4 TEORETISK ANKNYTNING
4.1 Sociala konstruktioner och perspektiv på diskursbegreppet
I de följande avsnitten ges en orientering av sociala konstruktioner, diskur- ser, strukturalism, poststrukturalism och områden med diskusteoretisk an- knytning. Avsnitten utgör en teoretisk bakgrund för den följande diskurste- oretiska anknytningen.
4.1.1 Socialkonstruktivism och socialkonstruktionism
Den moderna konstruktionismen, med filosofiska rötter i Immanuel Kants
epistemologiska problem,17 baseras bland annat på den genetiska
epistemologin, som utvecklades av Jean Piaget, enligt Stensmo (1994). Vi- dare beskriver Stensmo (a.a.) Piagets kunskapsteori som konstruktivistisk, med innebörden att människan konstruerar kunskap utifrån sina erfarenhe- ter, i ett samspel mellan sinnesintryck och förnuft. Kunskapen fungerar som ett mentalt redskap för att förstå verkligheten, men kunskapen är inte liktydig med inre rationella resonemang. Denna uppfattning skiljer sig från den sociala konstruktivismen där kunskapen konstrueras genom social in- teraktion.
Social konstruktionism är, enligt Börjesson (1997), ett samlingsnamn för ett samhällsvetenskapligt perspektiv som vuxit fram sedan 1960-talet. Börjesson (a.a.) poängterar att det inte finns en specifik konstruktionism. Inom det socialkonstruktionistiska perspektivet handlar det om att försöka urskilja och förstå processen som leder till att ett visst fenomen uppfattas som ett problem. Det handlar således inte om att fokusera på själva pro- blemet, som kan vara av social eller individuell art. Inom konstruktivis- men18 fokuseras konfliktpunkter inom samhället och analysen är inriktad mot att belysa olika världsbilder utan att värdera sanningshalten. ”En
17 Kant sysselsatte sig med att filosofera över förhållandet mellan objekt i yttervärlden (”das Ding an
sich”) och den mänskliga medvetenheten om dessa objekt (”das Ding für mich”). Kant menade att människans uppfattning av omvärlden är en konstruktion av hennes eget medvetande (Stensmo, 1994, s. 33).
18 Börjesson (1997) växlar mellan att använda begreppen konstruktionism och konstruktivism utan att
grundtanke i konstruktivismen är att detta, det särskilda, inte är ett absolut behov, utan en relation som bestäms av varje tids pågående strider om defi- nitioner” (Börjesson, 1997, s. 15).
Detta lämnar oss med två olika typer av historieskrivningar: antingen att idioti någon gång i tiden upptäcktes som en medicinsk diagnos (»realism«), eller att det definierades som ett individuellt och socialt problem först vid en viss tid- punkt i historien och utifrån specifika samhällsförändringar (»nominalism«). Var man vill förlägga sina eventuella konstruktionistiska studier, vid vilka fenomen, defekter, lidanden, är i hög grad beroende av detta val mellan realism och nomi- nalism (Börjesson, 1997, s. 17).
Börjesson (a.a.) anser att poängen med att tillämpa konstruktionismen är att man är vaksam för att vi är en del av vår tids försanthållanden, av vårt samhälles kultur. Sålunda kan vi inte observera världen utan att vi påverkas av försanthållanden, fördomar och andra uppfattningar.
Enligt Winther Jørgensen och Phillips (2000) utgör diskursanalys ett av flera socialkonstruktionistiska angreppssätt. Författarparet redovisar fyra gemensamma premisser för de socialkonstruktionistiska angreppssätten19, som i övrigt är mångfacetterade. Med en kritisk ställning till självklar kun-
skap utgår socialkonstruktivisten från att vår kunskap om världen och
verkligheten utgör en produkt av vårt sätt att kategorisera, det vill säga vår kunskap om världen och verkligheten är ingen ”sann spegelbild” som delas av alla. En historisk och kulturell specificitet innebär att vår kunskap om och syn på världen är formade utifrån det historiska och kulturella sam- manhang som vi befinner oss i. På så vis blir våra sätt att uppfatta världen kontingenta.20 Denna antiessentialistiska syn innebär att den sociala värl- dens karaktär inte är given på förhand eller bestäms av yttre förhållande, istället konstrueras den sociala världen socialt och diskursivt. Det finns ett
samband mellan kunskap och sociala processer, genom att vi vid social in-
teraktion kämpar om vad som är sant och falskt utifrån vår upplevda kun- skap om världen. Dessa sociala processer skapar och upprätthåller vår världsuppfattning. Den sista gemensamma premissen utgör en uppfattning om ett samband mellan kunskap och social handling. Vissa handlingar blir naturliga i en viss världsbild. Den sociala konstruktionen av kunskap och sanning får sociala konsekvenser, då olika sociala världsbilder leder till olika sociala handlingar.
19 För en utförligare redogörelse av de fyra premisserna hänvisar jag till Viven Burr (1995, s. 3ff).
20
Det vill säga: ”Våra världsbilder och identiteter kunde ha varit annorlunda och de kan förändras över tiden. Diskursivt handlande är en form av socialt handlande som bidrar till att konstruera den sociala världen (inklusive kunskap, identiteter och social relationer) och därmed bevara vissa sociala mönster” (Winther & Jørgensen, 2000, s. 11f).
Lundgren (2006) menar att den centrala tanken i social konstruktion el- ler social konstruktionism21 är att olika företeelser konstrueras i ett teore- tiskt och historiskt sammanhang. Synen på till exempel avvikelse och nor- malitet speglar de sociala, kulturella och historiska sammanhang i vilka de uppstår. De begrepp och kategorier vi använder och hur vi förstår och upp- fattar världen har sin grund i vår historia och kultur. Lundgren (a.a.) kon- staterar att vad vi ser och hör är beroende av vår konstruktion av verklig- heten. Den kunskap vi har om verkligheten är avhängig av vilken tolkning av verkligheten vi väljer att anta.
I sin tur framhåller Börjesson (2003) att då man studerar sociala konstruktioner, eller diskurser, gäller det att fundera över vad som sägs om ett visst fenomen, hur detta sägs eller hur det skulle ha kunnat sägas. Talet om en viss företeelse är sammanhangsberoende, givet av den aktuella dis- kursen. Socialkonstruktionismen utgår från att det finns gränser för vad som får sägas av vem i ett visst sammanhang. Gränserna bestäms av rå- dande talordningarna och logiker som är socialt och kulturellt accepterade.
Assarson (2007) menar att uppfattningen om förståelse som en skapande process är kärnan i socialkonstruktionism 22, och intar perspektivet:
… att världen blir till för oss såsom vi varseblir den och den kan inte skiljas från de innebörder som vi lägger i den. I den ståndpunkten ligger inte ett avståndsta- gande från en verklighet utanför, en så kallad protoverklighet, däremot ett av- ståndstagande från den metafysiska uppfattningen om en värld, som kan beskri- vas av en teori, såsom den verkligen är (Assarson, 2007, s. 79).
Olika innebörder speglar då variationer av samma värld. Enligt Assarson (a.a.) utgör mänskliga möten grunden för verksamheten i till exempel en skola och sanningen ligger i betraktarens öga vid en studie av en sådan miljö. Således är det i ett socialkonstruktionistiskt perspektiv inte menings- fullt att söka efter en absolut kunskap eller sanning om ett visst fenomen.
4.1.2 Diskurs och konstruktion
Lund och Sundberg (2004) har som ambition att precisera en diskursanaly- tiskt orienterad metodologi för pedagogisk forskning. De menar att diskursanalytiska fältet är tvärdisciplinärt och diskursanalysen ska snarare ses som en tvärvetenskaplig mötesplats än som en metod. De definierar diskurs som ”… ett visst legitimt sätt att tala, skriva och agera i olika sam- hälleliga praktiker, t ex skolan, familjen och universitet (Lund & Sundberg,
21 Lundgren (2006) använder i sin avhandling begreppen social konstruktion och social konstruktionism
stundtals synonymt med, stundtals skiljt från, social konstruktivism.
22 I sin avhandling skiljer Assarsson (2006) mellan begreppen socialkonstruktionism och
socialkonstruktivism, med motiveringen att hon ser socialkonstruktionismen som nyskapande och socialkonstruktivismen som skapande inom den rådande kunskapen eller intellektet.
2004, s. 21). Den diskursanalytiske forskarens verksamhet ses, liksom en diskurs, som knuten till bestämda instanser och sociala verksamheter.
Enligt Börjesson (2003) är en vanlig definition av diskursbegreppet att det rör sig om ett bestämt sätt att tala om och förstå världen. Vidare fram- håller Börjesson (a.a.) att diskurserna är produktiva, de skapar logiker och sammanhangsförståelser. En del diskurser kan ses som uttryck för historiska traditioner medan en del kan ses som nya och samtida diskurser. Ordet diskurs innebär, enligt Winther Jørgensen och Phillips (2000), vanligen någon ”… idé om att språket är strukturerat i olika mönster som våra utsagor följer när vi agerar inom olika sociala domäner” (Winther Jørgensen & Phillips, 2000, s. 7). En analys av dessa mönster innebär såle- des en diskursanalys23, vilket utgör en tvärvetenskaplig och multidisciplinär ansats. En ansats som kan användas på flera olika sätt inom flera olika un- dersökningsområden. Vidare definierar författarna diskurs som ett bestämt sätt att tala om och förstå världen24, vid presentationen av tre olika angreppssätt att förhålla sig till diskursanalys: diskursteori, kritisk diskurs- analys och diskurspsykologi. Tre angreppssätt som även delar språksyn och individuppfattning. I korthet kan angreppssätten beskrivas som följer.
Ernesto Laclaus och Chantal Mouffes diskursteori ser Winther Jørgen- sen och Phillips (a.a.) som den mest renodlade poststrukturalistiska teorin. Diskursteorin tar sin utgångspunkt i ”… att diskursen konstruerar den soci- ala världen i betydelse, och att betydelsen aldrig kan låsas fast på grund av språkets grundläggande instabilitet” (Winther Jørgensen & Phillips, 2000, s. 13). Inom den diskursiva kampen kämpar olika diskurser för att låsa fast språkets betydelser på sitt eget sätt och individerna ses som styrda av dis- kursen.
Utifrån Norman Faircloughs teori beskriver Winther Jørgensen och Phillips (a.a.) hur den kritiska diskursanalysen betonar diskursens bidrag till att forma den sociala världen. Fairclough, till skillnad från Laclau och Mouffe, menar att det finns en skillnad mellan diskursiva praktiker och so- ciala praktiker, vilket gör den kritiska diskursanalysen mindre poststruktu- ralistisk än diskursteorin. Den kritiska diskursanalysen studerar förändring och intertextualitet, det vill säga hur den nuvarande språkliga diskursen bygger på tidigare etablerade betydelser och hur förändring i diskurser sker genom nya språkliga sammansättningar.
Diskurspsykologernas syfte är, enligt Winther Jørgensen och Phillips (a.a.), ”… att undersöka hur människor strategiskt använder de förhanden- varande diskurserna till att framställa sig själva och världen på bestämda [fördelaktiga] sätt i social interaktion och vilka sociala konsekvenser det
23 Diskursanalys utgör ett samlingsbegrepp för hela det diskursanalytiska forskningsfältet i Diskursanalys
som teori och metod (Winther & Jørgensen, 2000).
får” (Winther Jørgensen & Phillips, 2000, s. 13f). Diskurspsykologin ska huvudsakligen ses som en form av socialpsykologi, som genom diskurs- analys studerar relationerna mellan å ena sidan individers och gruppers betydelsebildningar och å andra sidan samhälleliga strukturer och proces- ser. Individernas aktiva språkbruk betonas inom diskurspsykologin.
Permer och Permer (2002) intresserar sig för de diskurser som återfinns i klassrum och organiserar och reglerar klassrummets verksamhet. Med diskurs avser Permer och Permer (a.a.) mer eller mindre systematiska utsa- gor som anger hur vi ska tänka om verkligheten. De möjliga utsagorna va- rierarblandannatberoendepåvilket historisktsammanhangsom de uttalasi.
Diskurser tjänar som fönster genom vilka vi ”ser” och begriper saker och ting. Dessa diskursiva fönster eller förklaringar hjälper oss genom att tala om, hur vi ska förstå oss själva och skilja ut det värdefulla från det värdelösa, det sanna från det falska, det rätta från det orätta och därmed det ansvariga från det oansvariga. För den som vill studera den moraliska ordningen är således ansvar en utmärkt utgångspunkt (Permer & Permer, 2002, s. 23f).
Diskurser återfinns på olika nivåer, övergripande och lokala. Den över- gripande skoldiskursen formuleras på statlig nivå medan den lokala skol- diskursen utformas i klassrummet. Diskurser kan dominera tänkandet för en tid för att sedan avlösas av andra uppfattningar och värdesystem, utan att för den skull helt försvinna. Gamla och nya diskurser kommer således att existera parallellt för en viss tid. Permer och Permer (a.a.) lokaliserar tre olika diskurser25 i de dokument som på makronivå formulerat intentionerna för skolan i Sverige. I dokumenten presenteras en ny ideologisk bild av barnet, men alla lärare och elever i den svenska skolan förändras inte per automatik utifrån en sådan uppdatering. Sålunda verkar ålderdomliga dis- kurser parallellt med dagsfärska dito, som var och en bidrar med innehåll, i ett tillstånd av diskursiv information26.
I dessa diskursivt skiftande pedagogiska rum konstitueras emellertid subjektivi- teten hela tiden i en process av underkuvade. Antingen underordnas man någon utanför sig själv, en yttre kraft, eller underordnas man sig själv och sin identitet genom internalisering av sociala normer (Permer & Permer, 2002, s. 297).
25 För en utförlig beskrivning av de tre diskurserna, se Permer och Permer (2002, s. 296f).
26 Med diskursiv information avses här ett socialt rum där skiftande diskurser delvis täcker samma terräng
4.1.3 Strukturalism och poststrukturalism
De tre ovan nämnda diskursanalytiska angreppssätten bygger på struktura- listisk och poststrukturalistisk språkfilosofi, som menar att vi genom språ- ket skapar representationer av och får tillträde till speglingar av verklighe- ten. Språket förmedlar inte bara fakta om världen och information om sin- nestillstånd och beteende utan språket konstituerar sociala identiteter, soci- ala relationer och den sociala världen eller diskursen. Inom olika diskurser är olika handlingar relevanta och möjliga för en viss situation, där föränd- ringar inom en diskurs leder till förändringar i den sociala världen (Winther Jørgensen & Phillips, 2000).
Strukturalisternas syn på språket som ett system, där förhållandet mellan språk och verklighet ses som godtyckligt, det vill säga vi sätter bestämda ting i samband med bestämda tecken. Sitt specifika värde får ett tecken ge- nom sin relation till, eller kanske snarare genom sin skillnad gentemot andra tecken. Saussures27 skiljer mellan langue och parole, där langue är språkets struktur och parole är det konkreta språkbruket. Språkstrukturen gör det konkreta språkbruket möjligt, då parole bygger på langue. Winther Jørgensen och Phillips (a.a.) beskriver vidare den strukturalistiska språksy- nen med hjälp av följande metafor: ”Alla tecken i språket kan uppfattas som knutarna i ett nät, och de får sin betydelse genom att skilja sig från varandra på bestämda sätt, alltså genom att vara placerade på bestämda platser i nätet” (Winther Jørgensen & Phillips, 2000, s. 32).
Poststrukturalisterna har utvecklat och modifierat denna strukturalistiska språksyn, en utveckling som gäller tecknen, vilka anses få sin betydelse av varandra i ett strukturellt nätverk, istället för att tecknen får sin betydelse av verkligheten. Bearbetning gäller en upplösning av den skarpa gränsen mellan langue och parole. Dessutom överger poststrukturalisterna synen på språkstrukturen som total och oföränderlig. Förvisso får tecknen betydelse genom att skilja sig från varandra, men de sätts i olika relationer till var- andra i vårt löpande språkbruk och kan därmed ges nya betydelser (Winther Jørgensen & Phillips, 2000; Börjesson, 2003).
Det betyder inte att orden svävar helt fritt och kan betyda vad som helst – i så fall skulle språk och kommunikation vara omöjliga – men det betyder att orden inte slutgiltigt kan fixeras i en enda fastställd betydelse (Winther Jørgensen & Phillips, 2000, s. 17).
Språkstrukturen blir föränderlig hos poststrukturalisterna, till skillnad från strukturalisternas idé om en fast struktur. För poststrukturalisterna uppstår förändringen genom förskjutningar mellan tecknens betydelse. I den kon- kreta användningen av språket skapas, reproduceras och förändras språket.
27 Den strukturalistiska språkvetenskapliga traditionen utvecklades, enligt Winther Jørgensen och Phillips
Winther Jørgensen och Phillips (a.a.) menar att diskursanalytiska angrepps- sätt ansluter sig till följande poststrukturalistiska huvudpunkter:
• Språket är inte en avspegling av en redan existerande verklighet.
• Språket är strukturerat i mönster eller diskurser – det är alltså inte tal om ett generellt betydelsesystem som i den saussureska traditionen utan om flera system där betydelserna skiftar från diskurs till diskurs.
• Dessa diskursiva mönster bevaras och förändras i diskursiva praktiker.
• Bevarandet och förändringen av mönstren ska därför sökas i de konkreta kontexter där språket sätts i spel (Winther Jørgensen & Phillips, 2000, s. 18).
Enligt Alvesson och Sköldberg (1994) finns det en risk med ett alltför snävt fokus på språkanvändandet, om alla andra fokus utom den språkliga lämnas utanför forskningsprocessen.
4.1.4 Diskursanalys
Olika former av diskursanalys används, enligt Assarson (2007) för att för- klara världen i ett socialkonstruktionistiskt perspektiv. Gemensamt för det omfattande begreppet diskursanalys är dess fokus på studiet av sociala och kulturella gränser för konstruktionen av olika fenomen. Teori och metod är, enligt Winther Jørgensen och Phillips (2000), sammanlänkande i diskurs- analysen och forskaren måste acceptera de grundläggande filosofiska pre- misserna.28 Detta innebär att diskursanalytisk metod inte kan användas lös- ryckt från en teoretisk ram och inte inom vilken teoretisk ram som helst.
Man kan inte ta människors förmåga att beskriva sin inre och yttre verk- lighet för given, enligt Alvesson och Sköldberg (1994). Utsagor om hur man uppfattar verkligheten är, med nödvändighet, kontextberoende. I annat fall har utsagorna ingen mening och vi kan inte förstå dem. Användandet av språket avspeglar människans inre värld, samtidigt som det också gene- rerar en delvis tillfällig variant av denna inre värld. Diskursanalysen tar dessa variationer i uttryckssätt på stort allvar. Genom språket sysslar män- niskor med konstruktioner av den sociala världen. För diskursanalysen är det den diskursiva nivån, vari alla former av tal och skrift ingår, som är av intresse. I detta avseende definieras diskurs som en social text, det vill säga användandet av alla olika slag av muntligt och skriftligt språk i sociala sammanhang.
Lund och Sundberg (2004) anser att användandet av diskursteorier inom pedagogisk forskning har blivit mer förekommande de senaste decennierna. Vidare framhåller de ”… att pedagogikens kunskapsfält måste studeras re- lationellt, mellan samhälle och individ, mellan sociala institutionella
28 Dessa premisser menar Winther Jørgensen och Phillips (2000) är: för det första ”… språkets roll i den
sociala konstruktionen av världen; för det andra teoretiska modeller; för det tredje metodologiska riktlinjer för hur man griper sig an ett forskningsområde; och för det fjärde specifika tekniker för språkanalys” (a.a., s. 10).
strukturer och individuella handlingar” (Lund & Sundberg, 2004, s. 15). Genom att sätta fokus på den språkliga och sociala interaktionen som män- niskor producerare och konsumerar, kan man bringa förståelse i ovanstå- ende dialektiska kunskapsprojekt.
4.1.5 Foucault
Flertalet av alla olika diskursanalytiska riktningar förhåller sig till Michel Foucault på ett eller annat sätt. Foucault anses vara den som först utveck- lade diskursanalytisk teori och diskursanalytiska begrepp genom sina empi- riska undersökningar. Foucaults definition av diskurs innebär:
Vad termen diskurs beträffar /…/ så inser man anledningen till att den är så tve- tydig: i sin mest allmänna och obestämda aspekt betecknade den en mängd ver- bala prestationer, och med diskurs avsåg vi då det som hade producerats som mängder av tecken /…/. Men vi avsåg därmed också en mängd formulerings- handlingar, en serie av satser eller propositioner. Slutligen /…/ består diskursen av en mängd teckensekvenser, i den utsträckning dessa utgör utsagor, d. v. s. i den utsträckning man kan tilldela dem särskilda existensmodaliteter (Foucault, 2002, s. 133f).
Foucault följer, enligt Winther Jørgensen och Phillips (2000) den social- konstruktionistiska premissen att kunskap inte bara är en avspegling av verkligheten. Traditionellt indelas Foucaults författarskap i en arkeologisk och en genealogisk fas. Foucaults diskursteori hör till den arkeologiska fa- sen, med intresse för att klarlägga reglerna för accepterade, meningsfulla och sanna utsagor i en viss historisk epok. Till den genealogiska fasen hör Foucaults teori om makt och kunskap, där makten sätts i fokus och ses som spridd över olika sociala praktiker. Genom makten skapas vår sociala om- värld och objekt skiljs åt och får relationer till varandra. Makten är alltid förbunden med kunskap, de förutsätter varandra.29 Konsekvensen av sam- mankopplingen av kunskap och makt blir att makt blir snävt förbunden med diskurs. ”Makt är både det som skapar vår sociala omvärld och det som gör att omvärlden ser ut och kan omnämnas på vissa sätt medan andra möjligheter utesluts. Makt är således både produktiv och begränsande” (Winther Jørgensen och Phillips, 2000, s. 20). Det foucaultianska makt- kunskapsbegreppet får konsekvenser för synen på sanning. Eftersom man aldrig kan tala från en position utanför diskurserna, blir det omöjligt att nå fram till sanningen. Olika kunskapsregimer anger vad som är sant eller falskt, vilket gör sanningen till en diskursiv konstruktion.
I Foucaults arkeologiska fas uppfattas ”sanning” som ett system av procedurer för produktion, reglering och spridning av utsagor; en uppfattning som han i sin
29 Till skillnad från diskursanalysen och Laclau och Mouffes diskursteori förhåller sig den kritiska
genealogiska fas kopplar ihop med sin maktuppfattning så att ”sanning” här ses som inlagrad i och skapad av maktsystem (Winther Jørgensen & Phillips, 2000, s. 21).
Enligt Winther Jørgensen och Phillips (a.a.) är Foucaults syfte att klarlägga reglerna dels för vad som är tillåtet respektive otillåtet att säga och dels för