Rättspraxis gällande brottsutvisade

Många av de fall där frågan om synnerliga skäl har prövats har gällt utlänningar som utvisats på grund av brott. Dessa fall illustrerar hur domstolarna väger de nyss nämnda faktorerna mot varandra i proportionalitetsbedömningen. De visar också att längden av förvarstiderna som ac-cepteras varierar kraftigt beroende på omständigheterna i det enskilda fallet. I RÅ 1994 ref. 98 hade utlänningen dömts för grov misshandel, våld mot tjänsteman, brott mot knivlagen och narkotikabrott. Vid tiden för HFD:s prövning hade han varit förvarstagen i ett år. Domstolen uttalade att det med hänsyn till arten av utlänningens brottslighet och hans personliga förhål-landen i övrigt, i förening med hans inställning i utvisningsfrågan, fanns anledning att anta att han, om frigiven, skulle komma att hålla sig undan och bedriva fortsatt allvarlig brottslig verk-samhet i Sverige. Även med beaktande av den långa förvarstiden, ansåg HFD att det förelåg synnerliga skäl för fortsatt förvar.

Annorlunda var utgången i RÅ 2003 not. 87, där utlänningen hade dömts för grovt rån och grov skadegörelse och suttit förvarstagen i två och ett halvt år. Han hade dessutom försvårat utredningen om sin identitet genom att lämna oriktiga och motstridiga uppgifter. Vid tiden för domstolens prövning var det dock ovisst när verkställigheten skulle kunna ske. Trots att tidsut-dräkten till stor del kunde tillskrivas utlänningen själv, ansåg domstolen att fortsatt förvar inte stod i rimlig proportion till intresset av att underlätta verkställigheten.

RÅ 2005 not. 133 handlade om en utlänning som hade dömts för grov kvinnofridskränk-ning och varit förvarstagen i över ett år. I beslutet om fortsatt förvar i första instansen angavs, att det med hänsyn till arten av den brottslighet som utlänningen gjort sig skyldig till i förening med hans inställning i utvisningsfrågan och hans personliga förhållanden i övrigt, fanns anled-ning att anta att han på fri fot skulle komma att hålla sig undan och även bedriva brottslig verksamhet. Detta, även med beaktande av förvarstiden, ansågs utgöra synnerliga skäl för fort-satt förvar. HFD fann inte skäl att upphäva beslutet.

I RÅ 2006 ref. 5 hade utlänningen dömts för mordförsök, grov misshandel m.m. och varit förvarstagen i ett och ett halvt år. Verkställigheten av utvisningsbeslutet hade varit inhiberat i

106 RÅ 2003 not. 87; RÅ 2005 ref. 60; RÅ 2006 ref. 5; MIG 2008:44.

28

nästan ett år efter begäran av Europadomstolen och det var oklart hur lång tid det skulle kunna dröja innan utvisningen kunde verkställas. Utlänningen hade även särskilda medicinska behov på grund av en långt gången HIV-infektion. Under dessa omständigheter ansåg HFD att fortsatt förvar inte stod i rimlig proportion till intresset av att underlätta verkställigheten av en kom-mande utvisning.

Utlänningen i RÅ 2007 not. 106 hade dömts för mord till rättspsykiatrisk vård med sär-skild utskrivningsprövning. Verkställigheten av utvisningsbeslutet hade inhiberats efter begä-ran från Europadomstolen och det var oklart när verkställigheten skulle kunna ske. Vid tiden för domstolens prövning hade utlänningen varit förvarstagen i över ett år. Vid en avvägning av dessa omständigheter och risken att utlänningen skulle hålla sig undan ansåg HFD att det inte fanns synnerliga skäl för fortsatt förvar.

Sistnämnda fall kan jämföras med MIG 2008:44, där utlänningen hade dömts för grovt narkotikabrott till fängelse i nio år och vid ett senare tillfälle för narkotikabrott, försök till grovt narkotikabrott och olaga hot till fängelse i två år. Vid tiden för MiÖDs prövning hade utlän-ningen varit förvarstagen i två år och åtta månader, vilket enligt MiÖD var en exceptionellt lång tid. Myndigheterna hade dock kontinuerligt vidtagit målmedvetna åtgärder för att försöka verk-ställa utvisningen och detta arbete hade intensifierats. Möjligheterna att lyckas med verkstäl-ligheten kunde därför inte anses uttömda. Det enda hindret mot verkställighet ansågs vara ut-länningens vägran att medverka till att resedokument kunde utfärdas. Med hänsyn till dessa omständigheter fann MiÖD att fortsatt förvar inte var oproportionerligt.

Utgången var dock annorlunda i MIG 2010:15, där utlänningen inte hade utvisats på grund av brott men hade dömts för snatteri. Utlänningen hade varit förvarstagen i över två år. Enligt MiÖD var det faktum att utlänningen inte hade medverkat till att fastställa sin identitet eller till att genomföra verkställigheten inte tillräckligt för att utgöra synnerliga skäl. Inte heller kunde utlänningens tidigare brott eller omständigheter i övrigt läggas till grund för ett antagande att utlänningen skulle komma att bedriva brottslig verksamhet av sådan betydelse och svårighets-grad att en ytterligare förlängning av tiden i förvar kunde anses proportionerlig. Det är anmärk-ningsvärt att det intresse som domstolen beaktade i detta fall inte var underlättande av verkstäl-ligheten utan förhindrande av brott.

I MIG 2014:15 hade utlänningen dömts till tre års fängelse för misshandel, olaga hot, försök till stöld, sexuellt ofredande samt försök till våldtäkt i fyra fall. Vid tiden för MiÖDs prövning hade han varit förvarstagen i fem år och åtta månader. Utlänningen hade inte medver-kat till att fastställa sin identitet och hade motsatt sig verkställigheten. På grund av de brott som han hade dömts för bedömdes det att det fanns risk för fortsatt brottslighet. Med hänvisning till

29

praxis från Europadomstolen¹⁰⁷ uttalade dock MiÖD att risken för fortsatt brottslighet inte en-sam kunde motivera fortsatt förvar, utan förvar måste syfta till att beslutet om utvisning ska kunna verkställas. I detta hänseende noterade domstolen att verkställighetsåtgärder hade vidta-gits av myndigheterna, men utan några konkreta resultat. Dessutom hade det förekommit peri-oder då inga åtgärder hade vidtagits. Enligt MiÖD kunde det ifrågasättas om verkställigheten kunde ske inom överskådlig tid. Fortsatt förvar ansågs därför inte stå i rimlig proportion till behovet av att underlätta verkställigheten.

Dessa fall visar hur, i avsaknaden av en lagstadgad absolut tidsgräns, kravet på synnerliga skäl och den proportionalitetsbedömning som detta anses innebära sätter en gräns för hur länge brottsutvisade får kvarhållas i förvar. Med hänsyn till syftet med verkställighetsförvar är det förståeligt att var denna gräns går kan bero på huruvida utlänningen medverkar till eller försvå-rar verkställighetsarbetet, om myndigheterna har vidtagit verkställande åtgärder och utsikterna för om och när verkställigheten ska kunna ske. Det är däremot mindre uppenbart varför förvars-tiden ska påverkas av arten av utlänningens tidigare brottslighet eller risken för fortsatt brotts-lighet.

3.4. Sammanfattande kommentarer

Förutsättningarna för verkställighetsförvar medför nästan per automatik att utlänningar som ut-visats på grund av brott tas i förvar så fort utvisningsbeslutet har vunnit laga kraft och fängel-sestraffet har avtjänats. Brottsdomen kan stödja bedömningen att det föreligger risk både för att utlänningen kommer bedriva brottslig verksamhet i Sverige och för avvikande, och därmed att det finns grund för förvar. Det är dock sannolikt att den svenska lagstiftningen strider mot EU-rätten till den del att den tillåter verkställighetsförvar på grund av brottslighet när detta inte har att göra med risk för avvikande. När utlänningen väl har förvarstagits finns ingen lagstadgad absolut tidsgräns för hur länge hen får kvarhållas i förvar, då återvändandedirektivets tidsgrän-ser inte tillämpas på brottsutvisade. Förvarsbeslutet ska däremot prövas på nytt varannan må-nad. Efter två månader krävs dessutom synnerliga skäl för fortsatt förvar. I prövningen av denna fråga ingår enligt praxis en proportionalitetsbedömning, där intresset av att underlätta verkstäl-ligheten vägs mot det intrång som fortsatt förvar innebär för utlänningen. Även här blir dock

107 Mikolenko v. Estonia, judgment of 8 October 2009, European Court of Human Rights, No. 10664/05.

30

utlänningens brottslighet en relevant faktor i avvägningen som kan tala för att utlänningen hålls kvar i förvar.

Det faktum att utlänningen har utvisats på grund av brott spelar således en avgörande roll i varje steg av förvarsprocessen, från grunden för förvarsbeslutet till avsaknaden av en lagstad-gad tidsgräns och prövningen av kvarhållande i förvar. Som det har anmärkts genomgående i detta kapitel är det dock inte helt uppenbart vilken relevans utlänningens tidigare brottslighet eller risken för fortsatt brottslighet har för användningen av en tvångsåtgärd vars syfte är att underlätta verkställigheten av utvisningsbeslut. Som EU-domstolen och kommissionen har på-pekat är syftet med återvändandedirektivet och verkställighetsförvar inte att skydda samhället.

I de kommande kapitlen kommer dessa frågor att behandlas först ur ett rättighetsperspektiv och sedan ur ett rättspolitiskt perspektiv.

31