Problemlösningsstrategier i 1960-talets gymnasiereform

I avsnitten ovan har 1960-talets reformering av den svenska gymnasieskolan behandlats utifrån tre teman – Problem, Lösningar och Tillskrivningar. Syftet var att med fokus på reformmaterialets bärande begrepp, så kallade semantiska magneter, studera 1960-talets kunskapspolitik i termer av vilka problem som 1960-talets gymnasiereform var att betrakta som lösningen på och vilka tillskrivningar detta i sin tur innebar för gymnasieskolans kunskapsaktörer. I de sammanfattningar som återkommande gjordes efter respektive avsnitt lyftes de för texten mer framträdande sådana semantiska magneter fram. Nedan följer, utan inbördes ordning med avseende på dess betydelse, en sammanställning av samtliga dessa magneter:

Ekonomi Individualisering Objektivitet Allmänna kunskaper Effektivitet Avnämare Föränderliga samhället Avlänkning Teknik och Internationell Studieteknik Naturvetenskap Kritisk skolning Moderna samhället Differentiering Icke-ämnesknutna kunskaper Behovsanalys Prognos Arbetsmarknad Social fostran

Redovisning ovan säger dock ingeting om relationen mellan de semantiska magneterna, exempelvis om några av dessa magneter kvalitativt är att betrakta som mer betydelsefulla än de andra. Det vill säga det är rimligt att anta att vissa av dessa semantiska magneter besitter en större dragningskraft på textens innehåll som helhet än andra semantiska magneter. Detta innebär att vissa av dessa magneter antas rör sig mer i reformtexternas centrum medan andra verkar mer i periferin. Utifrån den kvalitativa textanalys11 _{som genomförts i} avsnitten ovan kan resultatet av denna analys illustreras på följande sätt:

Som bilden ovan vill visa förstås ett antal av de semantiska magneterna

11 _{I vanliga fall bygger framtagandet av så kallade ”ordmoln” på en ren kvantifiering av den}

aktuella texten. Så är inte fallet i denna studie då urvalet av vilka begrepp (semantiska magneter) som är mer framträdande ändra istället bygger på en kvalitativ analys av texten som helhet. Användandet av ”ordmoln” i denna studie fyller därmed en ren illustrativ funktion för att visa resultat av just denna kvalitativa analys.

(de som framställs som mer framträdande i bilden) utgöra en form av mittpunkt för texten som helhet. Kring dessa mer dominerande semantiska magneter rör sig övriga magneter och bildar tillsammans olika semantiska kluster. Det är dessa kluster av semantiska magneter som jag menar ligger till grund för de problemlösningsstrategier som finns inbäddade i gymnasiereformerna. Det är således genom att urskilja dessa tongivande semantiska magneter och kluster som gör det möjligt att i ett nästa steg tydliggöra dessa problemlösningsstrategier. Utifrån denna ovan beskrivna analysgång var det följande fyra problemlösningsstrategier jag fann som särskilt dominerande i reformmaterialet:

Planera

Med strategin att från en central statlig nivå planera gymnasieskolans innehåll och organisation var syftet att på rationella och objektiva grunder skapa en ny gymnasieskola som såväl på ett effektivt sätt kunde möta de krav som ställdes på gymnasieeleverna i och med framväxten av ett nytt modernt samhälle där förändringstakten och den internationella ekonomiska konkurrensen beskrevs som allt mer påtaglig. Utifrån detaljerade behovsanalyser och prognoser skulle de kunskapsbehov och kunskapskrav som ställdes på gymnasieskolan från inte minst olika avnämargrupper att tydliggöras och i förlängningen ligga till grund för det statliga reformarbetet. Förutom att innehållsligt anpassa gymnasieutbildningarna utifrån resultaten av dessa behovsanalyser ingick i en sådan planeringsstrategi att avlänka elever bort från mindre önskvärda utbildningar till utbildningar som ansågs mer samhällsnyttiga. Resultatet av denna planeringsstrategi blev att gymnasieskolans respektive utbildningar kom att organiseras utifrån i

förväg centralt fastlagt studiegångar med ett bestämt

kunskapsinnehåll. I och med att staten med den centrala skolbyråkratin således ansågs ha den övergripande rationella planeringsförmågan innebar att det att elevernas valfrihetsutrymme i stor utsträckning fick begränsas. Samma planeringsstrategi innebar på motsvarande sätt att urvalsfrågan i stor utsträckning kom att besvaras på en centralnivå och vidare förmedlades till gymnasieskolans kunskapsaktörer genom detaljrika och omfångsfulla läroplaner.

Att vetenskapliggöra gymnasieskolan

Med strategin att vetenskapliggöra den svenska gymnasieskolan skulle densamma reformeras och utformas utifrån vetenskapens metoder och ideal. Vid sidan av att ta hjälp av vetenskapligt grundade

behovsanalyser antogs också vetenskapen kunna påvisa vilket innehåll

och vilka metoder som undervisningen skulle vara uppbyggd på. De vetenskapliga ämnesdisciplinerna utgjorde därmed en naturlig grund för hur kunskapen skulle organiseras i olika skolämnen och vilket innehåll som ansågs som väsentligt. Med denna strategi kom också

naturvetenskapens objektivitetsideal att utgöra en viktig princip där

undervisningen syftade till att ge en sådan sann bild av verkligheten som möjligt och där på motsvarande sätt bedömningen av elevernas skolresultat skulle ske på ett objektivt sätt. Detta objektivitetsideal kom också till uttryck i form av den kritiska skolning som alla elever ansågs behöva få med sig för det framtida samhällslivet.

Att allmänbilda de svenska gymnasieeleverna

Med problemlösningsstrategin att allmänbilda gymnasieskolans elever var syftet att i större utsträckning än tidigare organisera gymnasieutbildningarna utifrån bredare allmänna ämneskunskaper

men också allmänna icke-ämnesbundna kunskaper såsom

studieteknik, kommunikationsfärdigheter, kritiskt tänkande, planeringsförmåga, självständighet, problemlösning osv. Denna

allmänbildningsstrategi motiverades dels utifrån ett

arbetsmarknadsperspektiv då det var sådana kunskaper som i allt

större utsträckning var nödvändiga för eleverna att få med sig med avseende på en snabb föränderlig arbetsmarknad. Dels motiverades samma strategi utifrån ett demokratiskt perspektiv då kunskaper som dessa betraktades som betydelsefulla för elevernas sociala fostran samt som ett sätt att förbereda eleverna på ett föränderligt och alltmer

internationellt samhälle. Utifrån denna strategi argumenterade

reformförfattarna att gymnasieskolan skulle organiseras utifrån breda lärokurser med en stegvis differentiering och där gymnasieeleverna hade få eller inga valmöjligheter att själva bestämma utformningen på sin studiegång.

Att individualisera undervisningen

Med problemlösningsstrategin att individualisera undervisningen var syftet att styra undervisningen bort från en mer traditionell helklassundervisning till en undervisning som i större utsträckning byggde på ett mer självständigt arbetssätt där eleven tog ett större personligt ansvar för sina studier och sin inlärning. Med denna strategi var det primära syftet att öka effektiviteten med avseende på elevernas

inlärning men också att öka elevernas motivation och på motsvarande sätt skapa förutsättningar för att eleverna skulle tillägna sig betydelsefulla så kallade icke-ämnesbundna kunskaper och förmågor såsom självständighet, ansvarstagande, problemlösning och så vidare. Kunskaper och förmågor som inte minst konstaterats att flera avnämargrupper efterfrågade men också utgjorde en viktig grund för den sociala fostran som gymnasieskolan hade till uppgift att ge eleverna. Vägen mot denna individualisering gick via att eleverna tillgodogjorde sig vissa studietekniska färdigheter men också med hjälp av en rad olika så kallade programmerade och självinstruerande hjälpmedel.

3.6 Dominerande kunskapsdiskurser i 1960-talets