Diskussion om Tid, intresse och stavningsregler, brister och begränsningar

När det gäller gransknngen med fokus på resultatet av studien angående begränsningar i en stavningsmetod framkom att tiden var en avgörande faktor vilket den Intervjuade läraren såg som bristfällig. Både den Intervjuade läraren och respondenterna ansåg att exempelvis rättning av stavfel helst skall göras tillsammans med eleven för bästa resultat. Den intervjuade läraren berättade att denna typ av rättning kunde vara svårt eftersom tid är en bristvara. Det kan vara svårt att uppnå det optimala lärandet som är önskvärt genom rättning som metod för att lära sig rättstavning eftersom den gemensamma rättningen inte alltid kan utföras. På grund av denna tidsbrist måste läraren i vissa fall rätta elevers arbeten själv utan elevens deltagande. Om tid är en bristvara för att kunna utföra den undervisning som är önskvärt att ge, skulle en utvärdering

54

av sin egen undervisningsmetod vara bra. Att fundera över möjligheten att kunna uppnå de effekter som är önskvärda av exempelvis rättning som metod och hitta alternativa lösningar till tidsbristen vore något för lärare att arbeta med. Enligt Cordewener et al. (2018) behöver elever kunna titta på sin egen stavning och bli medvetna om sina egna kunskaper och på detta sätt lära sig egna strategier. Att låta eleverna själv leta sina egna fel gjorde dem stavningsmedvetna.

Men Moats (2005) skriver att elever behöver få strategier för att kunna rätta sina stavfel själv för att kunna göra det och bli stavningsmedvetna. Om lärarna måste rätta elevernas texter och arbeten själv får eleverna inte möjlighet att bli stavningsmedvetna vilket är en nackdel för dem i sitt lärande. Det är viktigt att hitta verktyg till eleverna som de kan använda för att lära sig bättre utefter de förutsättningar som finns. Detta betyder att självkorrigering kan vara en metod för att göra eleverna stavningsmedvetna och samtidigt i längden efter att eleverna fått verktygen som de behöver även spara tid.

Tidsbristen visade sig av studiens resultat vara en faktor som är avgörande för att rättning skall kunna ske gemensamt med eleven. Detta medför att eleverna ibland får tillbaka rättade texter och ett lärandetillfälle har gått förlorat. Den Intervjuade läraren anser att läxor skulle kunna vara ett bra extra lärandetillfälle då eleverna ges möjlighet att öva, repetera samt att sitta med vid rättning. I en sådan övning kan eleverna sitta med vårdnadshavaren och rätta tillsammans.

Denna övning ger eleverna möjlighet att träna sin stavningsmedvetenhet genom att de får analysera och upptäcka sina egna misstag med stöd av en vuxen vilket enligt Cordewener et al.

(2018) leder till stavningsmedvetenhet. Dock har vårdnadshavare olika förutsättningar att kunna hjälpa sina barn vid dessa situationer vilket kan leda till problem så alla elever inte får samma förutsättningar. Ibland rättas läxorna av vårdnadshavarna vilket den Intervjuade läraren tycker är bra samtidigt finns det vårdnadshavare som inte rättar elevernas läxor. Orsakerna kan vara flera, otydliga förväntningar av skolan, brister i språket eller olika inställningar till läxors vara eller icke vara. Kommunikation och lärarens tydlighet om förväntningar på vårdnadshavare när det handlar om läxor medför att vårdnadshavarna blir delaktiga och missförstånd minimeras.

Studiens resultat visade att klassen i fallstudien hade ett stort intresse för ämnet vilket den Intervjuade läraren trodde påverkade deras rättstavningskunskaper. Eleverna frågar och vill skriva rätt, vilket leder till fler lärandetillfällen enligt läraren. Den Intervjuade läraren berättar också att elever med mindre intresse för ämnet inte frågar lika mycket som de intresserade eleverna och läraren uppmärksammar heller inte dessa elevers stavfel i samma utsträckning.

Elever som inte kommit lika långt i stavningen ställs inte samma krav på och då säger den Intervjuade läraren att det för hen är viktigast att dessa elever får ihop en text som skall gå att förstå. Bristande intresse blir en begränsning eftersom den medför att eleven inte får samma chans till lärande. Är då rättstavning ett prioriterat delmoment inom svenskämnet i skolan? När jag analyserar studiens resultat ser jag att den Intervjuade läraren berättar hur viktigt och prioriterat stavning är för hen vilket visar sig ge goda resultat på rättstavningstestet, men samtidigt visar resultatet att läraren prioriterar en skriven text mer än att det som skrivs ska vara rättstavat. I intervjun framkommer det dock i många frågor att läraren säger sig prioritera en rättstavad text, att det ser bättre ut om en text är rättstavad när den skall hängas upp för allmänheten, att hen vill rätta stavfel som eleverna gör. Läraren berättar om sin egen utbildning som visade rättstavning som ett viktigt ämne. Är det då viktigt med rättstavning? Enligt Harris

55

et al. (2017) påverkas hela skrivprocessen av elevers bristande kunskaper i stavning, om en elev har bristande kunskaper i stavning påverkar detta hela texten eftersom eleven behöver tänka på hur ord stavas och texten tappar då sitt sammanhang och innehåll (Harris et al., 2017). Eftersom elever som har svårigheter med stavningen inte alltid får sina texter rättade går de miste om att få repetera orden och texterna kanske inte utvecklas i samma utsträckning när stavningen inte är automatiserad. Jag funderar om lärare i allmänhet anser att rättstavning är mindre viktigt än att kunna skriva en sammanhängande text? Av studiens empiri framgår att om en elev inte är så bra på att skriva så prioriteras inte stavningen, det är då texten som helhet som prioriteras.

Detta kan vara en bidragande orsak till att känslan blir att rättstavningen kommer i andra hand.

Detta trots att forskning visar att god stavningsförmåga underlättar skrivande enligt Moats (2005, s. 12).

Ett av områdena som både eleverna och respondenterna i studien bekräftade som utmanande var dubbelteckning. Rättstavningstestet visade att det området som eleverna hade flest fel inom var dubbelteckningsområdet. Det visade att osäkerhet fanns inom detta område genom att elever stavade ord som inte skulle stavas med dubbelteckning och missade ord som skulle innehålla detta. Respondenterna beskrev dubbelteckning som ett av det mer utmanande områdena inom rättstavning. I DLS-Handboken beskrevs att dubbelteckning är ett återkommande problem för eleverna när det gäller rättstavning (Järpensten & Taube, 2013). Vad gör lärare åt elever som har svårigheter med att dubbelteckna år efter år? Är detta något som eleverna lär sig under högre åldrar? Den Intervjuade läraren anser inte att rättstavning tränas i så stor utsträckning på mellanstadiet utan att grunden läggs på lågstadiet. Dock skriver Wolff (2017) att det förs in fler delar inom grammatiken i undervisningen i årskurserna 4–6. Detta gör att jag ser att varje undervisningstillfälle är viktigt och nödvändigt. Om grunden läggs på lågstadiet måste tiden tas tillvara på och ämnen måste prioriteras i tid. Den Intervjuade lärarens upplevelser och Wolff (2017) har inte samma uppfattning om rättstavningens prioritet på mellanstadiet. Det är viktigt att som lärare i årskurserna 1–3 ge eleverna de bästa förutsättningarna för ett fortsatt lärande oavsett om eleverna får träna detta mer i mellanstadiet eller inte. Att ge eleverna de bästa förutsättningarna för ett fortsatt lärande är av största vikt. Att ha ett nära samarbete med mellanstadiet där förväntningar diskuteras kan medföra att kunskapsluckor som kan uppmärksammas kan minska. Detta är bra både för läraren som skall lämna över eleverna till mellanstadiet och för lärarna som tar emot eleverna.

Resultatet av studien visar att glosor inte används i stor utsträckning, endast ett fåtal av respondenterna använder sig av glosor i sitt arbete med rättstavning. Repetition och memorering är en metod som Puliatte och Ehri (2017) beskriver som framgångsrik och glosor är en sådan metod som går ut på att lära sig att memorera ord. Skulle glosor eller memorering av ord göra att elever lär sig dubbelteckna ord bättre? Det råder delade meningar om memorering av ord är en bra metod för att lära sig stava. Som jag skrivit tidigare skriver Wilde (1990) om hur föråldrat memorering av ord är och att elever lär sig att stava genom skrivningen samtidigt som det ska få ta sin egen tid för att lära sig. Den intervjuade läraren använde sig dock av Veckans ord vilket gav goda resultat totalt på rättstavningstestet men brister fanns inom området för dubbelteckning. Beroende på vilka ord som väljs att träna, repetera och memorera så skulle memorering och repetition kanske fungera fullt ut? Behaviorismen betonar vikten av repetition och automatisering för inlärningen (Ahlberg & Hammar, 1945) så att träna dubbelteckning med

56

hjälp av repetition kan vara ett sätt för att eleverna ska automatisera denna kunskap.

Dubbelteckning har visat sig vara en del inom rättstavningen som är ett återkommande problem.

Arbetas det för att förändra undervisningen när det gäller dubbelteckning? Enligt Alatalo (2012) är det mest effektivt att undervisa elever med lär- och skrivsvårigheter genom frekvent undervisning. Detta tyder på att repetition och automatisering som är centrala begrepp inom både behaviorismen och den formella skrivinlärningen är en framgångsrik metod (Atoofi, 2019). Dubbelteckning skulle kunna vara ett område som behövs repeteras många gånger eftersom det är ett återkommande ämne där elever kan har svårigheter, vilket även denna studies resultat bekräftar.