Ge konstnärerna skälig ersättning för deras arbete

Som framgått är en av grunderna för den statliga konstnärspolitiken att skapa sådana villkor för de professionella konstnärerna att de kan basera sin försörjning på ersättning för konstnärligt arbete och stimulera deras arbetsmarknad så att en ökad efterfrågan uppstår²⁶. Inom konstnärspoliti-ken används ordet konstnär för att beteckna konstnärer inom alla konst-områden, utövande såväl som upphovsmän. Konstnärerna ska i möjligaste mån kunna försörja sig på sitt konstnärliga arbete: i första hand genom lön eller arvode i samband med utfört konstnärligt arbete, eller genom inkomster som härrör från upphovsrätten och/eller genom försäljning av konstnärliga alster.

Ett utslag av denna princip är det statliga engagemanget för att bild- och formkonstnärer ska få utställningsersättning, d.v.s. en ekono-misk kompensation för att deras verk visas på offentliga utställningar.

26 Se exempelvis Konstnärernas villkor, prop. 1997/98:87, s. 9

Utställningsersättningen var tidigare en tämligen opreciserad ersättning för att upphovsmännens verk visades och för det arbete konstnären lade ned i samband med utställningen. Numera är ersättningen klart uttalat en hyra som utställningsarrangören betalar till upphovsmannen för de verk den senare upplåter till en utställning.

Man kan också notera att utställningsersättning som hyra baseras på ägandeförhållandet. Ersättningen tillfaller konstnären i egenskap av ägare till utställda verk, inte som upphovsman. Upphovsrättsliga ersätt-ningar får bild- och formkonstnärerna i andra sammanhang såväl på den privata marknaden som vid offentligt nyttjande av deras alster. Det samma gäller inkomster av försäljning av verk.

Omständigheterna kring en utställning kan te sig mycket olika. Ut-ställningen kan äga rum på prestigefyllda museer och konsthallar, på välrenommerade privata gallerier lika väl som på mindre bibliotek, på oetablerade gallerier eller på arbetsplatser i regi av en mindre konst-förening. De utställda verken kan vara av vitt skiftande karaktär vad gäller teknik och konstnärlig uttrycksform. Verken kan vara beställda av en arrangör och framställda och koncipierade med tanke för den aktu-ella utställning en eller ha ingått i konstnärernas ”löpande” produktion.

Ersättningen för konstnärens arbete och kostnader i direkt samband med utställningen varierar liksom arrangörens provision vid försäljning av utställda verk.

Man kan inte bortse från att konstnären gynnas av att de deltar i en utställning – särskilt vid stora, prestigefyllda institutioner, genom att ut-ställningar stärker deras ställning i konstlivet, höjer marknadsvärdet på deras verk, ger möjligheter till försäljningar vid Konstrådets gallerirundor och ökar möjligheterna att få stipendier. Vid försäljningsutställningar kan de också få intäkter från försäljningen. Samtidigt är det den offentliga institutionens uppgift att visa konst så likväl gynnas den av att konstnärer är villiga att ställa ut.

I denna väv av faktorer har konstnären att förhandla om sina ekono-miska och andra villkor. Utfallet är i hög grad beroende av hans eller hen-nes ställning i konstlivet och på marknaden.

Nämnda faktorer bildar ett komplicerat mönster vilket torde ha bidrag-it till att frågan om utställningsersättning varbidrag-it aktuell i decennier och ännu inte fått någon mer slutlig lösning. Men egentligen är lösningen mycket enkel: ge bild- och formkonstnärerna skäligt betalt för det arbete de lägger ned i samband med utställningar! Att de själva är beroende av

92

att ställa ut är inte något skäl för att de inte ska ersättas för sitt arbete i samband med utställningen. Också arrangörerna är beroende av att utställningar görs och inga utställningar av samtida konst görs utan med-verkan från konstnärens sida.

På den svenska arbetsmarknaden i stort gäller att utfört arbete ersätts.

Ersättningen regleras i centrala avtal eller särskilda överenskommelser som träffas i det enskilda fallet. Det gäller normalt också på de konstnär-ligt verksammas arbetsmarknader.

Bild- och formkonstnärernas ersättning för sitt arbete i samband med utställningar följer emellertid inte detta mönster. Varken avtalet för utställningsersättning på det statliga området eller statsbidragsbestäm-melserna för bidrag till utställningsersättning inom det konstbildande området omfattar ersättning för arbete i samband med utställningarna.

Inhämtade uppgifter om vad statliga arrangörer betalar tyder inte på att bild- och formkonstnärer regelmässigt betalas för sådant arbete. Inte heller vid utställningar med andra arrangörer torde arbetet ersättas i någon större utsträckning.

Genom att bild- och formkonstnärerna är beroende av att få ställa ut och inte omfattas av centrala avtal om lön eller arvode har de en svag ställning gentemot uppdragsgivaren och utför i praktiken obetalt arbete i samband med utställningar.

På bild- och formområdet brister den svenska modellen för en jämvikt i arbetsmarknaden eller marknaden då bild- och formkonstnärernas före-trädare i avtalet inte är fackförbund utan intresseorganisationer med en relativt svag anslutning av yrkesgrupperna.

Utställningsersättningen är ett försök att garantera bild- och formkonst-närer en ersättning i samband med utställningar, men den har brister.

Det finns anledning att betona att den inte är ett bidrag utan just en ersättning för att konstnären ställer verk till förfogande för en utställning.

I tillämpliga fall bör konstnärerna också få ersättning på upphovsrätts-lig grund vid utställningstillfället. Sådan bör exempelvis ges vid ut givning av utställningskataloger samt informationsmaterial och tryckning av affischer. Även avbildning av verk på webben och i databaser ska ge ersätt ning. Denna typ av ersättning bör dock hållas isär från utställnings-ersättningen och utgå från upphovsrättens förutsättningar (jmf. BUS rekommendationer).

Totalt sett uppgår nuvarande utställningsersättningar till ett tämlig-en blygsamt belopp. Om ersättning i ökad omfattning kommer att ges för

konstnärers arbete i samband med utställningar leder det givetvis till öka-de inkomster för konstnärerna. Detta skulle dock inte på något avgöranöka-de sätt förbättra konstnärernas totala ekonomiska situation. Ersättningen är en inkomstkälla bland andra som tillsammans kan ge konstnärerna rimligare ekonomiska villkor. En rimlig ersättning från arrangören vid ut-ställningstillfället skulle ge en tydligare koppling mellan utfört arbete och ersättning vilket är att föredra framför kompensatoriska kulturpolitiska ersättnings system.

94

96

98

100

102

104

106

108

110

112

114