Mouffe för
skrivningar som tecken har haft eller har i andra diskurser, men som igno- reras i den specifika diskursen för att skapa entydighet” (Winther Jørgensen & Phillips, 2000, s. 34). Assarson (2007) menar att det som uteslutits från diskursen återfinns i det diskursiva fältet och genom att utesluta eller in- lemma främmande element från det diskursiva fältet kan en diskurs av- gränsa sig.
Laclau och Mouffe kallar, enligt Winther Jørgensen och Phillips (a.a.), de tecken som inte uppnått slutgiltig betydelsefixering för element. Dessa element kan rubba en diskurs entydighet. Utifrån denna beskrivning av element formulerar Laclau och Mouffe om diskursbegreppet, där en diskurs, genom att reducerar elementens mångtydighet till entydighet, för- söker göra elementen till moment. På så sätt kan den entydiga diskursen aldrig fullständigt fixeras, utan att riskera att undergrävas och förändras av det diskursiva fältets teckenbetydelser.
Vidare skapar Laclau och Mouffe (Winther Jørgensen & Phillips, 2000) genom begreppet artikulation ett uttryck för att ett enskilt tecken måste sättas i relation till andra tecken för att bli meningsbärande. Utifrån min förståelse av artikulation ger jag följande exempel där ordet ”skola” får ut- göra ett exempel på en nodalpunkt i utbildningsdiskursen. Beroende på om ”skola” sätts samman i en konkret artikulation med ”grundskola” eller ”hem-och-skola-förening” eller ”öppen förskola” så förändras dess identi- tet. Om vi återgår till nodalpunkter, så uppfattar jag att tecknet ”skola” ut- gör ett element, som är ganska tomt i sig, men som får en betydelse när det sätts in i en bestämd diskurs genom en konkret artikulation.
Inom diskursteorin finns ett begrepp, flytande signifikant, för element som olika diskurser försöker ge ett betydelsebärande innehåll på just sitt sätt. ”Nodalpunkt är flytande signifikanter, men medan begreppet nodal- punkt hänvisar till en kristalliseringspunkt i den enskilda diskursen hänvi- sar begreppet flytande signifikant till den kamp om viktiga tecken som förs mellan olika diskurser” (Winther Jørgensen & Phillips, 2000, s. 35).
En konklusion av ovanstående diskursteoretiska begrepp lyder utifrån Winther Jørgensen & Phillips (a.a.) som följer. Genom betydelsefixering strävar diskursen efter att göra elementen till moment. Denna strävan utgör en omöjlighet tack vare hotet från det diskursiva fältets påtryckande bety- delsemöjligheter. På så vis utgör alla moment alltid potentiella element. De konkreta artikulationerna i sin tur fixerar betydelsen i de gällande diskur- serna. Ovanstående leder till att Laclau och Mouffe, enligt Winther Jørgen- sen & Phillips (a.a.) betraktar varje muntlig eller skriftlig utsaga till viss del som en artikulation. Även om en utsaga bygger på tidigare betydelsefixe- ringar, det vill säga diskurser där elementen blivit moment, så är en utsaga inte enkom en upprepning av redan etablerade utsagor. ”Varje uttryck är därför en aktiv reducering av betydelsemöjligheter eftersom det sätter teck-
nen i vissa relationer till varandra och inte i andra” (Winther Jørgensen & Phillips, 2000, s. 36). En specifik diskurs fixerar betydelsen på ett bestämt sätt, i en tillfällig tillslutning, men diskursen kan inte avgöra att betydelse- fixeringen kommer att gälla för all framtid.
4.2.2 Diskursteori – subjekt och identitet
Laclau och Mouffe övertar, enligt Winther Jørgensen & Phillips (a.a.) i stort Althussers subjektsuppfattning31 via Foucault, vilken innebär att sub- jekten bli punkter i diskurserna. Genom interpellation försätts individerna i bestämda positioner av diskurserna. I en given diskurs existerar det vissa givna positioner som subjekten kan inta. Till dessa positioner hör förvänt- ningar om hur man kan eller inte kan agera och tala. Sålunda bestäms sub- jektet utifrån den aktuella diskursen. Inom diskursteorin ses subjektet alltid som överdeterminerat, i betydelsen att det positioneras av flera, i konflikt, motstridiga diskurser som är kontingenta. Det innebär att idén om det hela sanna jaget är en fiktion. Individen får, liksom språket och det sociala, sin betydelse av diskurserna. Diskursteorins syn på individen som diskursivt strukturerad är påverkad av Lacans subjektsuppfattning.32 Identitetens nodalpunkter kallar Lacan för mästersignifikanter. Genom ekvivalenskedjor konstitueras identiteten, då tecken sorteras och knyts ihop i kedjor. Enligt min förståelse skulle ett exempel på en mästersignifikant kunna var ”elev”. Genom att knyta samman ”elev” med ”studiebegåvad” och ”MVG” i en ekvivalenskedja konstitueras en viss identitet. Medan en ekvivalenskedja av ”elev”, ”särskilt stöd” och ”IG” konstituerar en annan identitet.
31 I Louis Althussers (Foucaults lärare) angreppssätt blir man ett ideologiskt subjekt genom en
interpellationsprocess, där diskurserna appellerar till individen som subjekt. ”Interpellation betecknar den process varigenom språket konstruerar en social position för individen och därmed gör henne till ett ideologiskt subjekt” (Winther Jørgensen & Phillips, 2000, s. 22).
32 ”I texter skrivna efter Hegemony and Socialist Theory har Laclau via Slavoj Žižek importerat Jacques
4.2.3 Diskursteori – antagonism och hegemoni
Det diskursteoretiska begreppet för konflikt är antagonism. Kamp och kon- flikt genomsyrar det sociala i diskursteorin, särskilt kampen om betydelse- bildning inom en diskurs. Kampen utgör därmed ett viktigt fokus i diskurs- analysen. Där diskurserna stöter samman finner man antagonismer, vilka kan upplösas genom hegemoniska interventioner. En hegemonisk interven- tion kan beskrivas om en artikulerad kraft som återupprättar entydigheten och på så vis undertrycker alternativa existerande betydelsemöjligheter. Winther Jørgensen och Phillips (a.a.) menar att begreppen hegemoni och diskurs påminner om varandra då båda står för en fixering av elementen i moment. När en enskild dominerande diskurs råder, där det tidigare varit antagonism, har den hegemoniska interventionen lyckats. Diskursen, bety- delsefixeringen, utgör resultatet av den hegemoniska interventionen, det vill säga processen i den antagonistiska terrängen.