Kap I Inledning
1.1 En utbildningshistorisk exkursion: läroplanstyper genom den
Innan studien går över i en fördjupad redogörelse av det teoretiska och metodologiska ramverk som jag genomfört studien inom är syftet med detta kapitel att erbjuda en övergripande utbildningshistorisk exkursion av den svenska gymnasieskolans tillkomst och historia fram till cirka 1960-talet. Med denna exkursion är avsikten att ge läsaren en bakgrund till de tre reformperioder som jag senare kommer att fördjupa analysen av.
Ett sätt att måla upp denna bakgrund är att, i enlighet med avhandlingens kunskapsintresse, titta på hur innehållet i skolans läroplaner historiskt har förändrats över tid. Detta är också något som Kamens, Meyer, Benavot (1996) gör i sin komparativa analys av ett stort antal länders sekundärutbildningars läroplaner mellan 1920 till 1990. I denna analys identifierar författarna fyra stycken allmänna så kallade läroplanstyper som författarna menar: ”… cover the vast majority of twentieth-century curricular programs” (p. 118). Även om dessa läroplanstyper förstås kunna existera parallellt inom ramen för ett och samma utbildningssystem har de ändå, menar författarna, haft olika stor betydelse och inflytande under olika tidsperioder. När i historien och hur kan dock variera från land till land. Det är också dessa läroplanstyper som kommer att ligga till grund för denna utbildningshistoriska exkursion.
Den första av dessa läroplanstyper benämner Kamens, Meyer och Benavot (1996) som den Klassiska läroplanen (Classical curricula) (jfr Lundgren, 1979). Denna läroplanstyp menar författarna dominerade sekundärutbildningarna i många västerländska länder under i
synnerhet 1800-talet och början på 1900-talet då
sekundärutbildningarna hade till främsta syfte att utbilda en utvald politisk och social elit. Läroplanen hade en konserverande funktion i den bemärkelsen att den verkade för att bevara den samhälleliga ordningen där människors indelning i olika sociala klasser sågs som något naturligt. Innehållet i denna läroplan var många gånger uppbyggt kring de klassiska humanistiska ämnena och syftet med
utbildningen bestod i första hand av att vara allmänbildande och karaktärsdanande snarare än att ge eleverna specialkunskaper.
Denna läroplanstyp beskriver på många sätt den svenska sekundärutbildningen under lång tid från dess egentliga dess tillkomst under 1500-talet och fram till början på 1900-talet. Under denna tidsperiod var gymnasieskolan i första hand en angelägenhet för kyrkan och de priviligierade samhällsklasserna. De ämnen som dominerade var i första hand kristendomskunskap, latin och grekiska. Men med den ekonomiska och politiska utvecklingen och med en starkt framväxande borgarklass under 1800-talet uppkom så småningom nya utbildningsbehov. Detta innebar att det vid sidan av de traditionella läroverken, som var starkt knutna till kyrkan, också uppkom så kallade apologistskolor där även andra ämnen än enbart de kyrkorelaterade blev vanliga, såsom modersmål, realia, naturvetenskap och räkning (Richardson, 2010). Latinet stod dock fortfarande, som Wallin (1997) uttrycker det för ”bildning och intellektuell disciplin” (s. 22) vilket pekar mot att den klassiska läroplanen fortfarande var den dominerande i den svenska sekundärutbildningen i slutet av 1800- talet.
I och med den demokratiska utvecklingen i flera västerländska länder i början på 1900-talet kom samtidigt högre utbildning bli mer tillgängligt för fler samhällsklasser. Detta innebar, menar, Kamens, Meyer och Benavot (1996), att den klassiska läroplanen fick allt mindre utrymme i sekundärskolan. Denna tillbakagång för den klassiska läroplanstypen ska dock inte tolkas som, menar författarna, att den fullständigt försvann. Snarare kom dess ideal att omformas och anpassas till de nya framväxande skolsystemen. I den svenska gymnasieskolans historia kommer denna omformningsprocess av den klassiska läroplanen inte minst till uttryck under den första hälften av 1900-talet i samband med införandet av 1905 års läroverksstadga. En stadga som på många sätt utgjorde ett genombrott för den moderna gymnasieskolan (Wallin, 1997). Gymnasieskolan fortsatte förvisso att vara uppdelad i en latin- respektive reallinje men där båda linjerna nu blev universitetsförberedande. Franska blev nytt obligatoriskt ämne för latinlinjen medan modersmåls- och engelskämnet stärktes på reallinjen. Den gymnasieskola som därav följde på 1905 års läroverksstadga kom i många avseenden att bestå fram till den omfattande reformeringen av gymnasieskolan i början på 1960-talet (Richardson, 2010). En viktig förändring kom dock 1953 då gymnasieskolan utvidgades med en ytterligare linje, den så kallade allmänna linjen. Denna linje fick två olika grenar, en språklig och en social, och skulle främst vara inriktad mot historiskt grundade
samhällsstudier. Tillkomsten av denna allmänna linje ska, menar Wallin (1997), förstås mot bakgrund av den ökande efterfrågan efter det andra världskriget på gymnasial utbildning. Inför 1960-talets reformering av gymnasieskolan bestod sammantaget gymnasieskolan av tre huvudsakliga linjer som var och en var uppdelade på ett antal grenar.
Latinlinjen med helklassisk och halvklassisk gren
Allmän linje med språklig och social gren
Reallinje med biologisk och matematisk gren
Den utveckling som skedde inom den svenska gymnasieskolan i mitten på 1900-talet kan därmed tolkas som en delvis omformulering av den klassiska läroplanen men samtidigt ett successivt ökat inflytande av det som Kamens, Meyer och Benavot (1996) benämner som den Allmänna
läroplanen (Comprehensive curricula). Uppkomsten av den allmänna
läroplanen relaterar författarna till länders utveckling till demokratier och den därmed framväxande tanken om att alla samhällsmedborgare behöver en bra utbildning för att kunna aktivt deltaga i politiska beslutsprocesser, men också för att vara produktiv i sitt yrkesutövande. Även om innehållet i denna läroplanstyp avsevärt skiljer sig från den föregående, klassiska läroplanen, har de menar författarna ett gemensamt allmänbildande syfte snarare än att ge eleverna specifika specialistkunskaper. Läroplanen är också allmän i den bemärkelsen att sekundärskolan skulle vara öppen för betydligt fler elever, oavsett socioekonomisk bakgrund. Dessa tankar känns på många sätt igen i 1960-talets gymnasiereform där efterkrigstidens tankar om en mer sammanhållen och utbyggd gymnasieskola, öppen för fler elevgrupper, organisatoriskt och innehållsligt tog form (Marklund, 1983).
Även den tredje läroplanstypen som Kamens, Meyer, Benavot (1996) identifierar i sin historiska och komparativa studie kan spåras i den svenska gymnasieskolan i mitten på 1900-talet och inte minst i och med tillkomsten av 1960-talets gymnasiereform. Denna läroplan benämner författarna som den Matematiska och vetenskapliga
läroplanen (Mathematics and science curricula). Uppkomsten av
denna läroplanstyp ska, menar författarna, ses som ett uttryck för på det sätt den mer klassiskt orienterade sekundärskolan försökte möta de många förändrade kraven som uppkom i och med industrialismen och det moderna samhällets framväxt. I och med att vetenskapens och teknologins utveckling blev ett alltmer betydelsefullt medel för nationalstatens industriella, ekonomiska och militära utveckling kom dessa ämnen, menar författarna, att också införlivas i sekundärskolans läroplaner. I den svenska gymnasieskolan kom detta till uttryck i att
denna typ av ämnen fick ett större inflytande och då inte enbart i de tekniska och naturvetenskapliga utbildningarna utan också genom hur dessa ämnen införlivades i mer eller mindre samtliga gymnasielinjer. Konsekvensen av att denna läroplanstyp fick ett större inflytande var att de klassiska ämnena som exempelvis latinet ytterligare kom att marginaliseras (Richardson, 2010).
En fjärde läroplanstyp som enligt Kamens, Meyer, Benavot (1996) kan urskiljas i många länders sekundärutbildningar under andra hälften av 1900-talet benämns slutligen som Läroplanen för konst, humanistiska
ämnen och moderna språk (Arts, humanities and modern languages
curricula). Ett antal utbildningsprogram med inriktning mot humanistiska ämnen och moderna språk kom i många länder att uppstå som en modern variant av den äldre klassiska läroplanstypen. Vilken betydelse denna läroplanstyp fick kom, menar författarna, i stor utsträckning att variera mellan länder. Störst utrymme fick den i länder som av tradition haft ett utbildningssystem där olika former av elitutbildningar var vanligt förekommande och där ”finkultur” av tradition hade stort anseende och prestige. I den svenska gymnasieskolan har dock denna läroplanstyp fått ett tämligen litet utrymme. Detta kan, utifrån Kamens, Meyers och Benavots (1996) analys, förklaras med att under den tidsperiod då den moderna gymnasieskolan växte fram i Sverige kännetecknades den politiska kontexten av att stabila och starka socialdemokratiska regeringar besatt regeringsmakten i kombination med en folkhemsideologi som sammantaget innebar att denna läroplanstyp hade svårt att få något större genomslag.