4. Rätten till frihet
4.3. Europakonventionen
4.3.1. Konventionens tillämplighet
Europakonventionen är ett regionalt rättighetstraktat framtaget inom ramen för Europarådets samarbete. Sverige ratificerade konventionen år 1953 och blev därmed folkrättsligt skyldigt att respektera den.139 Till skillnad från ICCPR har den även inkorporerats som svensk lag och ska således tillämpas som sådan.140 Genom 2 kap. 19 § RF har dock Europakonventionen fått en särskild ställning i svensk rätt. Enligt denna bestämmelse får inte lag eller annan föreskrift med-delas i strid med Sveriges åtagande enligt konventionen. I kombination med de s.k. lagpröv-ningsbestämmelserna (11 kap. 14 § och 12 kap. 10 § RF) innebär detta, att varken domstol eller myndighet får tillämpa föreskrifter som strider mot konventionen och som antogs efter dess inkorporering (1 januari 1995).141 UtlL antogs år 2005 och dess bestämmelser om verkställig-hetsförvar av brottsutvisade får således inte strida mot konventionens rättigheter. Skulle de göra det får inte domstolarna eller myndigheterna tillämpa bestämmelserna, och det ankommer på riksdagen att upphäva eller förändra dem. Europadomstolen är behörig att ta emot enskilda klagomål angående konventionsbrott (Artikel 35) och domstolens avgöranden är bindande för medlemsstaterna (Artikel 46).
136 A. v. Australia, [9.4]; C. v. Australia, [8.2]; Shafiq v. Australia, [7.2]–[7.3]; Shams et al. v. Australia, [7.2]. See vidare, General comment No. 35, p. 12, 18.
137 C. v. Australia, [8.2]; F.K.A.G. v. Australia, [9.4]; Shafiq v. Australia, [7.4]; Shams et al. v. Australia, [7.2]. Se vidare General comment No. 35, p. 18.
138 A. v. Australia, [9.2], [9.4]; C. v. Australia, [8.2]; F.K.A.G. v. Australia, [9.4]; Shams et al. v. Australia, [7.2].
139 Jfr prop. 1975/76:18, s. 128–129.
140 Lag (1994:1219) om den europeiska konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna.
141 Även föreskrifter antagna före inkorporering ska vara förenliga med Europakonventionen, men i så fall används istället fördragskonform tolkning. Se Fisher, s. 90–91.
36
4.3.2. Rättens innebörd
Var och en har enligt artikel 5.1 Europakonventionen rätt till frihet och personlig säkerhet. Att denna rättighet tillkommer inte bara medlemsstaters egna medborgare utan alla som befinner sig under deras jurisdiktion föreskrivs i artikel 1. Liksom MR-kommittén har Europadomstolen betonat rättens väsentliga betydelse. Den anses vara en grundläggande mänsklig rättighet142 och av största vikt i ett demokratiskt samhälle.143 Till skillnad från artikel 9 ICCPR fastställer artikel 5.1 ett generellt förbud mot frihetsberövande. Detta förbud är inte absolut men undantagsmöj-ligheterna är betydligt mer begränsade jämfört med ICCPR. Förutom ett krav på lagstöd inne-håller artikel 5.1 en lista över sex undantagsfall då enskilda får frihetsberövas. Det följer av Europadomstolens praxis att denna lista är uttömmande och ska tolkas restriktivt. Allt frihets-berövande som faller utanför listan strider således mot konventionen.144 På detta sätt skiljer sig artikel 5 också från många andra av Europakonventionens rättigheter, som har mer generella undantagsklausuler.145
Tre potentiellt relevanta undantagsfall i sammanhanget är: artikel 5.1 (a), som gäller när någon lagligen är berövad friheten efter fällande dom av behörig domstol; artikel 5.1 (c), som gäller när någon lagligen är arresterad eller på annat sätt berövad friheten för att ställas inför behörig rättslig myndighet såsom skäligen misstänkt för att ha begått ett brott, eller när det skäligen anses nödvändigt att hindra hen från att begå ett brott eller att undkomma efter att ha gjort detta; och artikel 5.1 (f), som gäller frihetsberövande i samband med utlänningskontrol-len.146 En viktig skillnad mellan artikel 5.1 (f) och artikel 9.1 ICCPR är att det inte uppställs
142 Se t.ex. A. and Others v. The United Kingdom, judgment of 19 February 2009, European Court of Human Rights, No. 3455/05, [162]; J.N. v. The United Kingdom, judgment of 19 May 2016, European Court of Human Rights, No. 37289/12, [74].
143 Merabishvili v. Georgia, judgment of 28 November 2017, European Court of Human Rights, No.
72508/13, [181]. Se vidare European Court of Human Rights, Guide on Article 5 of the European Conven-tion on Human Rights, 31 August 2018, [22].
144 A. and Others v. United Kingdom, [163]; Abdi v. The United Kingdom, judgment of 9 April 2013, Euro-pean Court of Human Rights, No. 27770/08, [65]; J.N. v. The United Kingdom, [74]; Saadi v. The United Kingdom, judgment of 29 January 2008, European Court of Human Rights, No 13229/03, [43]. Se vidare Guide to Article 5, [24]; European Union Agency for Fundamental Rights, European Court of Human Rights, Council of Europe, Handbok om europeisk rätt rörande asyl, gränser och invandring, 2014, s. 150;
Danelius, Hans, Mänskliga rättigheter i europeisk praxis: En kommentar till Europakonvention om de mänskliga rättigheterna, 5 u., Norstedts juridik, Stockholm, 2015, s. 108.
145 Se t.ex. artikel 8.2, som tillåter att rätten till privat- och familjeliv inskränks så länge det sker med stöd av lag och om det i ett demokratiskt samhälle är nödvändigt med hänsyn till den nationella säkerheten, den allmänna säkerheten eller landets ekonomiska välstånd, till förebyggande av oordning eller brott, till skydd för hälsa eller moral eller till skydd för andra personers fri- och rättigheter.
146 A and Others v. The United Kingdom, [163]; Saadi v. The United Kingdom, [43]. Se vidare Guide on Article 5, [119].
37
något nödvändighetskrav enligt artikel 5.1 (f).147 Det fordras således inte att förvar är nödvän-digt i det enskilda fallet på grund av risk för brottslighet eller avvikande, eller att andra mindre ingripande åtgärder först beaktas. 148
Så som det har utvecklats av Europadomstolen är lagstödskravet i artikel 5.1 mer långtgå-ende än enligt ICCPR. Det räcker inte med att den nationella lagstiftningen innehåller föreskrif-ter om förutsättningarna och förfarandet för frihetsberövande och att dessa föreskrifföreskrif-ter följs i det enskilda fallet.149 Därutöver krävs att den nationella lagstiftningen är förenlig med de gene-rella rättsprinciperna som följer av konventionen, i synnerhet rättsstats- och rättssäkerhetsprin-ciperna. Detta uttrycks som ett krav på lagens kvalitet.150 Vad som fordras i detta hänseende är att lagen är tillräckligt tillgänglig och exakt så att den enskilde rimligen ska kunna förutse kon-sekvenserna av sina handlingar.151 Till viss del motsvarar detta kravet enligt ICCPR.152 I pröv-ningen av lagens kvalitet läggs dock särskild vikt vid huruvida frihetsberövandet omgärdas av tillräckliga rättssäkerhetsgarantier, inklusive tydliga föreskrifter för beslut om frihetsberövan-det och dess förlängning, tidsgränser och möjligheten till domstolsprövning.153 Angående den sistnämnda kopplas artikel 5.1 till artikel 5.4, som föreskriver att var och en som är berövad
147 Chahal v. The United Kingdom, judgment of 15 November 1996, European Court of Human Rights, No.
22414/93, [112]; Saadi v. The United Kingdom, [72]. I detta hänseende skiljer sig artikel 5.1 (f) även från artikel 5.1 (c).
148 A and Others v. The United Kingdom, [164]; Abdolkhani and Karimnia v. Turkey, judgment of 22 Sep-tember 2009, European Court of Human Rights, No. 30471/08, [129]; Amie & Others v. Bulgaria, judgment of 12 February 2013, European Court of Human Rights, No. 58149/08, [72]; Auad v. Bulgaria, judgment of 11 October 2011, European Court of Human Rights, No. 46390/10, [128]; Chahal v. The United King-dom, [112]; Louled Massoud v. Malta, judgment of 27 July 2010, European Court of Human Rights, No.
24340/08, [60]; Mikolenko v. Estonia, [59]. Se vidare Guide on Article 5, [125]; Handbok om europeisk rätt, s. 157.
149 Europadomstolen har befogenhet, om än begränsad, att granska tillämpningen av nationell lagstiftning.
Amie & Others v. Bulgaria, [72]; Nabil and Others v. Hungary, judgment of 22 September 2015, European Court of Human Rights, No. 62116/12, [31]. Se vidare Guide on Article 5, [29].
150 A. and Others v. United Kingdom, [164]; Abdolkhani and Karimnia v. Turkey, [130]; Amie & Others v.
Bulgaria, [73]; Azimov v. Russia, judgment of 18 April 2013, European Court of Human Rights, No.
67474/11, [161]; J.N. v. The United Kingdom, [76]; Khlaifia & Others v. Italy, judgment of 15 December 2016, European Court of Human Rights, No. 16483/12, [91]; Louled Massoud v. Malta, [61]. Se vidare Guide on Article 5, [27], [30], [32]; Handbok om europeisk rätt, s. 155.
151 Chahal v. The United Kingdom, [118]-[119]; Garayev v. Azerbaijan, judgment of 10 June 2010, European Court of Human Rights, No. 53688/08, [96]; J.N. v. The United Kingdom, [77]; Khlaifia & Others v. Italy, [92]. Se vidare Guide on Article 5, [31]–[32]; Handbok om europeisk rätt, s. 155.
152 Se fotnot 124 och tillhörande text.
153 Abdolkhani and Karimnia v. Turkey, [135]; Garayev v. Azerbaijan, [95], [99]; J.N. v. The United King-dom, [77]; Muminov v. Russia, judgment of 11 December 2008, European Court of Human Rights, No.
42502/06, [122]. Se vidare Guide on Article 5, [32]; Handbok om europeisk rätt, s. 155.
38
friheten ska ha rätt att begära att domstol snabbt prövar lagligheten av frihetsberövandet och beslutar att frige hen, om frihetsberövandet inte är lagligt.154
Artikel 5.1 kräver dessutom att frihetsberövandet är förenligt med artikelns syfte att skydda mot godtycklighet. Frihetsberövandet kan alltså vara i enlighet med nationella föreskrifter men ändå godtyckligt och i så fall strider det mot konventionen.155 Vad som utgör godtycklighet beror till viss del på vilket typ av frihetsberövande det är fråga om. I rättspraxis har dock föl-jande rekvisit utvecklats för att frihetsberövandet inte ska anses godtyckligt: det ska genomföras i god tro; det ska ha ett nära samband med den åberopade grunden för frihetsberövande; platsen och förhållandena ska vara lämpliga i förhållande till grunden för frihetsberövande; och frihets-berövandets längd ska inte överskrida vad som är rimligt, dvs. det måste vara proportionerligt.156