En kunskapspolitisk kontextualisering

1960-talets reformering av den svenska gymnasieskolan genomfördes under en period då den ekonomiska tillväxten i västvärlden och delar

av Asien uppnådde nivåer som aldrig tidigare skådats. Produktionen och den inhemska konsumtionen steg i stor omfattning med följden att människors levnadsvillkor under en förhållandevis kort tidsperiod förändrades dramatiskt. Schön (2007) beskriver denna utveckling som en omvandling från något ”gammalt” till något ”nytt”. Produkter som exempelvis bilen, kylskåpet, semesterresor och tv-apparaten - som i början på 1970-talet betraktades som en mer eller mindre självklarhet hos flertalet av medborgarna - hade bara 20 år tidigare setts som lyxvaror, förbehållna de mest välbärgade i samhället. En sådan snabb förändring av människors levnadsvillkor hade, menar Schön (2007), aldrig tidigare förekommit i historien.

Samma tidsperiod kännetecknades likaså av att olika industrinationers inkomstnivåer alltmer började närma sig varandra. Västtyskland och inte minst Japan uppvisade en tillväxttakt som tidigare inte ansetts vara möjlig. Under en dryg 20 års period, från början på 1950-talet till början på 1970-talet, uppmätte just Japan den smått otroliga årliga genomsnittliga tillväxten på 7,6 %. Denna tillväxttakt kan jämföras med Sverige och övriga Europa där motsvarande siffra låg mellan, förvisso höga, 3-4 %. Det mest anmärkningsvärda under denna period var dock inte den höga tillväxten utan den ekonomiska stabiliteten med en jämn inflationsnivå och inga konjunkturella nedgångar (Schön, 2007). Schön (2007) pekar på tre huvudsakliga faktorer till hur denna ekonomiska utveckling var möjlig: 1) institutionella faktorer 2) teknisk utveckling och industriell specialisering 3) utbudet av produktionsfaktorer. Med en svensk kontext i förgrunden kommer dessa tre teman att ligga till grund för den kunskapspolitiska kontext som nedan ska tecknas.

Industrins guldålder och en svensk modell för välfärd

Den svenska ekonomin följde det generella tillväxtmönster som kunde ses i övriga västvärlden. Tillväxttakten inom den svenska industrin kulminerade under mitten av 1960-talet och sysselsättningen inom just denna näringsgren nådde då också sina högsta nivåer. Under samma årtionde skedde även en omfattande tillväxt vad gäller sysselsättningen inom den offentliga tjänsteproduktionen, något som inte minst hade möjliggjorts genom en rationalisering av hemarbetet vilket i sin tur innebar att alltfler kvinnor kunde söka sig ut i förvärvslivet (Larsson, 1993).

Perioden från 1950-talets början och 20 år framåt kännetecknades även i Sverige av ekonomisk och politisk stabilitet. Det handlade om en mer eller mindre konstant ekonomisk tillväxt, få och i sådana fall väldigt begränsade konjunkturella svängningar i kombination med en förhållandevis låg inflation. Inrikespolitiken karaktäriserades av en stabilt sittande socialdemokratisk regering som relativt ohotat kunde genomföra sina politiska idéer (Lewin, 1997). En av förklaringarna, menar Schön (2007), till denna stabilitet låg i de starka band som successivt hade kommit att knytas mellan stat, arbete och kapital. Med

uttrycket ”den historiska kompromissen” brukar den

samförståndspolitik benämnas som etablerades mellan arbetarrörelsen och näringslivet, från 1930-talet och framåt, med avseende på hur den svenska arbetsmarknaden skulle fungera. Kompromissen byggde å ena sidan på att det privata näringslivets sida erkände arbetarrörelsens inflytande på den svenska näringslivspolitiken vilket innebar ett accepterande av stora satsningar på välfärdsreformer och med detta ett förhållandevis högt skattetryck. Samtidigt avstod å andra sidan arbetarrörelsen från att driva frågan om ett förstatligande av det svenska näringslivet. Genom att relationerna mellan arbetstagarnas parter byggde på just samförstånd istället för konflikt kunde ett gemensamt fokus riktas mot att uppnå en stabil ekonomisk tillväxt och låg arbetslöshet i kombination med en låg inflation och en konkurrenskraftig exportindustri (Boréus, 1994).

Det politisk-ekonomiska system som skapades i anslutning till denna ”historiska kompromiss” har kommit att benämnas som den svenska

modellen. Som Erik Lundberg (1985) påpekar har innebörden av denna

modell över tid laddats med en rad olika betydelser. En mer allmän innebörd brukar dock peka mot det svenska välfärdssamhällets uppbyggnad med en expanderande offentlig sektor i kombination med en aktivt statligt förd ekonomisk politik som syftade till att uppnå en hög och stabil tillväxt, full sysselsättning, en jämn inflationstakt och rättvis fördelning av inkomster och social välfärd. Den ekonomiska politiken var i denna modell på många sätt präglad av en keynesiansk inspirerad ekonomisk politik vilket kom till uttryck i att en jämn ekonomisk tillväxt med låg arbetslöshet och låg inflation ansågs kunna uppnås genom att aktivt styra den samhälleliga samlade efterfrågan. Den grundläggande tanken bakom en sådan politik var att föra en dämpande konjunkturpolitik i konjunkturuppgångar och en stimulerande sådan i konjunkturnedgångar, med ett samlat syfte att undvika de värsta konjunktursvängningarna och istället åstadkomma en stabil ekonomisk utveckling (Pålsson Syll, 2011).

Ytterligare ett viktigt syfte med denna ekonomiska politik var att bidra till en rationalisering av produktionen. I detta sammanhang kom en aktiv arbetsmarknadspolitik starkt präglad av den så kallade Rehn- Meidner-modellen att fylla en viktig funktion (Lundberg, 1985). Rehn- Meidner-modellen byggde på en nära samverkan mellan arbetsmarknadens olika parter vilket i praktiken innebar centrala förhandlingar mellan LO och SAF. Med en så kallad solidarisk lönepolitik var syftet att åstadkomma en minskad lönespridning mellan arbetare vilket i förlängningen skulle åstadkomma en snabbare utslagning av olönsamma företag och således också bidra till en rationalisering och modernisering av landets produktion (Pålsson Syll, 2011).

Det andra kännetecknet för den samhällsekonomiska politiken i Sverige under inte minst 1960-talet var som tidigare nämnts en omfattande utbyggnad av den offentliga sektorn. Genom en progressiv skatteskala, ett generöst bidragssystem fanns ett viktigt bakomliggande syftet att fördela den sociala välfärden. Därtill sågs den offentliga sektorn som kraftfullt instrument i den ovan beskrivna keynesianska ekonomiska politiken att kunna påverka (Schön 2007).

Sammantaget hade statsmakten, menar Schön (2007) tämligen kraftfulla styrinstrument att tillgå för att föra en aktiv ekonomisk politik vilket innebar att samhällsplaneringen under denna tid också hade sina glansdagar: ”…den sociala ingenjörskonsten blev en central färdighet för att hantera de nya politiska instrumenten” (s. 370). Samhälleliga problem ansågs på ett rationellt sätt kunna hanteras och planeras bort av det politiska och byråkratiska systemet. Lundberg (1985) menar att den svenska modellen i många avseenden fick stor uppmärksamhet i ett internationellt politiskt sammanhang. Överlag framhölls den i positiva ordalag som något nytt, modernt i termer av exempelvis- ”Sweden: the progress machine” eller ”Sweden: the prototype of modern society”. Även i Sverige betraktades modellen i flertalet fall som något bra - en slags gyllene medelväg mellan de ideologiska ytterligheterna kapitalism och socialism:

People saw in Sweden a continuing social reform, the building up of a welfare state, and experimentation with stabilization policy, while preserving the conditions of an expansive free-market capitalist economy (Lundberg, 1985, s. 1).

I den ”historiska kompromissens” anda kännetecknades

partipolitiska skillnader med avseende på den ekonomiska och sociala politiken. Något egentligt alternativ till den keynesianska ekonomiska politiken framstod helt enkelt inte som legitim. Genom rätt förd politik ansågs den ekonomiska utvecklingen, och samhällsutvecklingen i stort, kunna styras i önskvärd riktning. Att avstå från denna möjlighet skulle nästintill vara att betrakta som politiskt oansvarigt. Detta innebar att de borgerliga politikerna, i enlighet med den svenska modellens premisser, kom att acceptera att marknadskrafterna i många fall behövde stävjas och stå under statens kontroll (Boréus, 1994).

En ökad internationaliserad ekonomi och en alltmer specialiserad

produktion

Efter det andra världskrigets slut skedde en snabb teknologisk utveckling och specialisering inom den industriella produktionen i flera av Europas länder. På grund av det andra världskrigets stora åverkningar i Europa hade USA till en början ett mycket stort försprång i förhållande till Europa. Men med en mer öppen europeisk marknad och med en allt snabbare spridning av teknologiskt kunnande, från inte minst USA, kom produktiviteten att snabbt öka. En sådan generell ekonomisk tillväxt i flertalet industrinationer i kombination med en liberaliserad handelspolitik länderna emellan fick till konsekvens att den svenska exporten växte i mycket stor omfattning. Inom loppet av två decennier skedde en fyrdubbling av den svenska exportvolymen. Vid sidan av att den svenska tillväxten snabbt ökade innebar samtidigt denna utveckling att den svenska ekonomin också snabbt blev beroende av omvärlden (Schön, 2007).

Denna internationella ekonomiska och teknologiska utveckling resulterade samtidigt i att konkurrensen hårdnade länderna emellan. Den svenska industrin kom som en konsekvens av detta att genomgå en rationalisering och övergick till att bli alltmer mer kunskaps- och teknikintensiv. Den för Sveriges del tidigare så betydelsefulla råvaruexporten av exempelvis trä, pappersmassa och järnmalm minskade relativt sett i betydelse samtidigt som verkstadsindustrin expanderade kraftigt med betydelsefulla svenska företag som exempelvis Volvo, Saab, ASEA, Electrolux och Ericsson. Detta var företag som under lång tid kom att bli framstående i ett större internationellt sammanhang. Lönerna i Sverige var i jämförelse med många andra länder tämligen höga och det Sverige därmed kunde konkurrera med var först och främst ett industriellt kunnande och en stor kapitaltillgång (Larsson, 1993). Som jag kommer att redogöras för i nästa avsnitt fyllde staten i detta sammanhang en viktig funktion i

rollen av att tillgodo industrin med dessa två former av produktionsfaktorer.

En arbetsmarknad under omvandling

I och med den höga tillväxten i kombination med en måttlig inflation skapades ett alltmer ökat investeringsutrymme i den svenska ekonomin under inte minst 1960-talet, såväl för privata företag som för staten. Som påtalats ovan utgjorde staten, inom ramen för den svenska modellens idéer, en betydelsefull och tillika kraftfull investeringsaktör. I detta sammanhang kom utbyggnaden av det svenska pensionssystemet att spela en viktig roll. Den form av sparande som skedde för en befolkning som förväntades bli allt äldre utgjorde en viktig källa för statens riktade investeringar i samhällsstrukturen (Schön, 2007).

Vid sidan av en god tillgång till kapital var det av avgörande betydelse att det därtill fanns ett tillfredställande utbud av arbetskraft. Den växande industri- och tjänstesektorn i Sverige innebar att en allt större brist på arbetskraft i många branscher framstod som ett påtagligt problem. Rationaliseringen av jordbruket under 1950-talet och framåt i kombination med en stor arbetskraftsinvandring från södra och sydöstra Europa var exempel på hur ett sådant arbetskraftsbehov i viss mån kunde tillgodoses. Utbyggnaden av tjänsteproduktionen och då inte minst den offentliga sektorn skapade också en växande ny arbetsmarknad. Följden blev en ökad efterfrågan på arbetskraft inom verksamheter som av tradition i första hand sysselsatt kvinnor, såsom vård och omsorg, undervisning och barnomsorg. Resultatet blev att allt fler kvinnor under 1960-talet började förvärvsarbeta (Larsson, 1993). Men som Schön (2007) understryker kännetecknades utvecklingen på den svenska arbetsmarknaden under 1960-talet inte enbart av en kvantitativ expansion utan arbetsmarknaden genomgick även vissa kvalitativa förändringar:

Kompetensen höjdes generellt genom stora satsningar på utbildning. Efterkrigstiden blev den stora utbildningsexpansionens tid. Det var både en följd av ökade behov av mera komplexa kunskaper för ingenjörer, samhällsplanerare, läkare, lärare etc. och av ökade behov av baskunskaper i ett informationstätare samhälle (s. 374).

Sådana kvantitativa som kvalitativa förändringar innebar ett ökat externt tryck på att det svenska utbildningssystemet behövde såväl byggas ut som reformeras. Utbyggnaden av utbildningssystemet hade dock inte enbart sin grund i ekonomiska incitament. En väl utbyggd skola utgjorde också en viktig del i den socialdemokratiska regeringens politik att ge hela befolkningen en bred utbildningsbas. Genom utbildning skulle demokratin stärkas och ett mer socialt och ekonomiskt jämlikare samhälle kunna åstadkommas (Lindensjö & Lundgren, 2000). Med andra ord framhölls utbildning som ett viktigt politiskt instrument för att, såsom Sundberg (2005) uttrycker det: ”… ‘bygga bort’ klassamhällets sociala skiktningar” (s. 140).

Utifrån ovanstående fanns det sammantaget påtagliga motiv, såväl ekonomiska som sociala, i slutet av 1950-talet och i början på 1960- talet för en genomgripande reformering av det svenska skolsystemet.

1960-talet - utbildningsreformernas årtionde

Med avseende på de ovan beskrivna samhällsförändringar, såväl strukturella som politiska, som Sverige genomgick under 1950- och 60- talet är det kanske inte så konstigt att mer eller mindre samtliga nivåer inom utbildningssystemet under denna tid kom att genomgå omfattande reformeringar. Inte minst under 1960-talet initierades ett stort antal och tillika omfattande utredningar och forskningsprogram där en rad stora och genomgripande utbildningspolitiska frågor behandlades. Marklund (1983) beskriver denna reformintensiva period i termer av ett ”… oerhört dynamiskt årtionde, sannolikt det händelserikaste i svensk utbildningshistoria” (s.113) och Waldow (2008) framhåller på motsvarande sätt att denna tid ”… markerar en djupgående strukturell brytningstid för utbildningssystemet” (s. 99). Reformeringen av den svenska gymnasieskolan bör därför inte ses som en isolerad reformhändelse utan förstås som en del i ett större ekonomiskt-, socialt och utbildningspolitiskt sammanhang.

Reformeringen av den svenska obligatoriska skolan

I nära anslutning till reformeringen av gymnasieskolan genomfördes en reformeringen av det obligatoriska skolsystemet. Denna ledde bland annat fram till parallellskolsystemets avveckling och tillkomsten av en sammanhållen grundskola år 1962. Mot bakgrund av den så kallade differentieringsfrågan, det vill säga frågan om och i sådana fall när det skulle ske en differentiering av det obligatoriska skolsystemet,

genomfördes under 1950-talet en omfattande försöksverksamhet kring möjligheterna om att införa en sammanhållen enhetsskola. På grundval av dessa försöksverksamheter i kombination med resultaten från en rad forskningsprojekt, under ledning av inte minst Kjell Härnqvist och Urban Dahllöf, försöktes i slutet av samma årtionde en politisk kompromiss att nås om just denna knäckfråga. Mot den falang, med förankring i den politiska vänstern, som förordade ett sammanhållet högstadium stod en läroverkstradition som framhöll ett tydligare linjeindelat högstadium redan från årskurs 7. Genom den så kallade

Visbykompromissen nåddes dock en överenskommelse där högstadiet

linjeindelades utifrån elevernas fria val. I årskurserna 7 och 8 skulle eleverna ha en gemensam undervisning och där en egentlig differentiering skulle ske först i årskurs 9. Med denna kompromiss kunde den dåvarande regeringen 1962 lägga fram en proposition som med stor enighet antogs av riksdagen. Detta riksdagsbeslut efterföljdes därefter av 1962 års läroplan (Lgr 62) (Marklund, 1983).

Richardson (2010) sammanfattar med följande punkter vad detta skolbeslut i grunden innebar:

- folkskolan, realskolan och flickskolan skulle avvecklas och ersättas av en 9-årig obligatorisk skola, så kallade grundskola, med kommunen som huvudman. Som en konsekvens av denna skolform kom det tidigare så kallade parallellskolesystemet därmed att avskaffas.

- denna 9-åriga grundskola skulle vara fördelad på tre 3-åriga stadier: låg-, mellan- och högstadium

- klasserna i årskurs 7 och 8 skulle vara sammanhållna men ge möjlighet till vissa individuella val av olika ämnen

- årskurs 9 skulle däremot vara indelat i olika linjer varav en skulle vara gymnasieförberedande (9g) och fyra skulle vara yrkesinriktade

- kristendomsundervisningen skulle vara objektiv och inte konfessionell

Ovanstående kompromiss med en sammanhållen grundskola upp till årskurs 8 och en linjeindelad årskurs 9 kom dock att debatteras och ifrågasättas under 1960-talet och kravet på ett helt sammanhållet högstadium växte sig allt starkare. Richardsson (2010) beskriver dessa krav utifrån såväl ideologiska- som organisatoriska skäl. Från inte minst den växande vänstervågen sågs skolan alltmer som ett instrument att kunna avskaffa klassamhället. Den nye skolministern Olof Palme kom i detta sammanhang att utgöra en betydelsefull röst. De organisatoriska skälen byggde däremot på det faktum att ett allt

ökande antal elever (mot slutet av 1960-talet 2 av 3 elever) valde den gymnasieförberedande linjen, det vill säga linje 9g med konsekvensen att flera av de övriga linjerna inte kunde anordnas på grund av för få elever. Resultatet blev att Skolöverstyrelsen kom att utarbeta ett förslag till revidering av läroplanen som vidare antogs av riksdagen 1968 vilket i sin tur följdes av utfärdande av en ny läroplan 1969 (Lgr 69). I och med detta riksdagsbeslut slopades linjeindelningen i sista årskursen och inslaget av direkt yrkesundervisning.

Bakgrunden till 1960-talets reformering av den svenska

gymnasieskolan

Tillkomsten av den obligatoriska skolan föregicks således av åtskilliga reformprogram och försöksverksamheter. En motsvarande omfattande reformprocess återfanns även vid den efterföljande reformeringen av gymnasieskolan. De frivilliga skolformerna bestod i början av 1960- talet i huvudsak av tre olika utbildningsformer, det treåriga gymnasiet och den tvååriga fackskolan och yrkesskolan. Utbildningsformer som i sig också kännetecknades av en rad olika inriktningar och varianter. Ett viktigt syfte med 1960-talets reformer var att försöka integrera dessa olika inriktningar och varianter under en och samma läroplan. En sådan organisatorisk integrering skedde också genom ett riksdagsbeslut 1968 vilket så småningom ledde fram till att de frivilliga skolformerna samlades under en och samma läroplan (Lgy 70) med det samlade namnet gymnasieskolan (Marklund 1983).

Den så kallade gymnasieutredningen (SOU 1963:43) tillsattes 1960 med syftet att utreda det treåriga gymnasiet, det vill säga det allmänna gymnasiet och de så kallade fackgymnasierna (handelsgymnasiet och det tekniska gymnasiet), med avseende på utbildningarnas innehåll, organisation, dimensionering, finansiering och huvudmannaskap. En viktig uppgift för de tillsatta sakkunniga bestod i att utreda möjligheten att för samman dessa gymnasieformer till en gemensam gymnasial utbildningsform. Skälen som angavs till att genomföra en sådan utredning framhölls bland annat vara tillkomsten av den samlade grundskolan, elevers allt större efterfrågan på gymnasiala utbildningar och ett allmänt ökande behov av utbildad arbetskraft från arbetsmarknaden.

Den tvååriga så kallade fackskolan kom att utredas parallellt med gymnasiet. Richardson (2010) benämner tillkomsten av denna skolform som ”… ett exempel på skolbyråkratiskt organisationsarbete” (s. 124) som i ett utbildningshistoriskt perspektiv endast, enligt

Richardson, kan betraktas som en parantes då den i och med 1990- talets gymnasiereform kom att förlängas med ett år och ombildas till olika gymnasieprogram. I den så kallade Fackskoleutredningen (SOU 1963:50) föreslogs dock en ny form av gymnasial utbildning för de elever som antingen inte var behöriga eller ville gå det egentliga treåriga gymnasiet men samtidigt inte ville läsa en alltför specialiserad yrkesutbildning. Fackskoleutredningen (SOU 1963:50) kom i stor

utsträckning att samarbeta med den ovan nämnda

gymnasieutredningen (SOU 1963:42) och detta ledde fram till ett betänkande som föreslog att fackskolorna skulle vara tvååriga och en ge bredare grundutbildning med ett större inslag av allmänna ämnen än vad yrkesskolorna erbjöd. Fackskolorna kom vidare att organiseras efter en liknande modell som gymnasiet med en social, ekonomisk och

teknisk linjeindelning.

Utifrån gymnasieutredningens och fackskoleutredningens betänkanden lade dåvarande ecklesiastikministern Ragnar Edenman i slutet av 1964 fram en proposition med följande förslag:

- En treårig kommunal gymnasial skola med benämningen gymnasium skulle införas.

- I gymnasiet skulle det finnas fem huvudsakliga studievägar:

humanistisk, samhällsvetenskaplig, ekonomisk,

naturvetenskaplig och teknisk linje.

- En tvåårig kommunal gymnasial skola vid namn fackskola, skulle därtill införas. Denna skolform syftade till att ge såväl en allmän som yrkesinriktad utbildning

- Fackskolan skulle vidare vara organiserad utifrån tre linjer:

social, ekonomisk och teknisk med olika varianter av grenar

och inriktningar (Carle, Kinnander & Salin, 2000).

Propositionen antogs med stor enighet och på endast fyra år hade således ett omfattande utredningsarbete av två skolformer med tillhörande vetenskapliga undersökningar, remissbehandling, propositionsskrivande och riksdagsbeslut klarats av. I och med detta beslut hade 1964 års gymnasiereform förverkligats.

Efter den omfattande reformeringen av gymnasiet och den successiva introduktionen av fackskolan stod reformeringen av nästa stora frivilliga skolform på tur: yrkesskolan. Som Richardson (2010) framhåller hade denna skolform stegvis och utan några större reformer byggts ut i stor omfattning de tidigare decennierna. Skälet till att

yrkesutbildningen behövde reformeras framhölls i

övriga förändringar som hade genomförts inom utbildningssektorn, inte minst införandet av den nioåriga grundskolan och tillkomsten av den nya fackskolan som ett alternativ till det treåriga gymnasiet. Ytterligare ett skäl till att yrkesutbildningarna behövde utredas framhölls i samma utredning vara de förändringar som skedde inom produktionen. Det som framförallt skiljde de nya förslagna yrkesutbildningarna åt från de tidigare olika yrkesskolorna var att utbildningarna nu också skulle innehålla vissa allmänna ämnen, såsom