Utställningarnas betydelse

Att samtida bild- och formkonst visas är naturligtvis en förutsättning för ett livaktigt konstliv. Här ses utställningarnas betydelse dock i första hand ur ett konstnärperspektiv.

Bild- och formkonst finns i många offentliga sammanhang, exempelvis på gator och torg, i skolor, i sjukhus och myndigheters väntsalar och kor-ridorer, i massmedier och böcker, som färdiga form- och designprodukter på marknaden. Utställningar har emellertid en central plats i en bild-konstnärs yrkesliv, både som en direkt källa till inkomster genom för-säljning av utställda verk och för att visa sin konst, etablera sig och hävda sin ställning i konstlivet och därmed sina framtida försäljningsmöjligheter i andra sammanhang än den aktuella utställningen. Utställningar gör konstnären synlig på marknaden och är en merit som stärker hans/hennes konkurrenskraft på denna marknad. Utställningar är alltså inte viktiga endast för att nå ut till en publik och köpare, utan blir i praktiken också ett led i konstnärens marknadsföring och strävan efter att skapa ett för försörjningen viktigt kontaktnät.

Det räcker emellertid inte med att bara ställa ut. Det sammanhang i vil-ket konsten visas är en markering av vilken betydelse utställaren tillmäts på marknaden och påverkar därmed också vad utställningen kan inbringa ekonomiskt. De statliga konstinstitutionerna och stora kommunala konst-hallarna är i praktiken endast tillgängliga för ett fåtal av de redan mest etablerade konstnärerna åtminstone vad gäller separatutställningar. Det är stora skillnader i status mellan olika kommunala utställningsarenor och mellan olika privata gallerier. Det är i regel också mer prestigefyllt att ställa ut i storstadsregionerna – särskilt i Stockholm – än i övriga landet.

Konkurrensen om utställningsmöjligheterna är hård. En enkät riktad till KRO-medlemmar i Gävleborgs län visade på att antalet konstnärer som vill ställa ut på konsthallar och gallerier vida överstiger det antal som i praktiken anlitas.⁶ Detta torde gälla i hela landet. Många, särskilt ännu 6 Jönsson, Ingela, Konstnärer i Gävleborg. Om arbetsvillkor och försörjning, 2000, s. 15

32

inte etablerade, konstnärer får därmed svårt att nå publik och köpare och att över huvudtaget uppmärksammas i konstlivet. Av betydelse i sam-manhanget är att risktagandet för de kommersiellt drivna gallerierna är större om utställaren är oetablerad än om han eller hon är väl känd. För vissa konstyttringar är det kommersiella intresset av tradition svagt och utställningsmöjligheterna därmed särskilt små. Det saknas också gal-lerier och andra utställningslokaler för formkonst som konsthantverk och design. Nya uttrycksformer som installationer och video har en mycket liten marknad. En del verk har ett sådant format eller är så bundna till platsen eller tiden att de inte alls kan säljas. Konstnärerna kan då söka medel för produktion av sådana verk från Konstnärsnämnden.

Det är viktigt för konstnärerna att forcera dessa barriärer eller kringgå dem genom att hitta nya möjligheter att visa sin konst. Etablerade genrer och traditioner inom bildkonsten utmanas. Det gäller även de miljöer där deras verk möter sin publik. Initiativ från konstnärer och andra grupperingar skapar nya utställningssammanhang där samtidskonsten möter och ofta överraskar publiken. HAP (Hammarby Artport), AK28 och Candyland i Stockholm liksom Röda Sten och Konstepedemin i Göteborg är exempel på några initiativ. Tillfälliga samlingsutställningar utanför de traditionella visningslokalerna har genomförts i många städer runt om i landet.

Bilden är emellertid inte entydig. Trots nämnda svårigheter tycks en majoritet av bildkonstnärerna finna eller skapa sig utställnings-möjligheter. I en vid Stockholms universitet utförd enkätundersökning av KRO-medlemmarnas ekonomi och levnadsvillkor angav ca 95 % av de svarande att de ställt ut separat eller medverkat i samlingsutställning under de senaste tre åren.⁷ Även med hänsyn till att en del utställningar kan antas ha ägt rum i tämligen anspråkslösa sammanhang, exempelvis på folkbibliotek eller i regi av konstföreningar på företag, och till att an-delen utställare var betydligt lägre bland dem som inte besvarade enkäten kan det ses som anmärkningsvärt många.

I den nyss nämnda undersökningen av KRO-medlemmarnas ekonomi skiljde man mellan fyra kategorier av utställningar: ”Konst hall, museum, bibliotek eller liknande”, ”försäljningsutställning”, ”utställningar i regi av dåvarande Sveriges konstförenings riksförbund eller Konstfrämjandet”

7 Fritzell, Johan och Lundberg, Olle, En konst att leva. Om bildkonstnärernas ekonomi och levnadsvillkor. KRO 1998, s. 25

och ”annan utställning”. Kategorierna är delvis överlappande och inte helt adekvata för en bedömning av nyss nämnda delmarknaders betydelse.

Fritzell och Lundberg tyckte sig dock kunna konstatera att offentliga kulturinstitutioner som konsthallar, museer och bibliotek är för bildkonst-närer de viktigaste forum att nå ut med sin konst. Närmare 80% av de yrkesaktiva konstnärerna har under de tre senaste åren deltagit i en ut-ställning arrangerad inom ramarna för sådan verksamhet.”⁸ Motsvarande andel för försäljningsutställning var 64 %, för utställningar i regi av Sveriges konstföreningars riksförbund eller Konstfrämjandet 39 %, och för annan utställning 48 %. Det bör observeras att uppgifterna inte inne fattar antalet utställningar de svarande haft inom respektive kategori utan endast anger att de haft minst en.

Underlaget för att bedöma olika delmarknaders ekonomiska betydelse är ganska knapphändigt. Här kan dock noteras att de statliga konstmu-seernas och konstinstitutionernas inköp är av liten omfattning. Genom Statens konstråd kanaliseras dock statliga inköp för cirka 7 mkr⁹. Lands-tingens och kommunernas inköp till sina förvaltningar, sjukhus och andra lokaler är av större betydelse. De anlitar också konstnärer för större uppdrag. Det kan gälla skulpturer och andra monumentala verk, som görs för en viss plats eller lokal och inte är avsedda att flyttas. Såväl Konst-rådets som landstingens och kommunernas inköp görs huvudsakligen på utställningar i privata gallerier, som därmed tillsammans med sin övriga försäljning torde förmedla den helt övervägande delen av försäljningen av konst. Omfattningen av konstnärernas försäljning direkt till köparen är det svårt att ha någon uppfattning om, men för många konstnärer torde den vara viktig för försörjningen.

Att ställa ut medför inte nödvändigtvis att de visade verken säljs. I den nämnda undersökningen av KRO-konstnärers inkomstförhållanden var det undersökta året 1996 det genomsnittliga antalet sålda verk inte större än 10 bland dem som över huvudtaget sålt något verk. Detta trots att några grafiker sålt ganska många blad – som mest 300 – vilket givetvis drar upp genomsnittet.¹⁰

8 Fritzell, Johan och Lundberg, Olle, En konst att leva. Om bildkonstnärernas ekonomi och levnadsvillkor. KRO 1998, s. 26

9 Statens Konstråds Årsredovisning, 2005, s. 43

10 Fritzell, Johan och Lundberg, Olle, En konst att leva. Om bildkonstnärernas ekonomi och levnadsvillkor. KRO 1998, s. 29

34

Ovan har i första hand bildkonstnärerna berörts. En del av dessa konst-närer, exempelvis de som arbetar med platsspecifika verk eller arbetar med vissa nya former av bildkonst, använder sig av andra arenor än traditionella utställningar. För konsthantverkare är det snarast regel att tillfälliga utställningar är av underordnad betydelse för inkomsterna.

Konsthantverkskooperativens utställningar är emellertid viktiga arenor för avancerat konsthantverk. För formgivare och designer har anställning hos, uppdrag för eller försäljning av idéer till tillverkare större betydelse för försörjningen än utställningar.

3.2 Utställningsarenor