Linköpings universitet | Institutionen för ekonomisk och industriell utveckling Masteruppsats, 30 hp | Statsvetenskap Vårterminen 2021 | ISRN: LIU-IEI-FIL-A--21/03744--SE
EU som säkerhetsaktör i Sahel
Hur unionens strategiska kultur formar dess agerande i regionen
The EU as a security actor in the Sahel
How the unions strategic culture shapes its actions in the region
Författare: Robin Nilsson Handledare: Khalid Khayati Examinator: Mikael Rundqvist Antal ord: 25 257
Foto: Joel Thungren/Försvarsmakten/Swedish Armed Forces, Short
range patrull med spaningskompaniet Mali05, 13 februari 2017
Linköpings universitet SE-581 83 Linköping, Sverige 013-28 10 00, www.liu.se
Abstract
This Master thesis aims to study how the EU’s strategic culture shapes the EU as a security actor in the Sahel. A region stricken with poverty and conflict with no end in sight in which the EU and European states are deeply involved.
The Master thesis considers the EU’s interests in the Sahel, such as the security of Europe and economic development, as well as the interests of national states as France, The United States of America, and China. Analyzing these interests through neorealism and social constructivism provide insights to the relationship between EU’s strategic culture and its actions in the Sahel. The theoretical framework used to study the problem consists of Snyder’s theory of Strategic culture together with political neorealism and social constructivism. By using a qualitative case study design with text analysis, I study different sources consisting of official policy documents, official statements, news reports, and previous research.
The results show that the protection of the EU homeland calls for external security actions which drives the EU’s strategy for Sahel. By stabilizing the region, the EU can better control irregular migration flows and hinder future jihadist attacks in Europe. France and the US have put pressure on increasing the EU’s military and strategic policy focus, slowly shifting the EU strategic culture from a value-based humanitarian actor to a more utility-based and policy driven security actor. The EU is taking a more supportive role as a security actor by increasingly pushing good governances’ reforms in the Sahelian authorities. These aim to enable local actors to take charge of the security operations in the Sahel as well as combating the root causes of this decade long conflict.
Key words; Sahel, EU, strategic culture, Mali, conflict Nyckelord; Sahel, EU, strategisk kultur, Mali, konflikt
Innehållsförteckning
Abstract I
Innehållsförteckning II
Ordlista IV
1. Inledning 1
1.1. Syfte och frågeställningar 3
1.2. Forskningsrelevans 3
1.3. Avgränsningar 4
1.4. Disposition 5
2. En komplex konflikt och EU:s unga strategisk kultur 6
2.1. Konflikten i Sahel och hur olika aktörer är involverade 6
2.2. Uppbyggnaden av EU:s strategiska kultur 9
2.2.1. EU:s strategiska kultur idag 11
3. Teori; Strategiskt kultur, neorealism, och socialkonstruktivism 14
3.1. Strategisk kultur och dess uppbyggnad 14
3.2. Neorealism 16
3.3. Socialkonstruktivism 17
4. Kvalitativ textanalytisk fallstudiemetod 20
4.1. Kvalitativ fallstudiedesign 20
4.2. Litteratur och tryckt material 21
4.3. Metodologisk diskussion och källkritik 22
4.4. Operationalisering genom Kvalitativ textanalys 23
4.4.1 Analysschema 25
4.4.2 Operationalisering av teorierna genom Strategisk kultur 26 5. Sahel konfliktens djupa rötter och EU:s relation med regionen 28
5.1. Kontextbeskrivning av Konflikten i Sahel 28
5.2. EU:s relation till Sahel 31
6.1.1. EU:s operationer i Sahel 34 6.1.2. Fransk offensiv söker EU:s stöd medan FN fortsätter arbeta. 36 6.2. Europas själviska neorealistiska motiv driver dess militära operationer 40 7. Analys: EU:s politiska & ekonomiska intressen skapar mjukt maktinflytande i Sahel 41
7.1. Stabilitet – Det övergripande målet 41
7.2. Bistånd & Good Governance – EU:s humanitära värdegrund 42 7.3. Migration – ett politiskt motiv för säkerhetspolitiken 43
7.4. EU knyter kulturella band med Afrika och Sahel 45
7.5. EU försvar sin ekonomiska position i Sahel 46
7.6. Maktinflytande och humanitära värdegrund utgör EU:s intressen 47 8. EU:s strategiska kultur och strategi för Sahel utvecklas tillsammans 48
8.1. EU:s holistiska och integrerade strategi 48
8.2. Ansvarsöverföring till Regionen och Bilaterala operationer 51
8.3. EU:s ökade fokus på Good Governance 55
9. USA och Kina påverkar EU:s strategiska kultur 57
9.1. Trumps USA tvingade EU att tänka mer på sin militära roll i Sahel 57
9.2. Kinas får EU att se vikten av sin relation med Sahel 61
10. EU:s strategi bör inkludera flera synsätt på konflikten 65
11. Slutsats 69
Ordlista
Europeiska politiska samarbetet (EPS) – Europeiska gemenskapens samordning av utrikespolitisk fram till 1993 då den ersattes av den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken.
Fredsbevarande insatser – Insatser med syfte att bevara fred efter att freds- eller eldupphöravtal slutits i en mellan- eller inomstatlig konflikt. Baseras på parternas medgivande, opartiskhet och begränsad våldsanvändning med undantag för självförsvar.
Fredsframtvingande insatser – Insatser som utförs för att med hot om eller med tvingande militära medel upprätthålla eller återställa fred. Insatserna sker i enlighet med FN-stadgans kapitel VII. G5 Sahel – Är en institutionell ram för samordning av regionalt samarbete i utvecklingspolitik och säkerhetsfrågor i västra Afrika. G5 Sahel är uppgjort av fem Sahel-länder: Burkina Faso, Tchad, Mali, Mauretanien och Niger.
G5 Sahel Joint Force – Gemensam säkerhetsstyrka skapad av G5 Sahel
Gemensam utrikes- och säkerhetspolitiken (GUSP/CFSP) – EU:s organ för samordning av utrikes- och säkerhetspolitik.
Gendarmeri – En militärt organiserad poliskår.
Holistiskt (Holism) – En filosofi som menar att helheten är större än summan av delarna och inget kan beskrivas utan kontext.
MENA - Mellanöstern och Nordafrika.
Minsuma: United Nations Multidimensional Integrated Stabilization Mission in Mali – är en fredsbevarande FN-mission i Mali.
NATO – North Atlantic Treaty Organisation, en militär allians där USA, Kanada och 27 europeiska stater är medlemmar.
Operation – Benämning på en serie insatser med tillhörande stödverksamhet tillsammans med övrig verksamhet som syftar att uppnå ett gemensamt mål.
Operation Barkhane – En franskledd operation mot islamistiska grupper i Afrikas Sahel-region. Task force Takuba – Är en multinationell specialförbandsstyrka vilken ingår i den franskledda insatsen Operation Barkhane.
1. Inledning
EU:s roll som säkerhetsaktör har långsamt vuxit fram sedan början av 2000-talet. I samband med framväxten kom ett intresse att förstå och definiera vilken typ av säkerhetspolitisk aktör EU är. För att förstå en säkerhetspolitisk aktör använder forskare ofta teorin Strategiskt kultur. Teorin bygger på en kombination av vanliga beteendemönster i aktörens militära historia och politiska kultur som påverkar en aktörs strategiska beteenden.1 Detta används sedan för att förutspå vilka möjliga vägval en aktör kan välja i framtiden. EU:s strategiska kultur är både ung och under debatt. Vissa forskare anser att den utgörs av medlemsstaternas individuella strategiska kulturer2 och andra att EU har en distinkt strategisk kultur men att den påverkas av medlemsstaterna3. EU försöker själva skapa en gemensam vision och vad dem kallar en strategisk kompass.4 EU:s senare policyutveckling har setts av analytiker som alltmer självtjänande, ett avsteg från EU:s traditionella humanitära fokus.5 Det som är säkert är att EU är en säkerhetsaktör med någon form av en strategisk kultur. Vad den utgörs av och hur den påverkar EU:s militära operationer är en svårare fråga som forskare och akademiker fortsätter att ställa. Denna uppsats riktar frågan om EU:s strategiska kultur mot Sahelregionen i Afrika6, en mycket konfliktdrabbad region där EU:s strategiska förmåga nu testas.
Den afrikanska Sahelregionen har länge lidit av extrem fattigdom, internationell organiserad brottslighet, migration, och svaga statsapparater. Det saheliska landskapet är svårtillgänglighet och dess massiva storlek har gjort det svårt för staterna att kontrollera. Enligt Bøås7 resulterade detta i
laglösa landområden där internationella brottsnätverk kunde frodats. Svåra levnadsvillkor eldade på gamla spänningar mellan folkgrupper i regionen vilket ökade instabiliteten i Sahel. En av dessa folkgrupper var Tuareg vilka har en historia av att göra uppror mot makthavare de inte anser vara legitima. Under 1800–1900 var det kolonialmakterna, i modern tid är det den maliska staten.8 Grupper som Boko Haram ISIL/Daesh9 och Al-Qaeda10 tog vara på spänningarna mellan de lokala
1 Asle Toje, ‘The 2003 European Union Security Strategy: A Critical Appraisal’ (2005) 10 European Foreign Affairs Review 117. 2 Graeme Biava, Alessia and Drent, Margriet and Herd, ‘Characterizing the European Union’s Strategic Culture: An Analytical
Framework’ (2011) 49 JCMS: Journal of Common Market Studies 1227 <https://ssrn.com/abstract=1943372>.
3 Asle Toje, America the Eu and Strategic Culture: Renegotiating the Transatlantic Bargain (2008) 147–150.
4 Daniel Fiott, ‘UNCHARTED TERRITORY?’ (2020)
<https://www.iss.europa.eu/content/uncharted-territory-towards-common-threat-analysis-and-strategic-compass-eu-security-and>.
5 Trineke Palm and Ben Crum, ‘Military Operations and the EU’s Identity as an International Security Actor’ (2019) 28 European
Security 513.
6 Sahelregionen utgörs av länderna Burkina Faso, Mali, Niger, Tchad, och Mauretanien.
7 Morten Bøås, The Sahel Crisis and the Need for International Support (2019) <http://nai.diva-portal.org/smash/record.jsf?pid=diva2%3A1367463&dswid=3773>.
8 Morten Bøås, The Sahel Crisis and the Need for International Support (2019)
<http://nai.diva-portal.org/smash/record.jsf?pid=diva2%3A1367463&dswid=3773>.
9 Eric Pichon, ‘EU Policies - Insight Understanding the EU Strategy for the Sahel’ (2020)
<https://www.europarl.europa.eu/thinktank/en/document.html?reference=EPRS_BRI(2020)652050>.
folkgrupperna och lyckades etablera sig själva genom att erbjuda den unga och utsatta populationen en möjlighet att livnära sig genom illegal och verksamhet.11
2011 etablerade Europeiska unionen sin strategi för Sahel som skulle arbeta med att förbättra livsvillkoren i Sahel och stabilisera regionen. Året därpå urartade ett omfattande inbördeskrig i Mali som kom att resultera i en mer än 10 år lång konflikt som fortfarande pågår.12 EU har en omfattande närvaro med både civila och militära operationer som försöker stabilisera regionen. En än mer omfattande militär närvaro har Frankrike som sedan 2013 lett operationerna Serval och Barkhane. Flera europeiska stater deltar i varierande grad i EU:s och Frankrikes operationer samt i FN:s fredsbevarande insats MINUSMA (United Nations Multidimensional Integrated Stabilization Mission in Mali).13 Operationer som haft varierande framgångar. De tidiga militära framgångarna lyckades stoppa fallet av den maliska staten och minska våldet, men konfliktens underliggande orsaker har inte adresserats tillräckligt. Detta har gjort att konflikten, som har kallats ”Frankrikes Afghanistan”, har fortsatt eskalera än idag.14
De franska operationerna utgör det största truppbidraget i Sahel men den utdragna konflikten har börjat tära på fransmännen. Trupper som är trötta och en kämpande ekonomi har gjort att Frankrike söker mer stöd från EU och andra medlemsstater med varierad framgång.15 På andra sidan atlanten oroade Trump-administrationens minskade intresse för Afrika och eventuella nedskärningar av USA:s militära stöd i Sahel diskuterades.16 Ett stöd som Frankrike och Sahelstaterna såg som essentiellt för säkerhetsarbetet i regionen.17 Sahel är Europas ansvar menade USA18, och det har inte förändrats efter Bidens tillsättning.19
Samtidigt ökar den kinesiska drakens intresse för Sahelregionen. Kinas närvaro och inflytande i Afrika har varit under stor tillväxt de senaste två decennierna. I Sahel finns inte mycket av de naturresurser och ekonomiska möjligheterna som tidigare styrt Kinas intressen,20 men trots detta har
11 Pichon (n 8). 12 Bøås (n 7).
13 ‘France’s Action in the Sahel - Ministry for Europe and Foreign Affairs’ (Ministère De L’Europe Et Des Affaries Étrangères, April
2020) <https://www.diplomatie.gouv.fr/en/french-foreign-policy/security-disarmament-and-non-proliferation/terrorism-france-s-international-action/article/france-s-action-in-the-sahel> accessed 20 April 2021.
14 ‘France’s Thankless War against Jihadists in the Sahel’ [2020] The Economist
<https://www.economist.com/europe/2020/11/12/frances-thankless-war-against-jihadists-in-the-sahel> accessed 9 April 2021.
15 Anna Schmauder, Zoe Gorman and Flore Berger, ‘Takuba: A New Coalition for the Sahel? | Clingendael Spectator’ [2020]
Cingendael Spectator <https://spectator.clingendael.org/en/publication/takuba-new-coalition-sahel> accessed 21 April 2021.
16 ‘U.S. Will Not Completely Withdraw Forces from Africa: Pentagon Chief - Reuters’ (Reuters, 20 January 2020)
<https://www.reuters.com/article/us-usa-africa-military/u-s-will-not-completely-withdraw-forces-from-africa-pentagon-chief-idUSKBN1ZT2EP> accessed 8 May 2020.
17 General Townsend and Stephen J, ‘STATEMENT OF GENERAL STEPHEN J. TOWNSEND, UNITED STATES ARMY
COMMANDER UNITED STATES AFRICA COMMAND BEFORE THE SENATE ARMED SERVICES COMMITTEE’ (30 January 2020) <https://www.africom.mil/about-the-command/2020-posture-statement-to-congress> accessed 27 April 2020.
18 ibid.
19 Lynsey Chutrl, ‘Under Biden, There’s a New Africa Policy’ Foreign Policy (March 2021).
Kina genomfört sina första militära operationer som inte direkt skyddar kinesiska intressen i Mali.21 Kinas intåg Sahel börjar konkurrera med EU om inflytande i Sahel som på sikt kan leda till fördelaktiga handelsavtal med de Saheliska staterna. Vilket får EU att anpassa sina strategier. EU:s roll som säkerhetsaktör i Sahel är komplex. EU:s relativt korta historia av militära operationer, de enorma utmaningarna som dem möter i Sahel, och de externa påtryckningarna från nationsstater gör sitatioens, och EU:s framtid svår att förutspå. Denna fallstudieuppsats syftar till att undersöka EU som en säkerhetsaktör i Sahelregionen med hjälp av en kvalitativ textanalys av policydokument, nyhetsartiklar, och tidigare forskning. Denna analys sammanfogar olika element av EU:s strategiska kultur genom en neorealistiskt och socialkonstruktivist analys som mynnar ut i en bättre förståelse av EU som en säkerhetsaktör i Sahel, och den komplexa rollen om unionen har i regionen.
1.1. Syfte och frågeställningar
Syftet med uppsatsen är att förstå hur EU:s strategiska kultur har påverkat policyutveckling och beslutsfattandet för EU som en säkerhetsaktör i Sahel. För att uppfylla detta syfte undersöks hur EU:s intresseområden i Sahel och hur externa aktörer påverkar deras strategiska kultur. Uppsatsen vill genom detta utveckla förståelsen för EU:s strategiska kultur och indikera hur den utvecklas. För att uppnå detta syfte kommer uppsatsen använda teorierna; strategisk kultur, neorealism, och socialkonstruktivism. Frågeställningarna är därför;
- Hur har EU:s strategiska kultur påverkat EU som en säkerhetsaktör i Sahel?
- Vilka är de europeiska intressena och externa aktörer som har påverkat EU:s strategier för Sahel? - Vilka är de europeiska intressena och externa aktörer som genom Sahel har påverkat EU:s
strategiska kultur?
- Hur kan EU förbättra sin Sahel-strategi utifrån sin nuvarande strategiska kultur för att uppnå europeiska intressen i regionen?
1.2. Forskningsrelevans
Litteraturgenomgången inför denna studie har inte hittat några tidigare studier som har applicerat EU:s strategiska kultur på dess nuvarande eller möjliga framtida operationer i Sahelregionen. Det har inte heller framkommit några studier som har undersökt hur externa aktörers intressen påverkar EU i Sahelregionen. Det finns flera studier och böcker som analyserar Kinas intressen och hur dessa konkurrera med EU i Afrika. Dessa kommer utgöra referensmaterial för denna studie då det finns
många likheter mellan de bägge fallen. Denna studie vill bidra med en tydlig analys av EU:s strategiska kultur och hur den aktivt förändras vilket är relevant för ett stort antal forskningsområden, inte minst säkerhetspolitik och internationella relationer. Studien bidrar även till en ökad förståelse av säkerhetsläget i Sahelregionen och de aktörer som är aktiva i regionen.
1.3. Avgränsningar
Denna uppsats har inte för avsikt att undersöka och på nytt definiera EU:s strategiska kultur, eftersom det redan gjorts av flera akademiker22. Uppsatsen bygger i stället vidare på den tidigare forskningen för att på slutet ge förklaring till varför den ser ut som den gör idag och hur konflikten i Sahel har bidragit till detta. Uppsatsens bidrag består alltså i att ge en ökad förståelse av EU:s strategiska kultur, dess utveckling och framtid i relation till EU:s operationer.
En svår avgränsning att göra i denna studie är att välja ut vilka aktörer som bör ingå i analysen. EU:s militära operationer i Sahel är marginell i jämförelse med EU medlemsstaters såsom Frankrike. Det kan vara svårt att veta om Frankrikes intressen blandas med EU:s eller om de bör hållas separata. Om de franska intressena ska blandas med måste kanske även flera medlemsstaters intressen tas i hänsyn. Uppsatsen väljer att se Frankrikes intressen som separata intressen men som ändå påverkar EU. Därtill finns ytterligare aktörer i Sahel som inte inkluderas i uppsatsen på grund av det begränsade omfånget. Urvalet baserades främst på aktörer relevanta utefter uppsatsens syfte.
En tidsavgränsning för studien görs från början av 2000-talet för att begränsa de beskrivna åtgärderna och för att lyfta de som är mest relevanta för dagens politiska läge. Under skrivandet av uppsatsen har ett antal stora händelser skett. Presidenter har omkommit och nya strategier och policydokument har presenterats kort inpå tidsgränsen för uppsatsen. Dessa har implanterats i den grad som tiden tillåtit. Innehållet och materialet i rapporten är hämtat från, och presenteras, i ett öppet forum och kommer därför inte inkludera sekretessbelagd information. Mycket information som är relevant för studien är inte tillgänglig för allmänheten på grund av sekretess, vilket tyvärr begränsat åtkomsten till material som varit relevant för detta arbete. Detta innebär att analysen baseras främst på information som EU och andra relevanta aktörer har valt att dela med sig av till allmänheten vilket kan exkludera information om framtida strategiska planer och intressen som aktören har i Sahel.
22 Toje (n 3); Biava, Alessia and Drent, Margriet and Herd (n 2); Christoph O Meyer, ‘Convergence Towards a European Strategic
Culture? A Constructivist Framework for Explaining Changing Norms’ (2005) 11 European Journal of International Relations 523 <https://doi.org/10.1177/1354066105057899>; Sten Rynning, ‘The European Union: Towards a Strategic Culture?’ (2003) 34 Security Dialogue 479 <https://doi.org/10.1177/0967010603344007>.
1.4. Disposition
I uppsatsen första kapitel presenteras syftet som kommer vägleda uppsatsen och frågeställningarna som kommer utgöra grunden för analysen. Kapitlet förklara även vilken relevans uppsatsens syfte har inom internationella relationer samt vilka avgränsningar som görs. Det andra kapitlet presenterar resultat av tidigare forskning som är relevant för området. Detta berör konflikten i Sahel, hur olika aktörer agerar i Sahel och Afrika, innebörden av Good Governance, samt hur EU:s strategiska kultur ser ut idag. I det tredje kapitlet kommer uppsatsens teorier presenteras, vilka är strategiskt kultur, neorealism, och socialkonstruktivism. Uppsatsens fjärde kapitel presenterar den kvalitativa fallstudiedesignen som ligger till grund för uppsatsens metod. Här diskuteras även materialvalet, källkritik, intervjuer med experter, och hur uppsatsen kommer operationaliseras genom en kvalitativ textanalys som nyttjar de olika teorierna. Kapitel fem ger en kontextbeskrivning av konflikten och relevanta aktörer i Sahel.
Analysen inleds i kapitel sex som fokuserar på EU:s säkerhetspolitiska intressen och militära operationer i Sahel. Analysen fortsätter sedan i kapitel sju, åtta, och nio som analyserar inhemska och externa aspekter som påverkar EU:s strategiska kultur. Kapitel tio för en diskussion utifrån analysen och teorierna om hur EU:s strategi i Sahel kan utvecklas utifrån EU:s strategiska kultur. Slutligen, i kapitel elva, upprepar jag frågeställningen och som besvaras genom slutsatserna av studien.
2. En komplex konflikt och EU:s unga strategisk kultur
Detta kapitel kommer presentera tidigare forskning som är relevant till uppsatsen syfte. Jag kommer först presentera forskning om konflikten i Sahel och hur internationella aktörer som EU, USA, och Kina på olika sätt är involverade i regionen. Jag kommer även presentera vad Good governance innebär. Jag kommer därefter förklara hur EU:s strategiska kultur växte fram och hur forskare definierar den idag.
2.1. Konflikten i Sahel och hur olika aktörer är involverade
I boken “The Sahel Crisis and the need for international support” ger författare Dr. Morten Bøås en detaljerad presentation av terrorismen, kriminaliteten, de humanitära utmaningarna, och den statliga instabiliteten i Sahel som tillsammans formar det säkerhetspolitiska läget vi ser idag. Grunden till krisen i Sahel härstammar från många olika källor enligt Bøås som inledningsvis nämner problemen som tillkommer landets geografiska läge. Stora landområden som ligger i de konfliktdrabbade områdena i Sahel beskrivs som oreglerade av någon stat. Med detta menas att staterna inte har förmågan att kontrollera stora landområden som i stället blivit laglösa och kontrolleras av brottsnätverk och jihadister. Grupperna använder områdena till att transportera illegala varor genom Sahel, bland annat med motivet att finansiera politisk motståndsverksamhet. Det finns många politiska grupperingar aktiva i de laglösa områdena, vissa av dem är konfliktorienterade andra fredliga, vissa är religiösa och andra är sekulariserade. Många som deltar i den illegala verksamheten gör det endast för att överleva. För en del är detta det enda sättet att tjäna en inkomst till sin familj. Därtill medför klimatförändringar utmaningar för jordbruket samtidigt som insatser från internationella hjälporganisationer och staten är anses otillräckliga. Enligt Bøås borde fokus ligga på att förstå vad som får människor i dessa områden att vända sig till kriminella verksamheter för att kunna förstå vad som sker i Sahel.23
Staterna i Sahel är för svaga för att själva hantera krisen och är därför beroende av internationellt stöd, på senare tid har krisen fått mer uppmärksamhet internationellt vilket har lett till ett ökat stöd i området. Dock har insatserna varit kortsiktiga. Europeiska länder har främst gett sitt stöd för att stoppa ökade migrationsströmmar och för att garantera sina egna säkerhetspolitiska intressen genom att bekämpa jihadister. Dessa insatser ska inte ses som felaktiga, de är essentiella för att kunna stabilisera Sahel. Men för att lösa konflikten i ett långsiktigt perspektiv måste även levnadsvillkoren för invånarna bli bättre. Detta tillsammans med förbättrad styrförmåga och ökat samarbete mellan staterna i Sahel menar Bøås kan ge stabilitet och fred i Sahel.24
23
Bøås (n 7).
I sin avhandling analyserar författare Manjola Raich USA:s och EU:s Afrika agendor genom att studera US-AFRICOM (USA Africa Command) och JAES P&S (Joint Africa – European Union Peace & Security). Dessa två policystrategier låter Raich beskriva och analysera hur USA och EU agerar i Afrika. Raich förklarar först det ökade intresset för Afrika vilket beskrivs som en kapplöpning om att kunna kapitalisera på, och vinna inflytande hos, framväxande afrikanska statsmakter. Detta har försatt aktörerna i en kapplöpning med Kina som en av de viktigaste huvudmotståndarna. Kinas biståndsstrategi och deras handelsstrategi har skapat en diskussion över hur USA:s och EU:s biståndsprogram traditionellt har utformats. Detta har då skapat den nya så kallade rusningen till Afrika (Scramble for Africa), där USA och EU snabbt försöker anpassa sig efter de nya förutsättningarna för att inte förlora sitt inflytande i Afrika.25
Raichs avhandling pekar ut att bägge aktörer hade samma mål om att stödja Afrikas hantering av sitt försämrade säkerhetspolitiska läge men att de gick tillväga på två olika sätt. Anledning till valen av dessa olika strategier ligger i skillnaden i hur USA och EU ser på säkerhet. USA ser på säkerhet ur ett traditionellt synsätt där fokus är fysisk säkerhet och där man genom militära medel som sitt främsta verktyg hanterar olika säkerhetsproblem. EU använder sig i stället av ett mer holistiskt tillvägagångssätt som inkluderar tillgång till mat och andra grundläggande förnödenheter för att åtgärda grundproblemen bakom resurskonflikter. Afrika har i högre grad omfamnat det holistiska tillvägagångssättet vilket gjort det enklare för EU att samarbeta med de olika afrikanska staterna i en rad olika instanser. Även US AFRICOM har försökt inkludera det holistiska tillvägagångssättet i Afrika men detta har ansetts vara ett spel för galleriet enligt Raich. Afrikanska freds- och säkerhetsinstitut såsom AU (Afrikanska Unionen) och APSA (African Peace and Security Architecture) har legat till grund för en stor del av den förbättrade situationen för att kunna hantera säkerhetspolitiska problem i Afrika. Detta har även spelat stor roll för USA:s och EU:s kontakter vid afrikanska säkerhetsproblem. Särskilt har EU- och Afrikarelationerna förändrats då Afrika genom dessa förbättrade institutioner kan presentera sig som en enad aktör på den internationella arenan.26
Slutsatsen som dras i Riachs avhandling är att USA:s policy har tydliga svagheter när det kommer till att inkludera mjuka- och civila maktperspektiv. EU:s är däremot bättre lämpad att arbeta med dessa maktperspektiv vilket har lett till mer diplomatiskt, ekonomiskt och långsiktigt arbete som lösningar på säkerhetsproblemen från EU:s sida. EU:s migrationspolicy pekas ut som ett exempel där EU inte arbetar långsiktigt utan i stället ser kortsiktiga militära lösningar för att minska antalet flyktingar som tar sig till EU från Afrika.27
25 Manjola Raich, ‘New Scramble for Africa?’ (University of Vienna 2010). 26 ibid.
Dr. Christine Hackenesch jämför EU och Kinas biståndspolitik i Rwanda, Etiopien, och Angola i boken “The EU and China in African Authoritarian Regimes” med fokus på hur detta påverkar nationella policy och styrning reformer.28 Denna bok avser inte specifikt Sahelregionen men den ger en bra bild över hur EU och Kina använder mjuk makt och eftersträvar ett utökat inflytande i de olika afrikanska länderna.
För EU är det främsta fokuset på utveckling av styrningsförmågor, vad som även kallas för Good governance, bland de afrikanska regeringarna. EU har olika strategier för de olika mottagarländerna, dessa skiljer sig framför allt genom att antingen vara strategier som är mer samarbetsinriktade eller mer konfliktinriktade. Målet för strategierna är detsamma; att öka transparensen och ansvarsutkrävandet för regeringarna samt effektivisera styrningen. Demokratiska processer och beslutstagande processer är av särskilt intresse för transparensreformer. Detta samarbete ökar inte bara stabiliteten och effektiviteten i länderna utan det är även ett sätt för EU att utöka sitt inflytande i Afrika. Ytterligare ett sätt som EU, och framför allt dess medlemsstater, försöker öka sitt inflytande är genom kulturdiplomati. Genom detta vill Europa forma en bra bild av EU i Afrika. Något de inte är ensamma om att använda sig av i Afrika. Ryssland och framför allt Kina använder sig av detta medel för att leverera sina narrativ till Afrika.29
För att förklara Good governance använder jag Dr. Martin Doornbos artikel ”Good Governance”:
The Metamorphosis of Policy Metaphor, från 2003. Good governance sammanfogar det politiska och
det administrativa styret inom en stat där det politiska inflytandet i myndigheter sätt i fokus. Good governance har definierats som ett sätt att organisera det statliga styret för öka möjligheten till ansvarsutkrävande ur den styrande makten. Vidare brukar Good Governance bestå av effektivt, rättssäkerhet, öppenhet och demokrati.30
Vidare fann Hackenesch att de kinesiska biståndsprogrammen generellt går att koppla till dess möjlighet att exportera naturresurser. Angola, Nigeria, Etiopien, Sydafrika, Kenya, Kongo-Brazzaville, och Kongo-Kinshasa är exempel där alla länder har stora naturtillgångar som är av kinesiskt intresse. Vidare fokuserar Kina mycket av sitt bistånd till bygg- och gruvindustrin med särskild prioritering för energiproduktion och utvinning av olja och gas. Dessa industrier får cirka 25 procent av det totala biståndet och de bolag som genomför exploateringen är främst kinesiska företag som är verksamma i Afrika. Det är tydligt att Kinas ekonomiska intresse i ett land styr deras intresse för både bistånd och övrig diplomati. Kina positionerar sig som ett alternativ för afrikanska länder i
28 Christine Hackenesch, The EU and China in African Authoritarian Regimes (Palgrave Macmillan, Cham 2018)
<https://link.springer.com/book/10.1007%2F978-3-319-63591-0>.
29 ibid.
30 Martin Doornbos, ‘“Good Governance”: The Metamorphosis of a Policy Metaphor’ (2003) 57 Journal of International Affairs 3
utbyte mot ett minskat beroende av EU. Kina tillhandahåller stöd till mer auktoritära regimer i Afrika och inriktar sig på kontakten till patrioterna till skillnad från EU, vars fokus är på stöd till hela den offentliga sektorn. Kina erbjuder erfarenhet i hur ett parti ensamt behåller makten och hjälper afrikanska partier att utveckla sitt auktoritära styre. Överlag har Kina försvårat EU:s arbete att stötta demokratireformer i afrikanska länder men endast till en begränsad grad. Kina som ett alternativ till EU har i vissa aspekter lyckats, men EU är fortfarande en attraktiv samarbetspartner för afrikanska länder.31
2.2. Uppbyggnaden av EU:s strategiska kultur
I detta avsnitt kommer jag beskriva vad den tidigare forskning har kommit fram till och presentera EU:s strategiska kultur så som den kommer appliceras i denna uppsats. Jag kommer även använda mig av EU:s egen policy som beskriver deras värdegrund. I teorikapitlet som följer kommer jag utförligt beskriva vad teorin om strategisk kultur.
EU:s strategiska kultur formades långsamt från 1970-talet fram till 1990-talet genom utvecklandet av Europeiska politiska samarbetet (EPS). Syftet var att stärka det europeiska inflytandet på den internationella arenan genom en gemensam utrikespolitik för alla medlemsstater.32 Detta samarbete
ersattes av Maastrichtfördraget 1993 som bland annat upprättade den Gemensam utrikes- och säkerhetspolitiken (CFSP) för EU och dess medlemmar.33 Detta kan ses som grunden för EU:s
strategiska kultur. Där det främsta fokuset var att alliera medlemsstaternas och unionens säkerhetspolitik. De säkerhetspolitiska strategier som etablerades i samband med detta var främst för att utveckla själva unionen och inte för att utveckla EU:s strategiska kultur. Det stora steget kom 2002 när EU uttryckligen förklarade sin ambition för att anta en gemensam försvarspolicy. Viljan att kunna agera gemensamt i säkerhetspolitiska kriser var tydlig och tre olika uppgifter som EU skulle kunna lösa definierades. Dessa var (1) humanitära och räddningsuppdrag, (2) fredsbevarande insatser och (3) fredsframtvingande insatser.34 Detta kommer i samband med invasionen av Irak där medlemsstater som Storbritannien och Frankrike ställdes mot varandra i frågan om hur de skulle agera i frågan och gentemot USA:s generella säkerhetspolicy. Detta ökade viljan att utveckla en strategisk kultur som sammanlänkade EU medlemmarnas militära förmågor och intressen.35
31
Hackenesch (n 27).
32 Elfriede Regelsberger, ‘European Political Cooperation (EPC)’, Oxford Research Encyclopedia of Politics (Oxford University Press
2020) <https://oxfordre.com/politics/view/10.1093/acrefore/9780190228637.001.0001/acrefore-9780190228637-e-1478> accessed 9 March 2021.
33 United Kingdom Belgium, Denmark, Germany, Ireland, Greece, Spain, France, Italy, Luxembourg, Netherlands, Portugal, ‘Treaty
on European Union - EUR-Lex’ <https://eur-lex.europa.eu/legal-content/EN/LSU/?uri=CELEX:11992M/TXT> accessed 9 March 2021.
34 Jolyon Howorth, The EU and the European Security Strategy: Forging a Global Europe (2007). 35 Rynning (n 21).
Den första operationen som EU genomförde inom de nya parametrarna var Balkankrisen under 90-talet. EU hade ännu inte fullt etablerat sina faktiska stridande krafter och var därför beroende av ett samarbete med Nato för operationen. EU lånade bland annat teknisk utrustning för denna, och andra tidiga operationer. Detta var något som inte uppskattades av USA:s militära ledning som ansåg att EU:s trupper var dåligt tränade och saknade erfarenheten för att använda en så tekniskt avancerad utrustning. Det blev än mer problematiskt som en följd av att de europeiska trupperna hade en otydlig ledningsstruktur, då de lydde under både NATO/USA:s stridsledning och under EU:s stridsledning. Det framkom också tydliga sprickor i det politiska intresset från de europeiska medlemmarna att axla ansvaret som det innebar att genomföra dessa mer avancerade militära operationer. EU:s strategiska kultur tog sina första steg inuti NATO vilket skapade en felaktig bild av dess faktiska ansvar och kapacitet. Det är dock rimligt att de inte tar på sig allt för stora uppdrag i början utan i stället testar sig fram med stabilt stöd från NATO.36
För att förbättra EU:s säkerhetspolitiska kapacitet samarbetade Frankrike och Storbritannien i slutet på nittiotalet för att förbättra beslutsfattandet för krishanteringssystemet genom att flytta över dess ansvar direkt till EU. De insisterade på att förmågan att genomföra militära operationer ska ligga hos EU och inte hos sina medlemsstater, alltså en egen armé för EU. Det är något som inte ännu har uppfyllts år 2021. De ville även göra ett skifte i samarbetet med NATO. Från att vara beroende av NATO, till att vara en värdefull allierad.37 Detta innebar att EU själva var beslutsfattare över sina militära operationer och fria från direkta påtryckningar från NATO, som skulle respektera EU:s beslut.38 Det kan ses som den punkt då EU gick från att ha en inhemsk militär identitet till att kunna exportera sin strategiska säkerhetspolitik internationellt.39 Detta påbörjade även en faktiskt etablering av EU:s militära institutioner och trupper som skulle kunna mobiliseras på ett relativt kort tidsspann. Dessa skulle ha kapaciteten att kunna utföra de tre tidigare nämnda uppgifterna. Trupperna var dock fortfarande under nationell flagg som kunde allokeras till EU:s ledningsstab.40 EU var alltjämt beroende av att kunna använda teknisk utrustning av NATO, för att utföra sina militära operationer. Detta var ett sätt att fylla ut de kapacitetsluckor som fortfarande fanns inom EU och för NATO att utöka sin räckvidd.41
I och med EU:s första operation efter 2003 etablerades deras roll som stabilitets bevarare, beskyddare av mänskliga rättigheter, och agerande inom ramen av internationell lag, främst med stöd från FN.
36 Howorth (n 33). 37 ibid.
38 Paul Cornish and Geoffrey Edwards, ‘Beyond the EU/NATO Dichotomy: The Beginnings of a European Strategic Culture’ (2001)
77 International Affairs 587.
39 Howorth (n 33).
40 Humanitära och räddningsuppdrag, fredsbevarande insatser och militära insatser med syfte att skapa fred
Den första operationen var ett överlämnande av fredsbevarande i Makedonien från NATO till EU 2003. Denna insats formades tillsammans med NATO. Samma år genomförde EU sin första självständiga insats utan stöd från NATO i Demokratiska Republiken Kongo (DRK). Operationen var på sätt och vis ett test av EU:s förmåga att kunna mobilisera ett stort antal trupper över långa avstånd och in i fientliga områden. EU visade att man kunde sammanföra trupper från de 16 olika deltagande medlemmarna och att EU:s militära strukturer vara välfungerande och anpassade för att kunna genomföra större fredsbevarande operationer på andra kontinenter.42 Operationen visade
även att EU var villiga att använda militära krafter och inte bara civila och humanitära, i våldsamma och riskfyllda operationer.43 Från de första operationerna i Balkan till Lissabonfördraget 2007, kom
EU att själva tydliggöra sina strategiska prioriteringar som nu fokuserade på att säkra Europa, skapa en bättre värld, och göra EU till en mer inflytelserik global aktör.44 Lissabonfördraget i sig kom att ytterligare utöka den strategiska koordinationen och kapaciteten hos EU genom att förstärka rollen för ledningen i CFSP (Gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken). Ledningen blev då EU:s höga representant för utrikesfrågor och säkerhetspolitik vilket bar mer tyngd bland myndigheterna.45 Från denna punkt kan vi se hur EU:s moderna strategiska kultur börjar ta form. Upp tills runt 2008 går det att se hur EU baserar sina militära operationer på värdebaserade och humanitära behov. Efter 2008 började utvecklingen gå mot operationer som var mer nyttobaserade och som drev EU:s intressen och policyn framåt.46
2.2.1. EU:s strategiska kultur idag
EU:s strategiska kultur växte fram i skyddet av NATO och USA som alltid fanns där för att fylla kapacitetluckor och axla det tyngre säkerhetsansvaret för Europa. I och med att EU antog sig större och mer komplicerade uppdrag växte även deras självständighet från NATO. Men än idag återfinns stöd från NATO:s sida och en fullständig självständighet har inte uppnåtts och kommer troligtvis inte heller att uppnås inom en snar framtid.47 EU är nu inställda på ett fördjupat samarbete med NATO i vilket EU ska ses som en fullgod allierad med egna befogenheter och kapaciteter att kunna utföra operationer på egen hand.48
EU:s val av operationer faller inom två olika kategorier, (1) mindre operationer med hög intensitet och risk eller (2) stora operationer med låg intensitet och risk. EU är inte intresserade av att konkurrera
42 Howorth (n 33). 43 Rynning (n 21).
44 Europa, ‘European Security Strategy’ <https://eur-lex.europa.eu/legal-content/EN/TXT/?uri=LEGISSUM:r00004>.
45 Robert Dover, Michelle Cini and Nieves Pérez-Solórzano Borragán, European Union Politics (3. ed., Oxford University Press 2010). 46 Trineke Palm and Ben Crum, ‘Military Operations and the EU’s Identity as an International Security Actor’ (2019) 28 European
Security 513 <https://doi.org/10.1080/09662839.2019.1667769>.
47 Howorth (n 33).
48 EEAS Press Team, ‘EU-NATO Cooperation - Factsheets - European External Action Service’ (European Union External Action
Service , 2020) <https://eeas.europa.eu/headquarters/headquarters-homepage/28286/eu-nato-cooperation-factsheet_en> accessed 11
med NATO eller FN som aktörer i operationer utan det vill i stället agera vid tillfällen då de övriga aktörerna inte har möjligheten att anta sig uppgiften. FN ser välkomnande på detta då EU har en snabbare reaktions- och mobiliseringsförmåga än vad FN har. Detta återspeglas i EU:s insats i DRK där EU var de första som gick för att senare överföra ansvaret till FN när organisationen överkommit sina organisatoriska hinder. EU har inga problem att agera under ett nära vakande ögat av FN och dess ibland begränsande regelverk. Något som gör att de kan agera vid vissa operationer där NATO anser att de inte har tillräckligt mycket handlingsutrymme utifrån FN:s regelverk. EU vill även alltid se till att de humanitära aspekterna av operationerna prioriteras och används för att rättfärdiga militära operationer.49 EU vill uppträda som en frihetsgivande demokratisk styrka som genom sina operationer
för vidare sin globala agenda om att försöka göra världen till en bättre plats. Detta innebär att de genom sina operationer vill lösa konflikter genom militära medel utan att bryta mot internationella lagstiftningar.50
2016 presenterade EU en global strategi för unionens utrikes- och säkerhetspolicy; Shared Vision,
Common Action: A Stronger Europe A Global Strategy for the European Union’s Foreign And Security Policy. Som tidigare nämnt så har EU använt sig av sina internationella operationer för att
sprida sin globala agenda. Till grunden för EU:s globala agenda finns ett antal värdegrunder som styr vad EU vill och kommer involvera sig själv i.51 Först och främst handlar operationerna om att försvara EU:s egna gränser och medborgare. Men för att göra detta menar de att det är viktigt att agera utanför EU då den inhemska säkerheten är starkt beroende av den utanför gränserna. EU kommer fortsätta att främja global stabilitet och lagbundenhet genom att fortsätta samarbeta med multilaterala institutioner som strävar efter en hållbar och fredlig värld med FN som kärnan. EU anser sig fortfarande ha ett stort ansvar för det kringliggande regionerna öster och söder om Europas gränser. Därför vill EU fortsätta att arbeta med grundorsakerna till konflikt och fattigdom, samt att fortsätta främja mänskliga rättigheter i dessa områden.52
Den strategiska kultur som EU arbetar utifrån idag är präglad av en lång tradition av värdebaserade, humanitära operationer som varit omfattande men inte så riskfyllda53, en tradition som verkar brutits i takt med EU:s allt ökade involvering i Sahel, där operationerna i högre grad rättfärdigas med Europas säkerhet. Det betyder inte att EU har övergivit sin humanitära sida eller att dess egenintressen
49 Alyson JK Bailes, ‘The EU and a “Better World”: What Role for the European Security and Defence Policy?’ (2008) 84 International
Affairs (Royal Institute of International Affairs 1944-) 115 <http://www.jstor.org/stable/25144718>.
50 Rynning (n 21).
51 European Union, Shared Vision, Common Action: A Stronger Europe - A Global Strategy for the European Union’s Foreign And
Security Policy (2016).
52 EEAS, ‘Implementation Plan on Security and Defence’ [2018] European Union External Action Service 1
<https://eeas.europa.eu/headquarters/headquarters-homepage/34215/implementation-plan-security-and-defence-factsheet_en> accessed 11 March 2021.
inte tidigare spelade in. Det verkar snarare som att de humanitära aspekterna ha tagit ett steg bakåt i favör till EU:s egna intressen. Detta grundas inte bara på EU:s operationer i Sahel utan även på andra operationer, såsom EUNAVFOR Atlanta och EUNAVFOR Med Sophia. Dessa marina operationer har det specifika syftet att säkra maritim handel, och är ett tydligt exempel på skiftet som skett. EU:s Sahel operationer är mer av en gråzon där det fortfarande finns tydliga humanitära och värdegrundade syften. Vilket EU lyfter fram i policydokumenten, men skiftet till ett mer nyttobaserat syfte med mål att föra fram EU:s globala utrikespolitik är tydligt.54
EU försöker nu själva konkretisera sin strategiska kultur. Under våren 2021 arbetar EU från en mer strategisk kompass som ska sätta upp mål om vad EU ska ha förmåga kring att genomföra och vad de vill göra inom krishantering och resilience. Vad detta kommer resultera i är utanför uppsatsens syfte men det visar på ett genuint intresse från EU:s sida att vara en seriös säkerhetsaktör i framtiden.55
54 Palm and Crum (n 5).
55 ‘Finding Direction with a Strategic Compass? Reflections on the Future of EU Security and Defence | European Union Institute for
Security Studies’ (European Union Institute for Security Studies, 19 February 2021) <https://www.iss.europa.eu/content/finding-direction-strategic-compass-reflections-future-eu-security-and-defence> accessed 10 May 2021.
3. Teori; Strategiskt kultur, neorealism, och socialkonstruktivism
För analysen kommer tre teorier användas; Strategiskt kultur, neorealism, och socialkonstruktivism. I detta kapitel presenteras teoriernas relevans för ämnet och vad teorierna bygger på. Strategisk kultur är den teori som kommer ta mest plats i analysen och beskrivs därför mer utförligt i detta kapitel. Neorealismen och socialkonstruktivismen och används för att analysera de olika delar som sedan bygger en aktörs strategiska kultur och för att förstå EU:s maktintressen samt hur kultur påverkar dessa i Sahel. Sammanvägt bildar dessa två områden mycket av de element som Strategiskt kultur bygger på, vilket kommer presenteras i det kommande delkapitlet. Strategisk kultur är central i analysen då den försöker väga samman olika aspekter av en aktör för att forma en mer omfattande och grundad förståelse över en aktörs vilja att använda våld för att uppnå sina strategiska mål.56 Hur teorierna kommer användas presenteras i nästa kapitel i operationaliseringen, där jag även presenterar ett analysschema.3.1. Strategisk kultur och dess uppbyggnad
Strategisk kultur användes för första gången i en forskningsrapport av Jack Snyder från 1977 som analyserade Sovjets och USA:s kärnvapenstrategier. I denna definierats strategisk kultur som en kombination av idéer med emotionella uttryck och vanliga beteendemönster som medlemmar av ett nationellt strategiskt samfund har anskaffats sig genom inlärning eller imitering som de delar med varandra i relation till kärnvapenstrategier.57 Enkelt sagt är strategiskt kultur en aktörs säkerhetsrelaterade historiska beteendemönster, ett mönster som går att finna i nationens historia, politiska kultur, och militärledningens attityder till kärnvapen. Den ursprungliga definitionen nämner just kärnvapen men teorin har över tid utvecklats till att inkludera alla strategiska intressen.58 Bredden av denna definition inkluderar en samling av symboler, normer, attityder, tro, vanor, och traditioner som en själv-identifierande grupp gemensamt formulerat över tid. Utifrån denna kultur fattar sedan människor beslut utifrån vilket resultat de anser vara mest åtråvärt. Politisk kultur är en del i ett folks kultur och sätter fokus på mening och syfte i symboler, tro, myter och normer. Strategisk kultur bygger på samma principer fast avgränsar sig till strategiska sakområden.59
Strategisk kultur varar och tenderar att överleva längre än den tidsera som den skapades i. Den är dock inte orubblig utan kan gradvis förändras genom formativa händelser och skeenden.60
56 Craig B Greathouse, ‘Examining the Role and Methodology of Strategic Culture’ (2010) 1 Risk, Hazards & Crisis in Public Policy 55.
57 Jack L Snyder, The Soviet Strategic Culture : Implications for Limited Nuclear Operations. (RAND Corporation 1977) 8–9. 58 Toje (n 1) 122.
59 Toby Lauterbach, ‘Constructivism, Strategic Culture, and the Iraq War’ [2001] ASPJ Africa & Francophone - 4th Quarter 2011 61,
62.
60 Kerry Longhurst, Germany and the Use of Force: The Evolution of German Security Policy 1990-2003null (Manchester University
Tillkomsten av nya teknologier och ändringar i aktörens målsättningar och den strategiska miljön påverkar strategiska kultur.61 Longhurst vidare utökar definitionen av strategisk kultur och bryter ner den i tre elementära delar. Den första delen handlar om mer djupgående och basala kvalitéer som skapades i samband med formandet av den strategiska kulturen och kallas för de fundamentala elementen. Dessa utgörs av aktörens mest basala värdegrund och normer i relation till användandet av våld, fundamentet är mycket motståndskraftigt och svårt att förändra. Utifrån dessa fundamentala element kommer nästa elementära del; reglerande praxis. Dessa är mer mottagliga för förändring och består av lågt stående policyn och normer som applicerar de fundamentala delarna av aktörernas strategiska kultur på strategiska händelser. Mellan dessa två element finns också; säkerhetspolitiska ståndpunkter. Dessa är djuprotade i aktörens fundamentala strategiska kultur och tolkar hur policys inom den reglerande praxisen bäst ska motsvara aktörernas strategiska kultur.62 Vilka dessa element är hos en aktör identifieras genom en djupgående fallstudie som identifierar de formativa elementen vilka kan då kan användas för att bygga aktörens strategiska kultur.63 Som sagt använder denna uppsats sig av tidigare forskning för att identifiera vilka dessa element är hos EU. Dessa presenterar jag i analysschemat.
Longhurst menar att förändring av en strategisk kultur sker i två olika delar. Den första och vanligaste förändringen sker i samband med inhemska eller internationella händelser sker som rubbar aktören och tvingar den att anpassa tolkningen av sin strategiska kultur. Detta är en finjustering, och sker inom en reglerande praxis och säkerhetspolitiska ståndpunkterna. I denna förändring sker inget skifte av det fundamentala elementet. Förändring en i aktörens fundamentala element sker under vid abrupta händelser som helt omkullkastar den strategiska kulturen. Detta ger upphov till nya fundamentala värdegrunder och normer.64
Eftersom det inte finns en generell strategisk kultur som alla aktörer passar in i måste en analys av strategisk kultur anpassas utefter varje specifik aktör. I och med den strategiska kulturen uppkommer ur den unika aktörens inhemska kultur och historia.65 Ur en aktörs strategisk kultur kan ett analytiskt
ramverk skapas. Detta ramverk kan då användas för att förstå hur aktören ställer sig gentemot att använda sig av våld och hård makt i olika händelser.66 Vi kan genom denna analys utläsa förändring i aktörens strategiska kultur, och om den är fundamental eller utgörs av en finjustering.
61 Snyder (n 55). 62
Kerry Longhurst, Germany and the Use of Force: The Evolution of German Security Policy 1990-2003null (Manchester University Press 2004).
63 Greathouse (n 56). 64 ibid.
65 Craig B Greathouse, ‘Examining the Role and Methodology of Strategic Culture’ (2010) 1 Risk, Hazards & Crisis in Public Policy
55.
3.2. Neorealism
Neorealism (även kallad strukturell realism) grundar sig på Kenneth Waltz’s Theory of International Politics från 1979 och är en vidareutveckling av den klassiska realismen (politisk realism).67 Realism har länge varit en av de mest centrala teorierna inom internationella relationer. Kärnan i realismen är tanken om hur aktörer utövar makt gentemot varandra på den internationella politiska arenan. Hur en stat agerar mot en annan stat för att själv vinna i deras interaktion. Stater ska hela tiden ta för sig så mycket de kan för att bli starka och då få makt. Detta görs genom olika maktmedel som jag kommer presentera lite senare i kapitlet.68 Den neorealistiska skolan utvecklar realismens teoretiska bredd utanför en exklusivt verklighetsbaserad teori. Realismen grundar orsakerna till internationella konflikter i människan natur.69 Stater eftersträvar att uppfylla människans natur genom sitt beslutsfattande vilket gör att den försöker maximera statens möjlighet att ge sitt folk tillfredsställelse enligt Hobbes motivation; uppnå och underhålla statens säkerhet, tillfredsställa de ekonomiska behoven av politiskt signifikanta sektioner av populationen, samt att uppnå statens internationella anseende. Motiven är bland annat att uppnå och underhålla statens säkerhet för att maximera statens maktkapacitet.70 Kampen om resurserna och möjligheterna för att tillfredsställa människor blir genom
detta således drivkraften för krig mellan olika stater.71
Neorealismen finner i stället roten till konflikt i den anarkistiska internationella politiska arenan. Neorealismen ser nationalstaten som den högsta makten precis som realismen. Men neorealismen ser nationalstaterna som helt maktlösa att kontrollera det internationella systemet som de deltar i. Grunderna i det internationella relationer bygger på och kommer alltid byggas på mänskliga behov och våld. Något som en statlig aktör inte kan åtgärda enligt Hobson’s skildring av Neorealism och Realism.72
Det går att vidare skilja neorealism från realism men det ligger utanför uppsatsens syfte. Det som är väsentliga för denna uppsats är att neorealismen har essentiellt fyra grundpelare; Gruppism, egoism, anarki, och maktpolitik. Vad detta innebär är att realismen ser att all politik sker mellan olika grupper som fokuserar på sitt eget bästa. För att människor ska kunna överleva behövs en lojal grupp i vilken de tillsammans kan utvecklas och skydda sig själva mot andra grupper. Idag är den tydligaste och viktigaste grupperna nationalistiska stater. Dessa grupper agerar utifrån ett egoistiskt och självtjänande intresse för individens och gruppens överlevnad. Vilket innebär att nationella stater
67 Timothy McKeown, ‘Neorealism’ (Oxford Bibliographies, 2014)
<https://www.oxfordbibliographies.com/view/document/obo-9780199743292/obo-9780199743292-0037.xml> accessed 26 May 2021.
68 Joshua S Goldstein and Jon C Pevehouse, International Relations ... (Brief 6th, Pearson 2014).
69 John M Hobson, The State and International Relations (Cambridge University Press 2000) 17
<https://www.cambridge.org/core/books/state-and-international-relations/181F89D476EC02547684594AEDC19023>.
70 Robert E Goodin and Hans-Dieter Klingemann, A New Handbook of Political Science (Oxford Univ Press 1996). 71 John M Hobson, The State and International Relations (Cambridge University Press 2000).
tjänar sina egna intressen. De nationella staterna agerar på en anarkistisk internationell arena, och samarbete bygger enbart på egenintressen. Det är detta som formar de internationella relationerna. För att kunna föra sitt eget intresse framåt i en internationell kontext krävs alltså realiserandet av makt.73
Inom neorealismen finns det två sorters makt. Den ena är socialt inflytande som kan kontrollera politiska grupper och den andra är materiellt inflytande som kontrollerar resurstillgångar och får därigenom ekonomisk inflytande.74 Det anarkistiska internationella systemet styrs av att en eller några
få stater har mest makt. Detta balanserar anarkin och skapar stabilitet menar neorealismen.75
Makt inom realism kan vidare definieras som mjuk makt och hård makt. Mjuk makt innebär att en aktör har inflytande över en annan och kan därigenom få den att fatta beslut som den annars inte hade gjort. Detta går ofta att se i hur mäktigare stater får andra aktörer att följa deras vilja. Makt som en form av inflytande hamnar i ett cirkulärt spår då makten uppstår genom inflytande över andra, samtidigt som den mäts som att ha makt över en annan. Makt som förklaras genom förmågan att utöva inflytande över andra utifrån staters kapacitet har inte samma cirkulära samband. I detta falla mäts staters förmåga att utöva inflytande utifrån dess specifika kapaciteter som geografiska storlek, population, ekonomi och militär. Hård makt mäter staters inflytande genom dessa tydliga kapaciteter, stater med mest pengar och militär har mest inflytande. Mjuk makt tar dessa kapaciteter och adderar normativa aspekter som hur enkelt det politiska ledarskapet kan mobilisera militären, diplomatisk förmåga, internationella anseende och hur andra stater uppfattar ens egenintressen. Mjuk makt söker samarbeten mellan stater med förenliga egenintressen medan hård makt förespråkar ett tydligare ledarskap i vilket den starkaste staten leder och de andra följer.76
3.3. Socialkonstruktivism
Konstruktivismen ser på världen som något skapat av människor, allt som vi menar har någon mening kommer utifrån oss själva. Det är vi som ger ting mening. Socialkonstruktivismen anser att vi skapar mening och kunskap genom sociala interaktioner.77 Tidiga idéer om konstruktivism kommer från bland annat George H. Mead och Erving Goffman. Mead menade att människans uppfattning av sig själv baseras på hur vi tror att andra ser på oss. 78 Goffman utvecklade Meads idé om social identitet och menade att vi alla ständigt genomför ett skådespel som om vi stod på en scen, i ett försök att
73 Goldstein and Pevehouse (n 65).
74 Christian REU:s-Smit and Duncan Snidal, The Oxford Handbook of International Relations (Oxford University Press 2010). 75 Goldstein and Pevehouse (n 65).
76 ibid.
77 Sarina Theys, ‘Introducing Constructivism in International Relations Theory’, International Relations Theory (2017) 36–37
<https://www.e-ir.info/publication/international-relations-theory/>.
78 George Herbert Mead and Charles W Morris, Mind, Self, and Society [Elektronisk Resurs] from the Standpoint of a Social Behaviorist
framställa en version av oss själva utifrån hur vi uppfattar att andra vill att vi ska vara. Han menar att vi hela tiden anpassar oss i sociala interaktioner för att försöka framstå i bästa dager. Genom denna framställning av oss själva formas vi genom våra sociala interaktioner.79
Socialkonstruktivism inom internationella relationer började på 80- och 90-talet att etablera sig som en motpol till det dominerande materiella och rationella teorierna som då dominerade forskningsfältet. Empirisk fokuserade forskare på att visa kopplingar mellan idén av hur en stat bör agera, och statens faktiska agerande.80 Socialkonstruktivism utgångspunkt i idéer och människans
medvetande och skapar därför ett mer idealistiskt analysperspektiv än teorier som realism där fokus ligger på maktmedel.81
För denna uppsats lämpar sig socialkonstruktivism väl då denna teori är bättre anpassad att studera icke statliga aktörer och i stället problematisera säkerhetsproblem utifrån en individnivå. Normerna som socialkonstruktivism definierar används sedan för att förstå hur individerna ser sig själva och världen omkring sig. Baserat på sina egna normer och hur de uppfattar andras sociala normer. Detta innebär att socialkonstruktivismens perspektiv på konflikter är att de måste anses definieras som en konflikt av de involverade aktörerna. Detta innebär i sin tur att huruvida en konflikt är en konflikt eller inte, varierar beroende på olika individers uppfattning av situationen.82 En person eller en grupp kan anse sig leva i en nödsituation där deras enda utväg är att alliera sig med våldsbejakande grupp. Dessa människor kan anse sig vara en konflikt med andra folkgrupper som ut utomstående aktörer inte uppfattar det på samma sätt. Gruppen kan anse sig förtryckta av en statlig aktör som inte har någon legitim makt, samtidigt som utomstående kan se på samma situation och säga att det är en rebellgrupp som rubbar stabiliteten och orsakar krig och fattigdom. Det som anses problematiskt för en grupp kan i andras ögon uppfattas som icke problematiskt, vilket kan skapa missmatchning av prioriteringar som vidare leder till ökat lokalt missnöje. På detta sätt kommer denna teori appliceras vidare i analysen. Vi ser detta tydligt idag i konflikten mellan Israel och Palestina där bägge parter anser sig attackerade av den andra.
Det går inte att säga vilken av grupperna eller aktörerna som har rätt eller fel då även detta är en social konstruerat begrepp. Världen vi lever i är socialt konstruerad utan någon objektiv sanning. Ett bra exempel på detta är hot om kärnvapen. Att USA har tusentals kärnvapen är ett mindre hot för en svensk än att Ryssland har samma antal. Att Nordkorea skulle ha ett tiotal kärnvapen skulle upplevas
79 Erving Goffman, The Presentation of Self in Everyday Life (University of Edinburgh Social Sciences Research Centre 1956). 80 Matthew J Hoffmann, ‘Norms and Social Constructivism in International Relations’ [2010] Oxford Research Encyclopedia of
International Studies 1.
81 John Baylis, Steve Smith and Patricia Owens, The Globalization of World Politics : An Introduction to International Relations (5.
ed., Oxford University Press 2011).
som ett ännu större hot. Detta är på grund av den socialt konstruerade relationen vi har till USA, Ryssland, och Nordkorea.83
4. Kvalitativ textanalytisk fallstudiemetod
Detta kapitel inleder med en presentation av den kvalitativa fallstudiedesignen som uppsatsen använder. Jag kommer förklara litteratururvalet följt av en källkritik. Sen kommer jag beskriva hur metoden operationaliseras genom en kvalitativ textanalys. I detta avsnitt kommer jag förklara hur frågeställningen kommer besvaras genom de presenterade teorierna och analysmetoden kvalitativ textanalys. Jag kommer först förklara strukturen av analys och diskussionen och vad dessa baseras på. Jag kommer även förklara vad kvalitativ textanalys innebär och hur det appliceras på fallet tillsammans med teorierna.
4.1. Kvalitativ fallstudiedesign
En kvalitativ fallstudiedesign bygger på två sammansatta metoder; fallstudiedesign och kvalitativ forskning. En fallstudie är en studie som utgörs av ett enda fall. Detta kan vara en specifik aktör, händelse, eller en viss plats.84 Detta utgör då studiens analysenhet (unit of analysis).85 Kvalitativ forskning är en forskningsstrategi som är mer inriktad på ord än på siffror. Bryman menar att definitionen av kvalitativ forskning är och inte är blir luddig desto fler man frågar. Vissa tolkar det som en strategi som inte samlar in kvantitativa data som siffror och statistik för att göra sin analys. Vilket andra är kritiska till som menar att kvalitativ forskning inte bara utgörs av avsaknaden av siffror.86 Men det som kan sägas om kvalitativ forskning är att analysen lägger vikt på ord och ordval. Forskaren tolkar och försöker hitta mening i den data som samlats in.87
En kvalitativ fallstudiedesign är ofta den typ av fallstudiedesign som används (även om kvantitativa metoder kan användas)88 och lämpar sig när forskningsfrågorna utgörs av ”hur och varför”. Samt när forskaren saknar kontroll av fallet och händelserna delvis sker samtid som forskningen genomförs.89 Uppsatsen syfte och utformning passar väl in med denna forskningsdesign då den söker djupgående förklaringar på interaktiva händelser i detta specifika fall. Vilket är vad denna uppsats syftar till att göra med det valda fallet, EU:s strategi för Sahel, och därför använder uppsatsen denna metod. En jämförande fallstudie övervägdes men det begränsande omfånget av uppsatsen skulle inte möjliggöra en tillräcklig detaljerad analys av mer än ett fall.
Utifrån det valda fallet kan jag studera vilken betydelse EU:s strategiska kultur har på policyutveckling och beslutsfattande i relation till EU som en säkerhetsaktör i Sahel. Komplexiteten i fallet påverkats av många olika interna och externa intressenter som de grundläggande
84 Alan Bryman, ‘Social Research Method, 3rd Ed.’ [2008] Oxford University Press 75–76.
85 Robert K Yin, Case Study Research and Applications : Design and Methods (Sixth edit, SAGE 2018) 89. 86 Bryman (n 81) 340–341.
87 ibid 340. 88 ibid 74. 89 Yin (n 82) 32.
förutsättningarna i Sahels geografi, historia, demografi, samt Frankrikes, Kinas, och USA:s egna intressen. På grund komplexiteten, forskningsfrågans utgångspunkt i ”hur”, och syftet som söker ett djupgående svar anser jag att kvalitativ fallstudiedesign är den bäst lämpade forskningsdesignen. 90 Att uppnå extern validitet och generaliserbarhet genom en denna forskningsdesign går inte. Då uppsatsen undersöker en specifik aktör i en specifik miljö kan inte denna appliceras på en annan aktör i en annan miljö.91 Jag kan inte applicera hur Kina har påverkat EU:s strategiska kultur på Japans
strategiska kultur. Detta innebär alltså att designen inte ger upphov till statistisk generaliserbarhet och resultatet bör därför inte ses som absolut fakta. En liknande studie med samma syfte och mål kan komma fram till ett annat resultat. I stället är denna fallstudie analytiskt generaliserbar och har målet att generalisera teorierna på detta specifika fall. Analytisk generaliserbarhet innebär alltså att generaliserbarheten av teorierna som används visas kunna appliceras i även denna fallstudie.92 För att upprätthålla validiteten i analysen kommer analysprocessen av den insamlade data tydligt presenteras. Jag kommer även tydligt referera till det material som används under analysen.93
4.2. Litteratur och tryckt material
Materialet som kommer användas i textanalysen kommer jag kvalitets kontrollera vilket görs utefter fyra kriterier; autenticitet, trovärdighet, representativitet och meningsfullhet.94 Till stor del kommer analysen använda olika offentliga dokument så som beslut, policydokument, och rapporter, från EU och deras olika institutioner. Framför allt används EU:s strategi för Sahel, en serie av policydokument som presenterar syftet med EU:s olika operationer och övergripande arbete i Sahel. Dessa förstahandskällor är optimala för att analysera EU:s ageranden, ställningstaganden, och strategiska intentioner i Sahel. För att utläsa EU:s strategiska kultur kommer jag använda mig av tidigare akademiska böcker, artiklar, och studier som har haft för avsikt att beskriva EU:s strategiska kultur. Jag kommer även använda litteratur som inte direkt kopplas till Sahelregionen men i stället till andra afrikanska länder eller områden. Detta då de aktörer som undersöks i uppsatsen har haft liknande agerande i andra afrikanska länder och dessa kan då kopplas till Sahel regionen. Jag kommer även använda mycket material från tankesmedjor och journalartiklar. Denna typ av material används då det möjliggör en analys av EU:s strategiska kulturs förändring över tid. Materialet representerar två av de tre element som utgör strategisk kultur; reglerande praxis och säkerhetspolitiska ståndpunkter95.
90 Alan Bryman, ‘Social Research Method, 3rd Ed.’ [2008] Oxford University Press 73–75. 91 ibid 76–77.
92 Yin (n 82).
93 Jared J Wesley, ‘The Qualitative Analysis of Political Documents’ (2014) 6.
94 Alan Bryman, ‘Social Research Methods Bryman’ [2012] OXFORD University Press 489. 95 Longhurst (n 60).
