Rättighetsstadgan

4.4.1. Stadgans tillämplighet

EU:s rättighetsstadga innehåller ett antal rättigheter och principer som riktar sig inte bara till unionens institutioner och organ utan även till medlemsstaterna. Stadgans tillämpningsområde är dock inte obegränsat. Medlemsstaterna är endast skyldiga att beakta stadgan och dess rättig-heter när de tillämpar unionsrätt (Artikel 51.1). Det är dock inte alltid enkelt att fastställa när det är fråga om tillämpning av unionsrätt.¹⁵⁷ Tydliga fall är då medlemsstaterna direkt tillämpar

154 Se t.ex. Kim v. Russia, judgment of 17 July 2014, European Court of Human Rights, No. 44260/13, [53];

Louled Massoud v. Malta, [71].

155 A. and Others v. United Kingdom, [164]; Abdolkhani and Karimnia v. Turkey, [130]; Azimov v. Russia, [161]; Chahal v. The United Kingdom, [118]; J.N. v. The United Kingdom, [78]; Khlaifia & Others v. Italy, [91]; Louled Massoud v. Malta, [62]; Nabil and Others v. Hungary, [32]; S.K. v. Russia, [111]; Saadi v.

The United Kingdom, [67]. Se vidare Guide on Article 5, [30], [36]–[37]; Handbok om europeisk rätt, s.

157–158.

156 A. and Others v. United Kingdom, [164]; Azimov v. Russia, [161]; J.N. v. The United Kingdom, [79]-[80]; Kim v. Russia, [49]; Louled Massoud v. Malta, [62]; Mahamed Jama v. Malta, judgment of 26 No-vember 2015, European Court of Human Rights, No. 10290/13, [140]; Nabil and Others v. Hungary, [33]-[34]; S.K. v. Russia, judgment of 14 February 2017, European Court of Human Rights, No. 52722/15, [111]; Saadi v. The United Kingdom, [68]–[69]. Se vidare Guide on Article 5, [38]; Handbok om europeisk rätt, s. 158; Danelius, s. 133–134.

157 Se t.ex. Lebeck, Carl, EU-stadgan om grundläggande rättigheter: en introduktion, Studentlitteratur, Lund, 2013, s. 58; Bernitz, Ulf, The Scope of the Charter and its Impact on the Application of the ECHR:

The Åkerberg Fransson Case on Ne Bis in Idem in Perspective, de Vries, Sybe, Bernitz, Ulf & Weatherill, Stephen (red.), The EU Charter of Fundamental Rights as a Binding Instrument: Five Years Old and Grow-ing, Hart PublishGrow-ing, Oxford, 2015 “www.ebsco.com”.

39

EU-förordningar eller tillämpar nationella bestämmelser som genomför EU-direktiv. Det kan dock finnas gränsfall där unionsrätten berörs på ett mer indirekt sätt. EU-domstolen har i sådana fall tolkat rättighetsstadgans tillämpningsområde tämligen extensivt. I Åkerberg Fransson-må-let slog domstolen fast att stadgan är tillämplig även i fall där nationella processuella regler tillämpas på materiella regler inom unionsrättens tillämpningsområde.¹⁵⁸ Stadgans rättigheter ska således beaktas när en rättslig situation omfattas av unionsrättens tillämpningsområde, även om tillämpliga nationella bestämmelser inte genomför unionsrätt.¹⁵⁹

Det är dock oklart huruvida denna tolkning av rättighetsstadgans tillämpningsområde även omfattar nationella bestämmelser om förvar av brottsutvisade. Klart är att EU, inom området för frihet, säkerhet och rättvisa, har befogenhet att lagstifta om åtgärder som rör olaglig invand-ring och olaglig vistelse, inklusive utvisning av personer som vistas olagligt (Artikel 79 FEUF).

Återvändandedirektivet och dess bestämmelser om förvar antogs med uttryckligt beaktande av denna befogenhet.¹⁶⁰ Otydligheten uppstår dock på grund av möjligheten att undanta brottsut-visade från direktivet. Frågan blir då om utnyttjande av detta undantag får till följd att nationella bestämmelser angående verkställighetsförvar av brottsutvisade hamnar utanför rättighetsstad-gans tillämpningsområde. Å ena sidan följer det av ordalydelsen i artikel 2.2 (b) att konsekven-sen av undantaget är att brottsutvisade faller utanför direktivets tillämpningsområde. Å andra sidan kan det argumenteras att den rättsliga situationen, förvar av brottsutvisade utlänningar som ska utvisas, faller inom unionsrättens tillämpningsområde i vid bemärkelse.

Ett sådant resonemang skulle dock innebära ett utvidgande av EU-domstolens redan ex-tensiva tolkning av artikel 51.1 i Åkerberg Fransson-målet. I detta mål fanns nämligen bestäm-melser i såväl primär som sekundär EU-rätt som ålade medlemsstaterna skyldigheten att vidta åtgärder för att driva in mervärdesskatt samt bekämpa skatteundandragande och bedrägerier.

Det ansågs därför att, även om det lämnades till medlemsstaterna att utforma lämpliga sankt-ioner, sådana sanktioner omfattades av unionsrättens tillämpningsområde.¹⁶¹ Detta fall kan sär-skiljas från den situation som här undersöks. I förevarande fall saknas det nämligen motsva-rande skyldigheter för medlemsstater i primärrätten, som endast behandlar unionens skyldig-heter och befogenskyldig-heter. I utövandet av dessa befogenskyldig-heter har dessutom unionen tillåtit med-lemsstater att undanta brottsutvisade från tillämpningen av sekundärrätten. Hur artikel 51.1 ska

158 Mål C-617/10 REC, Åklagaren mot Hans Åkerberg Fransson, ECLI:EU:C2013:105, [19].

159 Åkerberg Fransson, [19]. Se vidare Lebeck, s. 58; Bernitz; Bernitz & Kjellgren, s145–146.

160 Vid direktivets tillkomst återfanns befogenheten i artikel 63.3 b Fördraget om upprättandet av Europeiska gemenskapen.

161 Åkerberg Fransson, [25]-[28]. Se vidare Bernitz.

40

tolkas i en sådan situation har inte behandlats av EU-domstolen och rättsläget får anses oklart.

Som den föregående analysen visar är dock den rimligaste slutsatsen, att förvar av brottsutvi-sade inte omfattas av unionsrättens tillämpningsområde till den del medlemsstater utnyttjar un-dantagsmöjligheten. Som diskuterades i avsnitt 3.1 har emellertid Sverige undantagit brottsut-visade från endast vissa delar av direktivet. Resultatet blir att rättighetsstadgan är tillämplig på UtlL:s bestämmelser angående förutsättningarna för verkställighetsförvar av brottsutvisade, in-klusive förutsättningarna för kvarhållande i förvar, men inte med avseende på tidsgränser.

4.4.2. Rättens innebörd

Var och en har enligt artikel 6 rätt till frihet och personlig säkerhet. Precis som med ICCPR och Europakonventionen är denna rättighet inte absolut. Begränsningar i rätten till frihet ska dock vara föreskrivna i lag, proportionerliga, nödvändiga och ha ett legitimt syfte, dvs. ett mål av allmänt samhällsintresse som erkänns av unionen eller behovet av skydd för andra människors rättigheter och friheter (artikel 52.1). Artikel 6 anses ha samma innebörd som artikel 5 Europa-konventionen (artikel 52.3 och artikel 53).¹⁶² Stadgans rättigheter kan däremot erbjuda en högre nivå av skydd jämfört med Europakonventionen. Ovan diskuterades att artikel 5.1 Europakon-ventionen inte ställer något nödvändighetskrav i fall av verkställighetsförvar. Att ett sådant krav följer av artikel 52.1 rättighetsstadgan får anses innebära att stadgan erbjuder en högre nivå av skydd i detta hänseende. EU-domstolen har i ett mål angående förvar enligt mottagandedirek-tivet godkänt nationell säkerhet och allmän ordning som legitima syften som kan göra det nöd-vändigt att ta skyddssökande i förvar.¹⁶³ I sin bedömning att nödvändighetskravet var uppfyllt i detta mål hänvisade domstolen även till att det i mottagandedirektivet uppställs ett krav på att mindre ingripande åtgärder inte kan tillämpas verkningsfullt i det enskilda fallet.¹⁶⁴ Domstolen har inte behandlat nödvändighetsfrågan i förhållande till verkställighetsförvar, men inget tyder på att kraven skulle vara annorlunda.

162 Jfr J.N. mot Staatssecretaris van Veiligheid en Justitie, [47] och |77]–[82]. Se vidare Lebeck, s. 112–113.

163 J.N. mot Staatssecretaris van Veiligheid en Justitie, [56]–[58].

164 J.N. mot Staatssecretaris van Veiligheid en Justitie, [61].

41