Ekonomiska förutsättningar

De ekonomiska villkoren och övriga förutsättningar för en utställning är som sagts mycket skiftande. För att ersätta bild- och formkonstnärerna för kostnader och arbete i samband med utställningar bör avtalen också, inom eller utanför ramen för det som nu kallas utställningsersättning, innefatta lön eller arvode för konstnärens arbete och den bör kompensera konstnä-ren för hans eller hennes kostnader i direkt samband med utställningar.

Nedan pekas på några förhållanden som bör beaktas då nivåerna på de resurser som ställs till förfogande ska avgöras.

78

Beräkningsgrunderna för hyresbeloppet och därmed hyreskostnadens storlek lämnas åt sidan här. Det är parternas sak att avtala den statliga utställningsersättningen. Kulturrådet gör egna bedömningar av hur mycket som ska avsättas för bidraget till utställningsersättning, vilket är fråga om en avvägning gentemot andra stöd som rådet svarar för. Ökas bi-draget till utställningsersättning minskar utrymmet för andra bidrag, ex-empelvis verksamhetsbidraget till konstbildningsorganisationer. Minskas verksamhetsbidragen påverkar det organisationernas möjligheter att betala utställningsersättning. Det finns ingen grund för att ifrågasätta Kulturrådets bedömningar härvidlag.

Medel till statlig utställningsersättning tas ur berörda myndigheters ordinarie anslag. En del museer har angivit att de inte har råd att betala utställningsersättning. Men de har att följa gällande avtal och måste därmed finna medlen inom sina givna ramar. Det är givetvis önskvärt att museerna har resurser nog för att följa det statliga avtalet om utställ-ningsersättning och i övrigt ersätta konstnärer när de anlitas av muse-erna utan att det inkräktar på musemuse-ernas övriga behov.

De medel som står till förfogande för Kulturrådets bidrag till utställ-ningsersättning räcker inte. Ett växande antal konstnärer blir enligt Kulturrådet utan utställningsersättning trots att de uppfyller bidragsbe-stämmelsernas krav. Genom de förändringar i kvalifikationsgrunderna som rådet har infört fr.o.m. år 2006 har antalet konstnärer som är kvali-ficerade för ersättning också ökat. Uppskattningsvis betalas utställnings-ersättning med medel som tas av rådets bidrag till utställningsutställnings-ersättning endast vid en fjärdedel av de utställningar som ordnas av och inom de konstbildande organisationerna.

Ersättningen till konstnärerna på det konstbildande området är till skillnad mot den statliga inte indexreglerad, Kulturrådet har emellertid höjt ersättningsbeloppen fr.o.m. år 2006. Dessvärre innebär höjningen att färre konstnärer kommer ifråga för ersättning. När varje konstnär ska få mer pengar så räcker pengarna till färre. Kulturrådet bedömde dock att nivåhöjningen skulle genomföras med hänvisning till att ersättnings-nivåerna har legat stilla under lång tid och att ersättningen vid samlings-utställningar varit låg. Kulturrådet angav i samband med höjningen att det noggrant kommer att följa effekterna av denna.

Trots att rådets höjning av ersättningsbeloppen lett till att antalet mot-tagande konstnärer minskat måste höjningen anses vara en riktig åtgärd.

Det är viktigt att ersättningen inte ligger på en orimligt låg nivå.

Sveriges Konstföreningar beräknade inför förändringarna år 2006 att de höjda ersättningarna för deras utställningsverksamhet skulle innebära att ca 130 färre konstnärer kunde komma i fråga för utställnings ersätt ning år 2006 jämfört med år 2004. Vid samma jämförelse beräknade Folkrörel-sernas Konstfrämjande att ca 75 färre konstnärer kunde komma i fråga för ersättning. Även Konsthantverkscentrum anförde att höjning en skulle innebära en minskning av antalet utställare som får del av ersätt ningen.

En brist i utställningsersättningen på det konstbildande området är att den i praktiken inte kommer alla utställande bild- och formkonstnä-rer, som enligt Kulturrådets bidragsvillkor är berättigade till den, till del. Konstföreningarnas medel är vanligen mycket begränsade. I de fall rådets avsatta medel till ersättningen inte är tillräckliga synes endast i undantagsfall den arrangerande konstföreningen betala konstnären utställningsersättning. Det gäller sannolikt också övriga arrangörer som kan få bidrag till utställningsersättning från Kulturrådet. Bortsett från att det är otillfredsställande att en kvalificerad konstnär blir utan ersätt-ning blir systemet godtyckligt. I själva verket finns en spärr genom att Sveriges Konstföreningar inför år 2006 beslutade att tre år ska ha förflutit sedan konstnären senast erhöll ersättning från samma förening för att ut-ställningsersättning ska beviljas. Fr.o.m. år 2007 har föreningen förlängt karantäntiden till fem år.

5.2.3 Resurser

Inledningsvis kan det vara på sin plats att påpeka att det inte finns något behov av ingående överväganden om hur ersättningen ska inordnas i sys-temet av offentliga insatser för bild- och formkonstnärerna och för konst-livet. Som flera gånger framhållits bör en utveckling av konstnärernas ekonomiska villkor vid utställningar i första hand inriktas på att arvodera eller avlöna deras arbete i samband med utställningarna. Det är härvid inte fråga om något bidrag utan just om en ersättning. Ersättningen till exempelvis curatorer och elektriker för deras arbete ses inte heller som delar i ett ”system” utan är ett utslag för den självklara principen att de ska ha betalt för sitt arbete.

Rutinmässigt kan man tillföra medel för att lösa problem, antingen ge-nom nya medel eller gege-nom omprioritering av befintliga. Nuvarande sys-tem fungerar rent tekniskt väl som hyresersättning betraktad och nivån på hyran enligt avtal och statsbidragsbestämmelser kan te sig rimlig.

80

Här är inte platsen att komma med detaljerade förslag om finansiering.

Det går dock inte att blunda för att tillförsel av medel – statliga och andra – behövs för att få en utställningshyra att fungera på ett tillfreds-ställande sätt och för att ersättning ges för konstnärers arbete i samband med utställningar, antingen inom eller utom ramen för centrala regelverk.

Ökade statliga medel skulle dock ligga i fas med den konstnärspolitiska linjen att konstnärerna ska kunna försörja sig på sin konstnärliga verk-samhet. Dessutom innebär utställningsersättningen ett erkännande av bild- och formkonstnärernas arbete och stärker konstnärernas ställning genom att påverka värderingen av konstnärernas insatser i konstlivet i stort. Den statligt drivna utställningsverksamheten med samtida konst är visser ligen av liten omfattning men den statliga utställningsersättningen kan ha stor betydelse inte bara för konstnärer som ställer ut i statlig regi.

Genom att vara ett föredöme och ge en modell för ersättningen kan den åberopas av utställande konstnärer och påverka konstnärernas villkor också i andra utställningssammanhang.

Från den statliga sektorn har förutom svårigheter med tillämpningen av avtalet anförts att brist på medel leder till att avtalet om utställnings-ersättning inte följs fullt ut. Institutionerna har alltid haft ont om pengar, men man kan fråga sig varför just konstnärernas ersättningar ska bort-prioriteras.

Inom det konstbildande området behövs tillskott av medel för att utställningsersättning ska fungera i praktiken. Det finns anledning att erinra om att konstföreningarnas verksamhet vilar på medlemmarnas ideella insatser. Nu är systemet godtyckligt eftersom många kvalificerade konstnärer blir utan ersättning. Medlen till ersättningen tas ur samma pott som de allmänna verksamhetsbidragen inom bild- och formområ-det. Det finns ingen anledning att ifrågasätta Kulturrådets avvägningar mellan dessa ändamål. Det kan finnas skäl att notera att dessa avväg-ningar tangerar den vidare kulturpolitiska frågan om tillgängliga medel i första hand ska gå till konstnärerna direkt eller till arrangörer för att öka deras möjligheter att betala ersättning.

Idealt vore att arrangörerna inom det konstbildande området och andra arrangörer som får bidrag till utställningsersättning av Kultur-rådet, kunde betala ersättningen utan detta särskilda bidrag, d.v.s. inom ramen för sin ordinarie ekonomi inklusive statliga verksamhetsbidrag.

Utställningsersättning bör ju ses som en reguljär utgift. Men av allt att döma är det särskilda bidraget nödvändigt för att ersättning ska ges vid

åtminstone en del av dessa utställningar. Att konstnärerna regelmässigt ska få ersättning för hängning och annat arbete vid utställningar inom konstbildningen tycks ligga långt utom räckhåll. Det är tillräckligt svårt att garantera utställningshyran.

Förslag har framförts om särskilda bidrag till vissa typer av arrangörer och/eller produktionsstöd för särskilt kostnadskrävande utställningar.

Sådana bidrag verkar dock förutsätta rätt ingående kvalitetsprövning på central nivå och därmed ökad administration. Förslag har också framförts om ett nytt bidrag riktat till konstnärer som produktionsstöd inför kom-mande utställningar. Här kan påpekas att Konstnärsnämnden genom projektbidrag redan fördelar produktionsstöd till enskilda konstnärer för utställningar. Dessa kommer indirekt arrangörerna till del och stimulerar allmänt utställningsverksamheten i landet.

År 2005 fick 20 regionmuseer statligt bidrag till utställningsersätt-ning om sammanlagt ca 600 000 kr. Utifrån principen att utställutställningsersätt-nings- utställnings-ersättning bör ses som en självklar kostnad bland andra för arrangören kan man fråga sig varför regionmuseer ska kunna få ett riktat statligt stöd just till utställningsersättning. Man kan också ifrågasätta ända måls-enligheten i att ge särskilda bidrag till en kulturinstitution för att den ska utföra en av sina huvudsakliga uppgifter. En utvidgning av mottagare tränger ut bidrag till andra arrangörer inom det konstbildande området eftersom den fastlagda bidragssumman då skall fördelas på fler arrang-örer. För att inte göra bidraget verkningslöst måste i så fall den totala summan att fördela ökas.

Ett av skälen till att ge regionmuseer bidrag till utställningsersättning var att det skulle stimulera museerna att visa samtidskonst. Bidraget har sannolikt haft denna avsedda effekt. Tas bidraget bort finns risk för att antalet utställningar med samtida konst vid regionmuseerna minskar.

Den nutida bild- och formkonsten har en svag ställning vid de flesta regi-onmuseerna och om kostnaderna ökar för konstutställningar blir samtids-konstens ställning inte starkare.

Kulturrådet har tagit upp en diskussion med de regionala museerna om arvodering av de utställande konstnärer, som ett villkor för att få del av utställningsersättningen.

82