Utifrån teorierna kommer jag diskutera hur EU:s strategi för Sahel kan, och bör, utvecklas i en närliggande framtid. Kapitlet baseras på tidigare analyskapitel och de diskussioner jag haft med experter på området. För att hålla diskussionen inom rimliga ramar kommer jag ha EU:s strategiska kultur i åtanke och hålla mig till finjusteringar av reglerande praxis och säkerhetspolitiska ståndpunkter.
EU:s strategier för Sahel har i över 10 års tid misslyckats med att stabilisera regionen. Vad anledningen till detta undermåliga resultat är finns det olika åsikter kring. Vissa menar att strategierna inte var problemet utan att dess implementering inte lyckades319. Andra menar att fokus varit för stort militärt fokus320 samtidigt som Frankrike försöker utöka sina militära operationer321.
EU presenterade sin nya strategi för Sahel under våren 2021, vilket var en oväntad men positiv överraskning, som kom mitt under skrivandet av denna uppsats. Denna nya strategi gav mig tydliga indikatorer på EU:s framtidsutsikter i Sahel. EU sätter implementeringen av governance i centrum av den nya strategin vilket välkomnades av många kritiker. Good governance har varit en konstant punkt i EU:s strategier men dess implementering har upplevts handlingslös.322 Om strategin denna gång kan
leva upp sina mål kan detta vara ett betydande steg för att stabilisera Sahel samt för EU att bevisa att de inte bara är en monetär aktör utan är handlingskraftiga, ett viktigt steg om EU:s roll en säkerhetsaktör på en anarkistisk internationell arena ska kunna betingas.
2021s strategi presenterade ett mer fokuserat syfte med good governance i Sahel, förbättrat rättsväsende, kapacitetsbyggande, politiska processer och reformer men dessa är fortfarande övergripande områden. 323 Ännu mer specifika mål för good governance i Sahel tror jag kan göra dess implementering mer handlingskraftig. Ett av dessa mål anser jag bör vara korruptionen som genomsyrar statsapparaterna i Sahel. För att lyckas förbättra det statliga myndigheterna i regionen skulle ett radikalt förändrat betalsystem för offentliga tjänstemän minimera nyttan som kommer genom mutor.324 Detta skulle innebära ett skifte i synen på relationen mellan medborgare och tjänstemän, en relation som länge har byggts upp av den socialkonstruktivistiska kulturen och format vilket har format en tjänsteman som tjänar staten framför folket.
319 Alex Thurston, ‘The Hollowness of “Governance Talk” in and about the Sahel’ (Italian institute For International Political Studies,
May 2021).
320 Mirjam Tjassing, ‘Soldiers Alone Will Not Help the Sahel - NIMD’ [2021] Netherlands Institute for Multiparty Democracy
<https://nimd.org/soldiers-alone-will-not-help-the-sahel/> accessed 29 May 2021.
321 France 24 (n 265). 322 Thurston (n 317).
323 General Secretariat of the Council, ‘The European Union’s Integrated Strategy in the Sahel - Council Conclusions (16 April 2021)’
(n 255).
Det andra området som jag anser måste få mer fokus är EU:s syn på staternas legitimitet i Sahel. Ett av de grundläggande problemen till konflikten i Mali är att folkgruppen Tuareg inte anser sig underordnas av den maliska staten. Kritiker har även menat att EU och andra västerländska aktörer bör var mer kritiska till de demokratiska valresultaten i Mali. Samtidigt som statens legitimitet i Mali ifrågasätts kommer EU och andra aktörer till undsättning för att skydda staten från ett folkligt uppror. Sedan militärkuppen i Mali i september 2020 har fortfarande ingen civil president utsetts, utan landet leds fortfarande av militärjuntan med några civila tjänstemän. Nya val är planerade i februari 2022.325
Kuppen fick starka reaktioner från omvärlden som krävde återetablering av civiliststyre. Jag säger inte att rebellerna har rätt, men jag tror att ger dem ökad möjlighet till inflytande i utvecklingen av governance i Mali och Sahel skulle ge bättre långvariga resultat. Detta skulle kunna legitimera den maliska statens styre i även norra delarna av Mali, något som staten inte lyckats med, evident av återkommande uppror från Tuareg. Även historiskt har Tuareg fört flera krig för sin självständighet både under och efter koloniseringen av Afrika. Tuareg upproren tidigt 1960-tal och 1990-tal, samt 2006 var relativt små och hanterbara för den lokala staten. Efter den libyska statens fall fick Tuareg en införsel av vapen och en förstärkt vilja för självständighet som nu gjorde dess militära förmåga ohanterlig för Mali.326
Socialkonstruktivistiskt sett finns i detta fall två olika synsätt på detta problem i Sahel; den ena är Tuaregfolkets uppfattning som menar att Mali inte har rätt att styra deras folk och de landområden som de bebor. Den andra uppfattningen är den maliskastatens och omvärlden som stödjer den maliska staten vilka menar att Mali har rätten att styra över hela Mali och dess invånare.
Viljan för självstyre hos Tuareg går inte att bortse ifrån om en långvarig fred ska uppnås i Sahel. På kort sikt kan humanitära insatser och reformer leda till förbättrad livskvalité och lugna upproren, men i längden har Tuareg redan visat att de inte tillåter sig styras av någon annan. Mali anser att Tuareg är en del av Mali, Tuareg anser tvärtom. Missnöjet kommer inte det gör betydande reformer som utökar inflytandet för Tuareg i det maliska styrelseskicket. Det måste även finnas en förståelse för de människor som vände sig till rebellgrupper och terrorgrupper som sin sista utväg för överlevnad. EU:s fortsatta fokus på fattigdomsbekämpning måste därför fortfarande vara en grundsten i strategin och i EU:s strategiska kultur. EU bör väga in mer av de socialkonstruktivistiska aspekterna för att bättre förstå varför människor i Sahel väljer eller tvingas till konflikt för att på lång sikt kunna ska stabilitet i regionen.
Strategin från 2021 tar med många av de punkter som jag förespråkar kring ökat fokus på decentralisering av makt, bättre inkludering av civilsamhället och civila organisationer, förbättrad
325 ‘Mali’s Interim Govt Sets Date for General Election next Year | Africanews’ AfricanNews (April 2021). 326 Bøås (n 7).
ansvarsutkrävning och trovärdighet till staten. Frågan är om EU faktiskt kommer lyckas implementera detta i Sahel. Innan valet 2022 har den styrande militärjuntan uttryckt vilja att reformera grundlagarna i landet. Jag tror att detta kan vara en möjlighet att genomföra betydande reformer för att förbättra governance i Mali. Ett av de stora hindren att ta sig över för att kunna involvera Tuaregfolket i en utvecklande dialog kring styrning ligger i hur aktörerna ser på varandra. Rebellgrupperna ses i många fall som terroristgrupper i EU:s och Frankrikes ögon. Att skilja på rebellgrupperna och terrorgrupperna i Sahel är svårt och det blandas med varandra i många fall. Detta gör att den vanliga föreskriften att inte förhandla med terrorister försvårar samtal. EU som har varit emot att prata med terrorister visar svaga indikationer att det teoretiskt skulle kunna vara möjligt att påbörja en dialog327,
är det fortfarande väldigt svårt att se att sådana samtal förs en nära tid.
Även om strategin i Sahel skiftar till ett ökat fokus på governance går det fortfarande inte att utesluta vikten av militära operationer för att etablera stabilitet och säkerhet i regionen. EU:s egna strategier har alltid förespråkat en kombination av utveckling och säkerhetsinsatser. Det är rätt logiskt att tänka att det måste gå hand i hand, om det inte finns någon slags skydd för biståndsarbetare och civila går det inte att utveckla livsförhållanden och civila myndigheter. Dessutom, utifrån vad senaste åren visar, verkar EU ta ett steg tillbaka gällande det militära medan Frankrike driver på mer än någonsin. Jag tror att ökade militära insatser har en avtagande effekt och att toppen på dess effektivitet kan vara nådd. Jag tror inte på att minska den militära närvaron, varken från EU eller någon annan aktör i regionen. Att fortsätta utöka träningsuppdragen för lokala trupper som senare kan ersätta utländska trupperna är däremot rimligt och kan på sikt låta G5 Sahel ansvara för sin egen säkerhet. Frågan om vem som bär ansvaret för säkerheten i Sahel är komplicerad och varierar mellan olika aktörer. I grunden tillskrivs främst de olika staterna men EU och Frankrike visar tydligt att även de har ett ansvar. Samtidigt som USA:s stöd anses vara nödvändigt så anser USA sig ha väldigt lite ansvar för regionen och tillskriver i stället det till Europa.
Utifrån socialkonstruktivismen kan vi se hur Frankrike försöker få EU:s intressen att falla samman med sina egna och då skapa en gemensam bild av situationen och vad som krävs för att stabilisera Sahel. Både genom att framhäva behovet att mer stöd från EU och genom att få med sig fler EU- stater. Det är rimligt att de stater som nu deltar i Task Force Takuba är mer angelägna om att få EU att utöka sina operationer i Sahel. Vilket kan skifta det EU:s strategiska intressen i Sahel. Samtidigt som detta kan resultera i en tydligare splittring mellan de stater som är positiva till ökade militära operationer i Sahel och de som är emot.
327 Amanda Coakley, ‘EU’s Moral Dilemma in the Sahel – POLITICO’ Politico (30 March 2021) <https://www.politico.eu/article/eu-
Frankrike försöker inte bara forma denna uppfattning inom EU. USA visade på indikationer att de inte vill delta i en större omfattning i Sahel och under 2019–2020 var det rådande diskussioner om att USA skulle minska sin närvaro i Afrika.328 En oro som påverkade både Frankrikes och EU:s strategier för Afrika och Sahel. Denna osäkerhet kan tyglas av Bidens nya strategi för Afrika men det har ändå sått ett frö i hos européer, som växer i tanken att de kanske inte kan förlita sig på USA i samma utsträckning som de länge gjort vilket skakar EU:s skyddade verklighet. I relation till Sahel och EU:s strategiska kultur på kort sikt kan detta innebära högre prioritering att för EU och Europa att bättre alliera sina intressen, vilket de redan har börjat göra i och med den strategiska kompassen.329 På lång sikt kan detta vara början på ett mer fundamentalt skifte i EU:s strategiska kultur.
328 Leela Jacinto, ‘Macron Calls on US in Anti-Jihadist Fight in Sahel, but Solutions Lie in Africa and May Not Be Military’ France
24 (14 January 2020) <https://www.france24.com/en/20200114-macron-urges-us-help-in-anti-jihadist-fight-in-sahel-but-solutions-lie-
in-africa-and-may-not-be-military> accessed 13 May 2021.
329
‘Finding Direction with a Strategic Compass? Reflections on the Future of EU Security and Defence | European Union Institute for Security Studies’ (European Union Institute for Security Studies, February 2021).
11. Slutsats
Detta kapitel kommer sammanfattande besvara alla forskningsfrågor baserat på resultaten av analysen föregående kapitel. Syftet med uppsatsen är att förstå vilken betydelse EU:s strategiska kultur har på policyutveckling och beslutsfattande för EU som en säkerhetsaktör i Sahel. Frågorna som skulle besvaras är;
- Hur har EU:s strategiska kultur påverkat EU som en säkerhetsaktör i Sahel?
- Vilka är de europeiska intressena och externa aktörer som har påverkat EU:s strategier för Sahel? - Vilka är de europeiska intressena och externa aktörer som genom Sahel har påverkat EU:s
strategiska kultur?
- Hur kan EU förbättra sin Sahel-strategi utifrån sin nuvarande strategiska kultur för att uppnå europeiska intressen i regionen?
EU:s strategiska kultur härstammar från EU:s högst prioriterade säkerhetspolitiska intresse; skyddet av Europa och dess medborgare. För att säkra unionen från alla typer av hot måste EU agera utanför sina egna gränser och därför är konflikten i Sahel av stort intresse för EU. Operationerna i Sahel ser EU som en investering direkt kopplad till skyddet av Europa. EU:s operationer i Sahel bidrar på två sätt till skyddet av Europa. Den geografiska närheten och kopplingen mellan Sahel och Europa gör att instabilitet, konflikter, och terrorism i Sahel kan sprida sig till Europa. Ur denna instabilitet och konflikt kommer flyktingar till Europa. För EU och medlemsstaterna är det en viktig fråga att kontrollera migrationsflöden från Afrika till Europa. Dessa neorealistiska säkerhetsintressen kan EU möta genom att stabilisera Sahelregionen. Detta policydrivna intresse att minska migrationen till Europa hade varit ifrågasättbart med EU:s strategiska kultur under 00-talet, men idag är det i linje med EU:s strategiska kultur som både framhäver humanitära och policydrivande element.
EU:s strategiska kultur har dikterat EU:s strategier för Sahel och hur regionen ska stabiliseras. EU:s traditionellt humanitära strategiska kultur har justerats under 10-talet till att mer fokusera på att genomdriva EU:s policyn. Detta har gjort att EU:s strategier för Sahel över tid alltmer representerat EU:s intressen för Sahel. Dock finns de humanitära aspekterna fortfarande tydligt kvar men de verkar ha tagit ett steg bakåt i vad EU kallar en integrerad och holistisk strategi. EU menar att säkerhetsoperationer och humanitära operationer måste gå i hand för att regionen ska kunna stabiliseras. Orsakerna till instabiliteten i regionen finner vi i det ekonomiskt utsatta och marginaliserade folket som saknar tillgång och tillit till statliga myndigheter. Av denna anledning är utvecklingen av governance i Sahel högt prioriterad i EU:s strategi för Sahel. Långsiktigt ser EU lönsamma handelskontakter med Sahel. För att säkra detta nyttjar europeiska stater som Spanien,
Italien och Frankrike sina historiska, såväl som nyligen etablerade akademiska kopplingar till Sahel och norra Afrika för att fostra framtida handelsrelationer. Genom dessa socialkonstruktivistiska framställningar av EU och Europa hoppas de kunna få fördelaktiga handelsrelationer med Sahel i framtiden. EU neorealistiska ekonomiska intressen är viktiga policyområden för EU som nu använder sitt militära inflytande i regionen för att säkra dem.
När konflikten i Sahel började eskalera 2012, hindrade EU:s strategiska kultur EU från att snabbt agera. I stället initierade Frankrike militäroperationen Serval som kortsiktigt stabiliserade Sahel. EU:s operationer kom senare och fokuserade på en hållbar fredsutveckling, vilket var mer i linje med EU:s strategiska kultur. EU:s operationer i Sahel har med varje ny iteration får ökade monetära anslag och utökat mandat för att bättre kunna samarbeta regionalt i Sahel, men de offensiva operationerna lämnar EU till franska operation Barkhane och Task Force Takuba.
EU:s strategi för Sahel har under en 10 års period gått från ett möjligt ramverk för hur de skulle kunna agera i regionen till en mer fokuserad matris för stabilitetsutveckling i Sahel. Strategin pryds fortfarande av stora ord och långtgående mål som under 10 års tid inte har lyckats förverkligas. EU:s strategiska kultur och dess strategi för Sahel har tillsammans utvecklas till att blir mer fokuserade på EU:s policyintressen.
Förändringar i EU:s strategi har varit gradvisa och de ursprungliga målen finns fortfarande kvar. EU:s fokus på Good governance är ett område som fått alltmer fokus och det är genom detta som EU tycks se slutet på konflikten. Dock så har samtliga av EU:s strategier har haft governance som ett fokus, och misslyckats. Kritiker har menat att de stora orden har varit ett spel för kulisserna och omöjliga att uppfyllas. Strategin 2021 presenterade återigen ett ökat fokus på good governance. Huruvida orden denna gång kommer fyllas med handling eller inte är upp till EU att bevisa.
Den andra tydliga förändringen har varit EU:s ansvarsöverföring till regionen och bilaterala operationer för att hålla säkerheten. EU fick i början mycket kritik för att inte involvera de lokala aktörerna tillräckligt, något som det vid varje ny iteration av strategin har försökt att förbättra. Även i 2021 sätter EU fortsatta krav på kontrollen av migration, vilken kritiker menar inte är en lika viktig fråga för G5 Sahel som det är för EU. Regionala aktörer som G5 Sahel, har fått betydligt mer ansvar och ägandeskap och EU fortsätter att ge dem ansvar för säkerheten. EU:s strategi går från att vilja agera militärt till att låta G5 Sahel Joint Force och Franskledda Operation Barkhane ta ansvar för de militära operationerna, medan EU utökar de monetära anslagen till sina operationer som alltmer på att förebygga grundorsakerna till konflikten. EU:s utveckling går emot de franska förhoppningarna som vill se ökad europeisk militär närvaro i Sahel. EU:s strategiska kultur innefattar inte stora och
högintensiva militära operationer som de Frankrike efterfrågar. I stället får medlemsstaterna får genomföra sina egna operationer utanför EU vilket resulterade i Task Force Takuba.
Frankrike, USA, och Kina är tre aktörer som tydligt påverkar EU:s agerande i Sahel och EU:s strategiska kultur. Frankrike och USA driver EU att öka sin involvering i Sahel och att ta att mer ökat ansvar för vad USA kallar EU:s bakgård. Frankrikes krafter börjar tröttas ur och de söker mer militärt stöd från EU och individuella medlemsstater. Oron över USA:s bristande stöd under Trump administrationen fick Europa att ifrågasätta sitt beroende av USA för sin säkerhet. På kort sikt har detta fått EU att försöka alliera sina intressen genom en strategisk kompass. På lång sikt kan detta vara början på ett fundamentalt skifte i EU:s strategiska kultur. Bägge Frankrike och Tyskland har bägge uttryckt ett intresse för en EU-armé som skulle kunna göra till en effektivare global säkerhetsaktör med mer hårt maktinflytande. Något troligen först skulle kräva ett fundamentalt skifte av EU:s strategiska kultur.
Kina utmanar EU:s inflytande i Afrika, men i Sahel är det än så länge lite friktion på grund av Kinas begränsade ekonomiska intressen i regionen. Kina har eldat på EU:s skyndsamhet för att stärka och uppskatta sina ekonomiska kopplingar till afrikanska stater.
Varför EU:s strategi för Sahel inte har lyckats finns det många olika åsikter som. Vissa menar att strategierna inte var problemet utan att dess implementering inte lyckades. Andra menar att fokus varit för stort militärt fokus samtidigt som Frankrike försöker utöka sina militära operationer. Min uppfattning är att EU:s strategier har varit för vaga och inte tillräckligt handlingskraftiga. Strategins ökade fokus på att förbättra governance i Sahelstaterna är ett viktigt steg för stabilitet i Sahel. Det stora hindret är att lyckas återetablera trovärdighet för staten och lyckas inkludera marginaliserade minoritetsgrupper, som Tuareg, för att etablera en hållbar fred. För att göra detta måste EU inkludera dem i förhandlingar vilket kan gå emot traditionella policys om att inte förhandla med terrorister, som vissa ser folkgruppen som. För att genomföra dessa åtgärder måste de militära operationerna fortgå. De humanitära och utvecklingsorienterade operationerna kan inte verka om de konstant hotas av våldsamheter.
Referenslista
‘About EUCAP Sahel Mali - European External Action Service’ (EUCAP SAHEL MALI , 2016) <https://eeas.europa.eu/csdp-missions-operations/eucap-sahel-mali/3900/about-eucap-sahel- mali_en> accessed 19 April 2021
‘AFISMA Transfers Its Authority to MINUSMA-African Union - Peace and Security Department’ (African Uninion Peace and Security, 2013) <https://www.peaceau.org/en/article/afisma-transfers- its-authority-to-minusma> accessed 26 April 2021
AFP, ‘Niger Leader Calls France’s Sahel Force “Relative Failure” – The Defense Post’ The Defense
Post (30 March 2021) <https://www.thedefensepost.com/2021/03/30/niger-calls-france-barkhane-
failure/> accessed 21 April 2021
——, ‘French Strike in Mali Killed 19 Civilians in January: UN – The Defense Post’ The Defense
Post (31 March 2021) <https://www.thedefensepost.com/2021/03/31/un-report-french-strike-mali/>
accessed 21 April 2021
Africa-europe Alliance, ‘ERASMUS + FOR AFRICA : Enabling More Exchanges between the Continents’ (2020)
Alvesson M, Hardy C and Harley B, ‘Reflecting on Reflexivity: Reflexive Textual Practices in Organization and Management Theory’ (2008) 45 Journal of Management Studies 480
Anna C, ‘“Why Now?” Dismay as US Considers Troop Pullout from Somalia’ Associated Press (26 November 2020) <https://apnews.com/article/islamic-state-group-elections-africa-somalia-kenya- 6fad3fe2b14858274daf34a29a78dbe7> accessed 14 May 2021
Bailes AJK, ‘The EU and a “Better World”: What Role for the European Security and Defence Policy?’ (2008) 84 International Affairs (Royal Institute of International Affairs 1944-) 115 <http://www.jstor.org/stable/25144718>
Bargain N and TTC for a NT, ‘NATO and Trump The Case for a New Transatlantic Bargain’ (Atlantic Council 2017) <http://www.jstor.org/stable/resrep03492.1>
Barnes-dacey J and others, ‘POLICY BRIEF A NEW TRANSATLANTIC BARGAIN : AN ACTION PLAN FOR TRANSFORMATION , NOT RESTORATION’ (2020)
<https://ecfr.eu/publication/a-new-transatlantic-bargain-an-action-plan-for-transformation-not- restoration/>
Baylis J, Smith S and Owens P, The Globalization of World Politics : An Introduction to