Kunskapspolitikens textuella uttryck i 1960-talets reformtexter

Analysen av 1960-talets kunskapspolitik grundas därmed på det källmaterial som jag redogjorde för i föregående avsnitt och där syftet i detta avsnitt är att redogöra för hur denna kunskapspolitik textuellt kom till uttryck i reformeringen av en ny gymnasieskola. Avsnittet är

som jag tidigare redogjort för upplagt utifrån tre teman –

legitimeringen av en ny kunskapspolitik, lösningar på 1960-talets kunskapsproblem och tillskrivningar av kunskapspolitikens aktörer.

En sammanfattning av respektive tema kommer fortlöpande att göras med syftet att lyfta fram de tongivande semantiska magneter som det aktuella reformmaterialet var uppbyggt kring.

Legitimeringen av en ny kunskapspolitik

I direktiven och i inledningarna till de tre huvudutredningar (SOU 1963:42, SOU 1963:50 och SOU 1966:3) som låg till grund för 1960- talets reformering av den svenska gymnasieskolan presenterades ett antal problemområden som utredningarna hade att ta ställning till. En åtskillnad mellan dessa problemområden gjordes utifrån, vad som uttrycktes som det frivilliga utbildningssystemets ”kvantitativa- respektive kvalitativa problem” (SOU 1963:42).

Till de kvantitativa problemen hörde det dramatiskt stegrade samhälleliga behovet av utbildad arbetskraft samt den ökade efterfrågan hos ungdomar att fortsätta sina studier efter den obligatoriska skolan. Det dåvarande frivilliga utbildningssystemet ansågs inte kvantitativt kunna tillmötesgå denna dubbla efterfrågan. Inte heller ansågs densamma innehållsligt vara tillräckligt anpassat för det samtida samhällets krav utifrån vad som beskrevs som ”… en dynamisk och komplicerad samhällsutveckling” (SOU 1963:42, s. 77). Det sistnämnda kan vidare beskrivas utgöra de mer kvalitativa aspekterna som ansågs behöva utredas.

Till denna kvalitativa problematik kopplades också nödvändigheten av att utreda utbildningarnas egenvärde respektive samhällsnytta. Med gymnasieutbildningarnas egenvärde menade man i direktiven i första hand: ”… det mått av allmänbildning, som varje slag av gymnasial utbildning bör ge den studerande” (s. 79) vilket på motsvarande sätt skulle ställas i relation till gymnasiets samhällsnytta. Med avseende på gymnasiets samhällsnytta: ”… bör utredningen verkställa en kartläggning av de fodringar som olika avnämare … ställer eller vill ställa på den gymnasiala utbildningen innehåll och resultat” (s. 80). Det är utifrån detta behov av kartläggning som också tillkomsten av de två delbetänkanden Vägen genom gymnasiet (SOU 1963:15) och

Kraven på gymnasiet (SOU 1963:22) ska förstås.

Till diskussionen om de olika krav som riktades på

differentieringsfrågan. Det vill säga vilken grad av specialiserade kunskaper skulle respektive gymnasieutbildning ge i relation till de mer, såsom de uttrycktes i utredningarna, allmänbildande kunskaperna? Ytterligare ett problemområde som behandlades i samtliga utredningar var frågan hur relationen mellan de olika gymnasieutbildningarna skulle hanteras. Dels behandlades frågan om relationen mellan det allmänna gymnasiet och de så kallade fackgymnasierna, dels om dessa utbildningars relation till fackskolorna och yrkesutbildningarna. Som jag avser att redogöra för mer ingående längre fram i detta kapitel bestod det huvudsakliga problemet i att det utifrån ett arbetsmarknadsperspektiv fanns ett stort behov av att avlänka elevströmmarna bort från det så kallade allmänna gymnasiet till fackgymnasierna, men också till de andra utbildningsformerna, såsom vissa av fackskolans och yrkesskolans utbildningar. Denna avlänkningsstrategi var nödvändig då det annars riskerade att leda till, som direktivet uttryckte det, ”en fatal snedvridning” (SOU 1963:42, s. 79). Grunden till denna oro låg i den utveckling som pekade mot att det skulle komma att bli alltför stort överskott på humanistiskt utbildade elever och på motsvarande sett ett alltför stort underskott på tekniskt-,

naturvetenskapligt- och ekonomiskt utbildade elever. I

yrkesutbildningsberedningen (1966:3) betonades ett liknande problem

med en befarad arbetskraftsbrist inom exempelvis den

verkstadstekniska produktionen. En allmän uppfattning i utredningsmaterialen och de efterföljande propositionerna (SOU 1963:42, SOU 1966:3, Prop. 1964:171, Prop. 1968:140) var därför att denna befarade ”snedvridning” var ett stort problem som gymnasieskolan hade att hantera.

Ett nytt modernt samhälle i behov av nya gymnasieutbildningar

I det undersökta reformmaterialet framträder en bild av att det på många sätt var ett nytt och modernt samhälle som höll på att växa fram i Sverige och som det frivilliga skolsystemet var tvunget att anpassa sig till. Samhällsutvecklingen framställdes som snabbt föränderlig både

vad gäller den ekonomiska som den tekniska. Denna

samhällsutveckling i kombination med en ökad internationell handel och kontakt länder emellan bidrog till att allt större krav nu ställdes på att arbetskraften behövde ha en god utbildning:

Den vetenskapliga utvecklingen, teknikens omvandling av vår tillvaro, den ökade handeln och kommunikationen har i ett nästan explosionsartat tempo ökat behovet yrkesutövare på kvalificerad nivå. I alla länder med en expanderande

ekonomi föreligger ett underskott på denna typ av arbetskraft (SOU 1963:42, s.74).

Vidare tecknades en bild av en tillsynes obegränsad tro på den ekonomiska tillväxten. I gymnasieutredningen påtalades denna tillväxtsoptimism i samband med att det framtida utbildningsbehovet skulle skattas. I utredningen framställdes då den ekonomiska tillväxten som antingen linjär eller till och med som exponentiell (se t ex SOU 1963:42 s. 134) och där fördes ingen egentlig diskussion om eventuella framtida konjunktursvängningar eller ekonomiska nedgångar. Ett väl utbyggt utbildningssystem framhölls i detta sammanhang som mycket betydelsefullt för att kunna möta denna utveckling. Den nära relationen mellan utbildning och ekonomi betonades återkommande i reformmaterialet:

Ekonomiska betraktelsesätt har börjat anläggas när det gäller att bedöma den pedagogiska verksamhetens ”produktivitet” … hjälpmedel och undervisningsmetoder börjar granskas ur samma synvinklar som de olika produktionsfaktorerna i näringslivet (a.a., s.74).

I yrkesutbildningsberedningen (SOU 1966:3), under rubriken

utbildningsinvesteringarnas lönsamhet, fördes en liknande diskussion. Med hänvisning till den amerikanska ekonomen Edward F.

Denisons forskning om ekonomisk tillväxt argumenterade man i

utredningen att investeringar i utbildning och forskning beräknades vara tre gånger så lönsamma som investeringar i traditionella produktionsmedel som exempelvis mark, maskiner, verktyg. Utifrån detta faktum var det enligt yrkesutbildningsberedningen inte konstigt att sambandet mellan utbildning och produktivitet blivit föremål för allt större uppmärksamhet såväl nationellt som internationellt. Med hänvisning till en internationell kontext underströks därför nödvändigheten av att bygga ut och modernisera utbildningssystemet:

Gymnasieutredningen kan i detta sammanhang bland annat hänvisa till uttalanden gjorda vid OECD-konferensen i Washington hösten 1961 om utbildningens betydelse för den ekonomiska tillväxten och utvecklingen. Det är för vårt land ett livsvillkor att satsa på alla former av utbildning (SOU 1963:42, s. 169).

Med avseende på den europeiska handelspolitiska utvecklingen och den hårdnande internationella ekonomiska konkurrensen framhölls på

motsvarande sätt i yrkesutbildningsberedningen (SOU 1966:3) vikten av att ett land som Sverige följde med i den ekonomiska utvecklingen:

Den pågående liberaliseringen av den europeiska handelspolitiken i förening med den industriella utvecklingen inom vad som kan betecknas som låglöneländer kan dock förmodas leda till ett skärpt internationellt konkurrensläge. För att ett litet land som vårt medför detta krav på skärpt vaksamhet och förstärkt beredskap (a.a., s. 115).

En sådan samhällsutveckling beskrevs vidare endast kunna mötas på ett sätt:

Vår konkurrensförmåga på en expanderande internationell varumarknad måste baseras mera på ett kvalitativt än på ett kvantitativt utbud. /…/ I en hårdnande internationell konkurrens kan våra exportindustrier hävda sig endast genom avancerad teknik och hög kvalitet. Förutsättningarna härför är en på alla nivåer gedigen yrkesutbildning (a.a.).

Med en samhällsutveckling som den som tecknats ovan i kombination med en arbetsmarknad som blivit allt mer specialiserad och differentierad innebar att nya krav också ställdes på den enskilde arbetstagaren men också på nationen som helhet. Staten - genom en aktiv arbetsmarknads- och utbildningspolitik - fick i detta sammanhang stor betydelse för att kunna möta de utmaningar och krav som denna samhällsutvecklings i realiteten innebar.

En central utbildningsplanering

Med utgångspunkt i uppfattning om att det fanns en mycket nära koppling mellan ekonomisk tillväxt och konkurrenskraft samt utbildning uppkom en allmän uppfattning i reformmaterialen att utbildningspolitiken innebar ett synnerligt viktigt verktyg för staten att

kunna möta den samtida samhällsutvecklingen: ”…

utbildningsväsendets inriktning och dimensionering måste ses som ett betydelsefullt led i den långsiktiga planeringen för samhället som helhet” (SOU 1963:42, s. 139). Staten framhölls vidare vara den aktör som hade möjlighet till den överblickbarhet och de resurser som krävdes för att kunna prognostisera vilka behov som olika avnämargrupper ställde och skulle komma att ställa på gymnasieskolan. Detta gällde såväl kvantitativa behov, såsom olika

gymnasieutbildningars storlek, men också kvalitativt med avseende på det innehåll som dessa utbildningar skulle ordnas kring. Tilltron till statens planeringsmöjligheter var därmed nästintill obegränsad:

Det är endast staten som genom sina organ kan skaffa sig överblick över hela arbetsmarknadsområdet och bedöma dels de krav på yrkeskunnighet och dels det behov av arbetskraft som vid varje givet tillfälle uppställes inom skilda näringsgrenar eller arbetsområden. Härav följer den konklusionen, att planeringen av yrkesutbildningsväsendet i dess helhet är en uppgift för den centrala statliga ledningen av detsamma (SOU 1962:28, s.126f.).

Som exempel på tilltron till att genom centrala behovsanalyser kunna skatta det framtida arbetskraftsbehovet och antalet utbildningsplatser så beräknades det 1970/71, det vill säga ungefär tio år senare, behövas finnas 165 utbildningsplatser på arbetsterapeututbildningen (SOU 1963:42, s.144) och på motsvarande sätt antogs det 1980 behöva finnas 46 700 civilingenjörer inom ramen för den svenska produktionen (a.a., s.155).

Det var dock inte vilka utbildningar som helst som betraktades vara till gagn för den ekonomiska utvecklingen. Framförallt tekniska och naturvetenskapliga utbildningar framstod som särskilt betydelsefulla: ”Utnyttjandet av naturvetenskapliga och tekniska forskningsresultat framstår idag som en av de mest verksamma faktorerna i den sociala och ekonomiska utvecklingen” (SOU 1963:42, s. 191). En enorm brist på arbetskraft inom en rad olika yrkeskategorier förutspåddes i reformmaterialet men där just bristen på ingenjörer framställdes som särskilt alarmerande. I gymnasieutredningen framhölls det därför med viss oro att: ”… om de tendenser som nu synes föreligga även skulle gälla i framtiden, balansen mellan tillgång och behov av vissa akademikerkategorier kommer att vara mycket otillfredsställande” (SOU 1963:42, s. 146). Därför betonade samma utredning att: ”Enligt de av arbetsmarknadsstyrelsen prognosinstitut tillsammans med gymnasieutredningen gjorda beräkningarna skulle det totala ingenjörsbehovet växa starkt…” (s. 155).

I yrkesutbildningsberedningen (SOU 1966:3) varnade man på motsvarande sätt för en generell brist på yrkesutbildad arbetskraft inom en mängd yrkesområden men där bristen framställdes som särskilt problematisk inom den starkt växande industrin och då i synnerhet verkstadsindustrin. I samma utredning slogs det därför fast att: ”Det är givet ett samhälleligt intresse att i sådana lägen genom

olika åtgärder söka dirigera arbetskraftströmmarna över till lönsammare och mer expansiva sektorer av näringslivet” (s. 115). En stor utmaning för reformproducenterna var därför vara att på ett så effektivt sätt som möjligt avlänka elevströmmarna bort från de utbildningar som inte på ett tillfredställande sätt ansågs möta de prognostiserade arbetskraftsbehoven till de utbildningar där en stor efterfrågan från olika avnämare förväntades finnas. Med referens till den internationellt erkände, inte minst inom OECD, svenske nationalekonomen Ingvar Svennilsons uttalande9 _{om relationen} mellan ekonomisk tillväxt och rätt utbildade medborgare underströks därför ett öka behovet av en noggrann central planering av utbildningssystemet:

”Utbildningsexplosionen” som intimt hänger samman med den expanderande ekonomin har aktualiserat en betydligt mera systematisk planering av verksamheten på skolans område. Möjligheterna att påverka den ekonomiska utvecklingen beror i hög grad på tillgången på högkvalificerad arbetskraft (SOU 1963:42, s. 74f).

För att kunna möta den rådande samhällsutvecklingen och de behov som arbetsmarknaden ställde framhölls det därför som nödvändigt att, på det allmänna gymnasiets bekostnad, starkt bygga ut och locka till sig elever till dels de så kallade fackgymnasierna, dels till den nya fackskolan samt yrkesutbildningarna (Prop. 1968:140).

Sammanfattning av 1960-talets kunskapspolitiska problembild –

tongivande semantiska magneter

I det undersökta reformmaterialet tecknades en bild av ett samhälle och en arbetsmarknad i snabb förändring. Grunden till dessa förändringar förklarades med den snabba såväl ekonomiska som

tekniska utvecklingen. Utifrån denna samhällsutveckling kom ett antal

problem att framträda som det frivilliga utbildningssystemet hade att hantera. Uppmärksamheten kring utbildningens betydelsefulla koppling till produktivitet och ekonomisk tillväxt och därtill en ökande internationell ekonomisk konkurrens gjorde att kraven på en reformering av det frivilliga skolsystemet framställdes som nödvändig. En hög ekonomisk tillväxt och en snabb utveckling inom såväl den

9 _{Som referens till uttalandet gavs i utredningen OECD konferensen i Washington 1962 som}

privata produktionen som offentlig sektor innebar vidare en stor efterfrågan på utbildad arbetskraft. Inte minst utbildningar av teknisk- och naturvetenskaplig karaktär ansågs som särskilt betydelsefulla i detta sammanhang. Det tidigare gymnasiet, där inte minst det allmänna gymnasiet varit dominerande, och de så kallade yrkesskolorna ansågs inte kunna möta en sådan utveckling, vare sig kvantitativt eller kvalitativt.

Utifrån ovanstående problembild kom därför en reformering av det frivilliga skolsystemet att framstå som alltmer legitimt. Vilka lösningar som vidare kom att presenteras på ovanstående problem blir syftet att redogöra för i nästa avsnitt.